backnejlika

Gammal bofast art.

808 Dianthus deltoides L.

This species was originally restricted to Europe and W. Asia. Its distribution within the hatched area is somewhat irregular. To some extent it has been spread by man, for instance into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 141.

Backnejlika är sannolikt ursprunglig. I någorlunda naturlig vegetation växer den ljusälskande arten främst på torr, obetad gräsmark vid havet. Den är dock betesgynnad och förekommer även i torra naturbetesmarker. Dessutom är den en ganska vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas på vägslänter och andra gräsytor utanför trädgårdar samt mera tillfälligt på ruderatmarker.

Backnejlikan tycks ha minskat på naturliga och beteshävdade ståndorter. Tänkbara orsaker till nedgången kan vara igenväxning på grund av minskat bete och stort kvävenedfall. Det sistnämnda bör också ha missgynnat arten mera direkt genom att den är anpassad till kvävefattiga jordar (Ekstam & Forshed 1992).

Spridd på Närkeslätten och täml. allm. i Glanshammar och Svennevad, 29 resp. 17 lokaler (Nilsson 1986, Kjellmert 1947). Vanliga växtplatser är åsgrus och berg av kalk och diabas, banvallar, sandjordsåkrar, tippar etc. Växten ingår i många slåtterängsrester (Hallin m.fl. 1992b).

Odling är känd endast från Brostugan i Ramundeboda 1916 (Stalin ms). Kvarstående på ödetomter har den i regel kommit in spontant och fortlever i länge öppna torrängar. Vid Kulla i Ramundeboda fanns 1993 en täml. rik förekomst som enl. gårdsägaren gynnades av årlig vägkantbränning.

Allmän på Ängsö, för övrigt tämligen allmän på Mälarslätten. Högre upp likaså genomgående kallad allmän eller tämligen allmän, vilket åtminstone i vår tid syns vara en överdrift. I regel spridd (-tämligen allmän) i kulturområden? Tämligen säkert är klimatförhållandena gynnsammast på Mälarslätten. Frekvensen av passande ståndorter dessutom betydligt högre där än eljest (delvis av klimatskäl, delvis av geomorfologiska skäl). Utbredningstyp: S1.

Myrin 1832.

På sandigt eller grusigt underlag i torrängar, ängsbackar, nipbranter och gräsmattor, på häll marker, torra vägslänter, åkerrenar, lägdor, gårdstun och fäbodvallar. Även på klipphyllor i sydväxtberg. Kan sprida sig i sandiga trädesåkrar. Når vid havet ut till strandzonen på klipphällar och torra gräsvallar t ex vid fiskelägen. Karaktärsart för kustens torrängar och de större älvdalarnas nipbranter, särskilt utmed Ångermanälven, påträffades t ex i niplandskapet i Resele på 20 av 35 inventerade lokaler mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). - 239 (43).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Ransjö".

En flerårig spenslig ört som är högst ett par dm hög. Växten är aningen blåaktigt grön och bladen som är motsatta är korta och nästan linjära. Stjälken är trind och finhårig. Bladrosett saknas. Den glesa blomställningen består av för nejlikväxter typiska tvåsidiga knippen. Det tilltryckta avlånga foderröret är grönt och avsmalnande blir ungefär en cm långt. Vid dess bas sitter två eller fyra gröna ytterfoderblad. De deltaformade hyllebladen är klart violettröda med små vita prickar och typiskt småfransade mot den trubbiga spetsen. Frukten är en cylindrisk kapsel med fyra tänder.

Backnejlika växer på torr gräsmark, helst naturbetesmarker, men man finner den ibland även i vägkanter och på hällar. Den är vanligast i södra Sverige och blir gradvis ovanligare i de norra delarna. Saknas helt i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Knippnejlika (D. armeria) är en sällsynt kulturgynnad art med liknande biotopkrav. Den är dock tydligare hårig, har något bredare blad med en tydlig mittnerv samt blommor som sitter i små knippen istället för en och en.
Klippnejlika (Petrorhagia saxifraga) är en sällsynt införd art med ljusrosa blommor med urnupna och inte fransade hylleblad. Bladen är tydligt blågröna och mycket smala nästan barrlika.
Grässtjärnblomma (Stellaria graminea) har skott som med sina gräslika blad kan likna sterila skott av backnejlika. Stjälken är dock fyrkantig och så vek att den inte står upp av sig själv.

