Taxasida

backtimjan

Thymus serpyllum

L.

backtimjan är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

backtimjan är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • backtimjan
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Thymus serpyllum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Thymus serpyllum L.
Svenskt namn
backtimjan
norwegianBokmal
småtimian
norwegianNynorsk
småtimian
Finskt namn
kangasajuruoho
finlandSwedish
backtimjan
Danskt namn
Smalbladet timian
Foton
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2011-07-03
Torbjorn Tyler
2016-07-24
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandfält,Gårdby,Mörbylånga 2020-07-06
Thomas Gunnarsson
Dröstorp NR,Sandby,Mörbylånga 2015-07-24
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandfält,Gårdby,Mörbylånga 2015-07-22
Peter Ståhl
Ista, Österfärnebo 2012-07-19
Anders Delin
Kårbölevägen, Voxna 2012-08-12
Patrik Engström
Vitemölla 2019-07-13
Katarina Stenman
Domsten-Viken NR 2022-06-30
Torbjorn Tyler
2016-07-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1612 Thymus serpyllum L.

This polymorphic and widespread species includes here several more or less distinct Asiatic taxa. Further, subsp. tanaensis (Hyl.) Jalas in northernmost Europe and T. praecox Opiz subsp. arcticus (E. Dur.) Jalas (syn.: T. drucei Ronniger) in W. Europe, Iceland and Greenland are mapped separately. The species (probably subsp. serpyllum) has been introduced into N. America and naturalized. Cf. also Meusel et al. 1978, maps p. 282, 284.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Backtimjan är ursprunglig. Den ljuskrävande, betes- och allmänt kulturgynnade arten växer mattbildande på torr mark med lågvuxet och ibland också glest fältskikt - havsstrandhedar, torrbackar, slänter och hällar i naturbetesmarker, grustag, vägkanter samt väg- och banvallsslänter.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Värmekrävande och kalkgynnad läkeört i torrängar och på hällar, förr ofta ansedd vara täml. allm.–allm. i Närke (Wahlenberg 1824, Gellerstedt 1831) men är mestadels täml. allm. på Närkeslätten och täml. sälls.–spridd på Skogsbygdens åsar och kalkberg. I det kalkrika Glanshammar har dock registrerats 44 lokaler (Nilsson 1986).

Den är en karaktärsart för Vätterns strandklippor och ingen annanstans i länet så rikt förekommande (Ekholm & Hallin 1980b). Arten har många bestånd på Hjälmarens öar och stränder på hällar och sandfält. Andra växtplatser är tallhed, banvall, ändmorän, grustag, gräsmatta, stenmur etc. Vid Kägleholm slottsruin i Ödeby växte en kraftig rugge uppe på ett stenbord 1989.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Till största delen allmän på Mälarslätten (något glesnande V-ut); N härom spridd-tämligen sällsynt t.o.m. Nedre Bergslagen, så gott som helt inskränkt till åsarna och några kalkområden (Ramsberg N: Stråssa, Viker: Skrikarhyttan, Salas centrala kalkområde). Sydöstlig, troligen framför allt sommarvärmekrävande art. Trots tillgång till åsar och talrika kalklokaler tydligen mindre väl hemmastadd i V. Bergslagen. I Ö. Västmanland fullt bofast längs åsarna upp till Dalarna. Utbredningstyp: S3.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Blott några få nordligare lokaler är kända vid södra bottenvikskusten. - 137 (14).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Krypande dvärgbuske med hela, motsatta ägglika blad. Den nedtill vedartade stammen är trind till något fyrkantig och runtom hårig. Stammen är ofta rotslående vid leder och växten bildar gärna stora mattor. Bladen som sitter tätt har nedtill långhåriga kanter och är svagt aromatiska. De djuprosa tvåläppiga blommorna sitter i täta huvudliknande kransar i toppen av uppstigande skott. Fodret som är rödaktigt är hårigt med fem flikar.
Backtimjan växer på kortvuxen, helst betad, gräsmark men kan även hittas på sandiga hedar, gles skogsmark, skjutfält och liknande. Den är en karaktärsart för äldre gravfält och annan uråldrig kulturmark.

