backtimjan

Gammal bofast art.

1612 Thymus serpyllum L.

This polymorphic and widespread species includes here several more or less distinct Asiatic taxa. Further, subsp. tanaensis (Hyl.) Jalas in northernmost Europe and T. praecox Opiz subsp. arcticus (E. Dur.) Jalas (syn.: T. drucei Ronniger) in W. Europe, Iceland and Greenland are mapped separately. The species (probably subsp. serpyllum) has been introduced into N. America and naturalized. Cf. also Meusel et al. 1978, maps p. 282, 284.

Backtimjan är ursprunglig. Den ljuskrävande, betes- och allmänt kulturgynnade arten växer mattbildande på torr mark med lågvuxet och ibland också glest fältskikt - havsstrandhedar, torrbackar, slänter och hällar i naturbetesmarker, grustag, vägkanter samt väg- och banvallsslänter.

Myrin 1832.

Värmekrävande och kalkgynnad läkeört i torrängar och på hällar, förr ofta ansedd vara täml. allm.–allm. i Närke (Wahlenberg 1824, Gellerstedt 1831) men är mestadels täml. allm. på Närkeslätten och täml. sälls.–spridd på Skogsbygdens åsar och kalkberg. I det kalkrika Glanshammar har dock registrerats 44 lokaler (Nilsson 1986).

Den är en karaktärsart för Vätterns strandklippor och ingen annanstans i länet så rikt förekommande (Ekholm & Hallin 1980b). Arten har många bestånd på Hjälmarens öar och stränder på hällar och sandfält. Andra växtplatser är tallhed, banvall, ändmorän, grustag, gräsmatta, stenmur etc. Vid Kägleholm slottsruin i Ödeby växte en kraftig rugge uppe på ett stenbord 1989.

Till största delen allmän på Mälarslätten (något glesnande V-ut); N härom spridd-tämligen sällsynt t.o.m. Nedre Bergslagen, så gott som helt inskränkt till åsarna och några kalkområden (Ramsberg N: Stråssa, Viker: Skrikarhyttan, Salas centrala kalkområde). Sydöstlig, troligen framför allt sommarvärmekrävande art. Trots tillgång till åsar och talrika kalklokaler tydligen mindre väl hemmastadd i V. Bergslagen. I Ö. Västmanland fullt bofast längs åsarna upp till Dalarna. Utbredningstyp: S3.

Blott några få nordligare lokaler är kända vid södra bottenvikskusten. - 137 (14).

Krypande dvärgbuske med hela, motsatta ägglika blad. Den nedtill vedartade stammen är trind till något fyrkantig och runtom hårig. Stammen är ofta rotslående vid leder och växten bildar gärna stora mattor. Bladen som sitter tätt har nedtill långhåriga kanter och är svagt aromatiska. De djuprosa tvåläppiga blommorna sitter i täta huvudliknande kransar i toppen av uppstigande skott. Fodret som är rödaktigt är hårigt med fem flikar.
Backtimjan växer på kortvuxen, helst betad, gräsmark men kan även hittas på sandiga hedar, gles skogsmark, skjutfält och liknande. Den är en karaktärsart för äldre gravfält och annan uråldrig kulturmark.

Förväxlingsrisk:
Stortimjan (Thymus pulegoides) är en ganska sällsynt, oftast införd art som sällan bildar oavbrutna mattor utan oftare växer i mindre tuvliknande bestånd. Den har en tydligt fyrkantig stjälk med hår endast i fyra rader på kanterna och är mer aromatisk är backtimjan.
Kryddtimjan (T. vulgaris) är odlad och ibland kvarstående. Den är kraftigt aromatisk med upprätta, ej krypande skott och undertill kraftigt filthåriga blad.