Status: gammal och bofast. Därtill odlad som prydnadsväxt och stundom förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %, möjligen främst p.g.a. ökande odling och förvildning.
Kommentar: förutom den vilda, relativt spensliga och rosaröda formen påträffas ofta olika förvildade trädgårdsformer med grövre men lägre växtsätt och mörkare röda eller vita, ofta större blommor.

Backnejlika växer på torr, gärna sandig och måttligt hävdad mark med glesare vegetation. Den är tolerant vad gäller markens pH-värde. Backnejlika hittas främst på betade alvartorrängar och sandgräshedar. Även sanddyner, åkerkanter och vägrenar duger som växtmiljöer. Ibland ses den i ohävdade och igenväxande ängsmarker, grusalvar, tuviga friskängar, gräsmattor och på jordhögar.

Backnejlika är vanlig på Öland, främst i öppna och sandiga miljöer. Den är frekvent på Stora Alvaret, speciellt den norra halvan, samt längs västra och östra kusten. I Mittlandet är den sparsamt förekommande liksom i barrskogarna längts uppe i norr, Böda sn.

Backnejlika kan vara ljusblommig och ibland är då hela plantan blågrön med kort blomskaft; både blommor och blad är kortare och smalare än hos normalfärgade plantor. Denna form har benämnts var. glaucus men bör betraktas som en form (Jonsell 2001). Inga noteringar finns från inventeringen om denna form av backnejlika. Backnejlika kan även förekomma i odling och är då vanligen kompaktare och mer storblommig än sin vilda släkting. En del av dessa odlingsformer är hybrider mellan backnejlika och närstående arter. I Sterner (1938) nämns också en var. foliacea med mattformigt växtsätt och endast 1–2 blomstänglar funnen på alvarmark nordväst om Övra Vannborga, Köping sn (RS 1933 belägg S); något belägg har inte gått att lokalisera. Liknande plantor ses någon gång på alvarmark men tillmäts idag ingen taxonomisk betydelse.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig och grusig, gärna betad miljö: torrängar, sandfält och gräsmarker. I betad gräsmark kan backnejlika växa även på lerigare underlag, liksom i något fuktigare miljöer. Arten undviker de rena hällmarkerna, men kan växa i små ängsfragment mellan kalkklippor. Utbredningen är koncentrerad till öns sandiga områden, och arten saknas inom öns jordbruksbygder samt kalkområdena på norra och nordöstra delarna av huvudön. Enligt Johansson (1897) förekom backnejlika ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Detta stämmer med dagens frekvens.

Plantor med rent vita blommor är sällsynta, vanligare är rosafärgade eller vita med mör­kare röda teck­ingar mot mitten (Larsson 1994).

Backnejlika växer solöppet på gräshedar, torrbackar, hällmark, naturbeten, vägkanter och i bryn. Den förekommer med många olika färger på blommorna från vit till mörkt lilaröd och även i en blek variant med gråblå blad var. glaucus, som i Fries 1945 behandlas som eget taxon. Vi har inte fäst något avseende vid detta under inventeringen.

Europa, Asien. I Sverige hela landet, i Norrlands inland spridd. I Sörmland allmän, starkt minskande – (57%). Backnejlikan växer i torr gräsmark, främst i beteshagar, men också på vägslänter, soliga bryn och andra torrängsrester. Tidigare var den vanlig i slåtterängar och arten har missgynnats starkt av upphörande slåtter och betesdrift. Numera ser man ofta taniga backnejlikor kämpa den sista kampen bland högt gräs i öde beteshagar.

Backnejlikan är en gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in med tidigt jordbruk. Den angavs förr som allmän (Arnell 1924b) eller tämligen allmän (Hartman 1848). Arten har troligen minskat en del genom igenväxning och igenplantering vid gamla torp. Den är dock seglivad och lever ofta kvar trots avsaknad av skötsel. I Järbo kallades växten förr »silkestoppa«

De vanligaste följearterna är röllika (38%), gulmåra, rödven, åkervädd, liten blåklocka, bockrot, gråfibbla och smultron. Backnejlikan blommar samtidigt som linnea, rosor och gökblomster.

Backnejlika är en i låg vegetation perenn och mycket långlivad art, som där även frösår sig och bildar nya plantor. Den blommar i linneans och mjölkens tid. I ljungens tid ser man både blommor och fröspridning. Omblomning kan ses i lingo­nens tid. Låga bladiga skott som ännu inte har blommat övervintrar gröna.Utbredningen har en tydligt ostlig tyngdpunkt.