Förväxlingsrisk:
Stortimjan (Thymus pulegoides) är en ganska sällsynt, oftast införd art som sällan bildar oavbrutna mattor utan oftare växer i mindre tuvliknande bestånd. Den har en tydligt fyrkantig stjälk med hår endast i fyra rader på kanterna och är mer aromatisk är backtimjan.
Kryddtimjan (T. vulgaris) är odlad och ibland kvarstående. Den är kraftigt aromatisk med upprätta, ej krypande skott och undertill kraftigt filthåriga blad.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Backtimjan växer öppet på grusåsar och sandfält eller, men sällan, på hällmarker och i bergbranter. Den uppträder på torrare underlag än stortimjan T. pulegioides och är mer bunden till väldränerad jord – grus och sand – än denna. Vanligast är den på torr gräsmark med stort inslag av fårsvingel Festuca ovina, men den finns även i örtrikare torrängar och rishedar. Backtimjan kräver ett glest och lågvuxet växttäcke och kan ibland bilda täta mattor. Den är starkt betes- och trampgynnad och dör ut om marken växer igen eller gödslas.
Funnen i 435 rutor; tidigare uppgifter från 187 rutor. Vanlig i sydost och i anslutning till Emån, Lagan och Nissan (som alla omges av väldiga sandavlagringar), i övrigt sällsynt. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Backtimjan växer på torr, hävdad mark som måste vara väl dränerad. Den tolererar att marken är kalkrik men försvinner om näringsämnen tillförs. En extrem miljö som nästan bara backtimjan klarar av att växa i är det väldränerade grusalvaret som består av grovmalen kalksten. Dessa grusbankar bildar mäktiga, upphöjda platåer på alvaret där backtimjan och ibland dess parasit timjansnyltrot Orobanche alba kan hittas. På Stora Alvaret kan även områden med jordfyllda sprickor i kalkstenen hysa backtimjan. Växten hittas även i betade, sandiga torrängar som är måttligt kalkpåverkade. Backtimjan växer i vägkanter, glesa tallskogar på sand, gamla sandtag och på sandstränder. I fuktängarna håller den till uppe på tuvorna där den får det lite torrare om fötterna. Kalkfattiga ljunghedar med borsttåtel Corynephorus canescens är en ganska ovanlig miljö. På gamla gravfält där vegetationen hålls extremt kort med hjälp av gräsklippare kan backtimjan vara helt dominerande.

Backtimjan är fortfarande en mycket vanlig växt på Öland, speciellt frekvent är den på Stora Alvaret. Den växer även på de torrängar som är insprängda i Mittlandet. Östra Ölands välbetade sjömarker erbjuder många lämpliga lokaler för backtimjan. Endast inom Böda Ekopark med dess barrskogar är det glest med fynden. På dagens Öland förefaller inte backtimjan vara hotad.

På Öland är endast underarten vanlig backtimjan subsp. serpyllum funnen. Ibland förekommer vitblommig backtimjan, något som är noterat vid några tillfällen under inventeringen. Backtimjan har blommor som är gynodioika dvs. de är endera honliga eller hermafroditer (med ståndare och pistill). Blommorna hos honplantor är tydligt mindre jämfört med de hos hermafroditerna. Honplantorna kan endast föra sina gener vidare genom frön, inte pollen, vilket kan vara en nackdel. Denna brist kompenserar en del av de gynodioika arterna genom att honblommorna producerar frön av bättre kvalité (Widén & Widén 2008).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Torr ängsmark, sand- och grusbackar, alvarmark, på underlag av lerig eller hård kalksten, gärna på små sandhögar (ihopsamlade av myror) eller i mosskuddar och spricksträngar, på kalkhällar eller kalkklippor, i tunt sand- eller gruslager; ibland också i vinterfuktig mark, såsom vätartad polygonmark. Backtimjan trivs också i torr, ljusöppen tallskog, i gläntor eller bryn, t.ex. i mjölontallskog på klappersten. Tramptålig och ljusälskande.

Varierar i hårighet; redan Linné (1745b) kommente­rade från Fårö att backtimjan ”wäxte här på Sanden, men helt luden och hårig”; likaså nämndes särskilt en förekomst på S:t Olofsholm med styvt vithåriga blad i Flora Svecica (Linnæus 1745a nr 477). Plantor med vita blommor noterades först av Säve (1837), senare även av Fries (1932). De är inte helt ovanliga (Larsson 1994).