Backtimjan växer på torr, hävdad mark som måste vara väl dränerad. Den tolererar att marken är kalkrik men försvinner om näringsämnen tillförs. En extrem miljö som nästan bara backtimjan klarar av att växa i är det väldränerade grusalvaret som består av grovmalen kalksten. Dessa grusbankar bildar mäktiga, upphöjda platåer på alvaret där backtimjan och ibland dess parasit timjansnyltrot Orobanche alba kan hittas. På Stora Alvaret kan även områden med jordfyllda sprickor i kalkstenen hysa backtimjan. Växten hittas även i betade, sandiga torrängar som är måttligt kalkpåverkade. Backtimjan växer i vägkanter, glesa tallskogar på sand, gamla sandtag och på sandstränder. I fuktängarna håller den till uppe på tuvorna där den får det lite torrare om fötterna. Kalkfattiga ljunghedar med borsttåtel Corynephorus canescens är en ganska ovanlig miljö. På gamla gravfält där vegetationen hålls extremt kort med hjälp av gräsklippare kan backtimjan vara helt dominerande.

Backtimjan är fortfarande en mycket vanlig växt på Öland, speciellt frekvent är den på Stora Alvaret. Den växer även på de torrängar som är insprängda i Mittlandet. Östra Ölands välbetade sjömarker erbjuder många lämpliga lokaler för backtimjan. Endast inom Böda Ekopark med dess barrskogar är det glest med fynden. På dagens Öland förefaller inte backtimjan vara hotad.

På Öland är endast underarten vanlig backtimjan subsp. serpyllum funnen. Ibland förekommer vitblommig backtimjan, något som är noterat vid några tillfällen under inventeringen. Backtimjan har blommor som är gynodioika dvs. de är endera honliga eller hermafroditer (med ståndare och pistill). Blommorna hos honplantor är tydligt mindre jämfört med de hos hermafroditerna. Honplantorna kan endast föra sina gener vidare genom frön, inte pollen, vilket kan vara en nackdel. Denna brist kompenserar en del av de gynodioika arterna genom att honblommorna producerar frön av bättre kvalité (Widén & Widén 2008).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr ängsmark, sand- och grusbackar, alvarmark, på underlag av lerig eller hård kalksten, gärna på små sandhögar (ihopsamlade av myror) eller i mosskuddar och spricksträngar, på kalkhällar eller kalkklippor, i tunt sand- eller gruslager; ibland också i vinterfuktig mark, såsom vätartad polygonmark. Backtimjan trivs också i torr, ljusöppen tallskog, i gläntor eller bryn, t.ex. i mjölontallskog på klappersten. Tramptålig och ljusälskande.

Varierar i hårighet; redan Linné (1745b) kommente­rade från Fårö att backtimjan ”wäxte här på Sanden, men helt luden och hårig”; likaså nämndes särskilt en förekomst på S:t Olofsholm med styvt vithåriga blad i Flora Svecica (Linnæus 1745a nr 477). Plantor med vita blommor noterades först av Säve (1837), senare även av Fries (1932). De är inte helt ovanliga (Larsson 1994).

Bara vanlig backtimjan T. serpyllum ssp. serpyllum är känd från Gotland.

Backtimjan växer på öppen, torr, gärna skalblandad jord i naturbetesmarker, på torrbackar, i hällmark och på vägkanter. Arten är mycket betesgynnad och tål inte gödsling, vilket förmodligen är förklaringen till att den nästan helt försvunnit från sina gamla växtplatser norr om Kungälv. På Tjörn, där jordbruket fortfarande är småskaligt, har backtimjan hållit sig kvar.

Backtimjan blommar i linneans och i mjölkens tid. Skotten övervintrar till stor del gröna. Vid Dalkarlsbo i Voxna saknar bladen nästan helt timjanarom. Arten är funnen på mycket få platser, både i gammal tid och av oss. De flesta observationerna är från Dalkarlsbo nära Voxna bruk, där den har vuxit i 170 år. Den växer där på jordbruksmark som åstadkommits genom uppodling av tallhed på fin sand eller mo. Timjan kryper i gles och låg ört- och gräsvegetation och i vägkanter, där tallhedens risvegetation hålls undan av körning och vägskötsel, men växer inte på själva tallheden. Arten kan möjligen vara spontan, men kan också vara inkommen med odlingen, dock knappast som kryddväxt, se ovan. Timjansläktet är mångformigt och svårbeskrivet (Tutin m. fl. 1972). I takt med trädgårdsintressets ökning har många timjanformer planterats vid bebyggelse, vilket måste beaktas när timjan numera hittas i sådan miljö i Hälsingland.