Bara vanlig backtimjan T. serpyllum ssp. serpyllum är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Backtimjan växer på öppen, torr, gärna skalblandad jord i naturbetesmarker, på torrbackar, i hällmark och på vägkanter. Arten är mycket betesgynnad och tål inte gödsling, vilket förmodligen är förklaringen till att den nästan helt försvunnit från sina gamla växtplatser norr om Kungälv. På Tjörn, där jordbruket fortfarande är småskaligt, har backtimjan hållit sig kvar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr, naturlig gräsmark i ogödslade betesmarker, gärna bland ljung och kring stenar, även på gräsmarksrester på ogödslade åkerholmar, åkerrenar och småvägkanter. Gynnas av bete, hotas av igenväxning och kvävepåverkan och troligen minskande. Vanlig i centrala delen av landskapet där det finns rikligt med naturlig gräsmark, sällsynt i västra delen av landskapet och längst i norr. 1152 lokaler i 355 rutor (43 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nordamerika i många olika underarter. I Sverige vanlig norrut till Uppland, men med ojämn utbredning. I Sörmland tämligen allmän, vanligast i östra och norra Sörmlands slättbygder – (25%). Backtimjan är en flerårig mattbildande växt, mycket variabel i blomstorlek och blomfärg. Den är starkt betesgynnad och på öppen betad sandmark kan den ibland bilda vidsträckta mattor. Arten är vanlig på åsbackar, särskilt i Mälarområdet, men trivs även i torrängar på morän i varma lägen. I naturbetesmarker koloniserar den ofta upphöjd mark kring stenblock och på tuvor. Backtimjan finns såväl på kalkrika som kalkfattiga substrat. Den är konkurrenssvag och ljusälskande och tål inte igenväxning. Backtimjan är nu starkt minskande i landskapet beroende på upphörande bete i naturbetesmarker.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i den södra till sydvästra delen av landskapet, för övrigt mycket ovanlig. Saknas i hela östra Norrtälje kommun, förutom udda utpostlokaler runt Åkerö, Rådmansö socken, Norröra och Söderöra, och i stora delar av östra Uppsala och Östhammars kommuner. 190 kartblad, 374 kvadranter.
Backtimjan växer på öppen, torr, oftast sandig mark. Den förekommer i torra partier av naturbetesmarker, på torrbackar, åskullar, gravfält och grusplaner, i övergivna grustag och stundom på öppna klipphyllor.
Förändring - 3 %. – Den obetydliga minskningen som registrerats motsvarar antagligen inte det verkliga läget. Utbredningsområdet är visserligen i stort sett oförändrat, men bestånden blir allt mindre på grund av konkurrens av storvuxna, kvävegynnade arter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Backtimjan är en gammal kulturföljeslagare som troli-gen kommit in med jordbruk eller med transporter. De flesta förekomster finns vid de urgamla vägsträckningarna längs Enköpingsåsen. Möjligen kan arten vara ursprunglig i detta område och en kvarleva från slutet av istiden. Totalt är tolv gamla lokaler kända. Den äldsta uppgiften är från 1849 då arten samlades av Carl Hartman bortom Krogen i Ockelbo. Arten har minskat och verkar nu vara försvunnen längs åssträckningen norr om Storsjön. Det beror troligen på igenväxning genom ökade näringshalter och upphört bete. Backtimjan odlas också som prydnadsväxt och förvildas lätt där den odlas.
Backtimjan blommar samtidigt som älggräs, mjölkört och liten blåklocka. Den vanligaste följeslagaren är fårsvingel. Tall, röllika, backstarr, rödven, ljung och kattfot är också typiska följeväxter.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Backtimjan blommar i linneans och i mjölkens tid. Skotten övervintrar till stor del gröna. Vid Dalkarlsbo i Voxna saknar bladen nästan helt timjanarom. Arten är funnen på mycket få platser, både i gammal tid och av oss. De flesta observationerna är från Dalkarlsbo nära Voxna bruk, där den har vuxit i 170 år. Den växer där på jordbruksmark som åstadkommits genom uppodling av tallhed på fin sand eller mo. Timjan kryper i gles och låg ört- och gräsvegetation och i vägkanter, där tallhedens risvegetation hålls undan av körning och vägskötsel, men växer inte på själva tallheden. Arten kan möjligen vara spontan, men kan också vara inkommen med odlingen, dock knappast som kryddväxt, se ovan. Timjansläktet är mångformigt och svårbeskrivet (Tutin m. fl. 1972). I takt med trädgårdsintressets ökning har många timjanformer planterats vid bebyggelse, vilket måste beaktas när timjan numera hittas i sådan miljö i Hälsingland.