Taxasida

backnejlika

Dianthus deltoides

L.

backnejlika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

backnejlika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • backnejlika
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Dianthus deltoides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Dianthus deltoides L.
Svenskt namn
backnejlika
norwegianBokmal
engnellik
norwegianNynorsk
engnellik
Finskt namn
ketoneilikka
finlandSwedish
ängsnejlika, backnejlika
Danskt namn
Bakke-nellike
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Höör socken 2011-06-17
Thomas Gunnarsson
Dörby gravfält,Norra Möckleby,Mörbylånga 2020-06-18
Thomas Gunnarsson
Dörby skjutbana,Norra Möckleby,Mörbylånga 2016-06-20
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Cloé Lucas
2025-07-04
Cloé Lucas
2025-07-04
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2019-07-18
Nicklas Strömberg
Ryningen, Högsby, Sm 2007-06-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

808 Dianthus deltoides L.

This species was originally restricted to Europe and W. Asia. Its distribution within the hatched area is somewhat irregular. To some extent it has been spread by man, for instance into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 141.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Backnejlika är sannolikt ursprunglig. I någorlunda naturlig vegetation växer den ljusälskande arten främst på torr, obetad gräsmark vid havet. Den är dock betesgynnad och förekommer även i torra naturbetesmarker. Dessutom är den en ganska vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas på vägslänter och andra gräsytor utanför trädgårdar samt mera tillfälligt på ruderatmarker.

Backnejlikan tycks ha minskat på naturliga och beteshävdade ståndorter. Tänkbara orsaker till nedgången kan vara igenväxning på grund av minskat bete och stort kvävenedfall. Det sistnämnda bör också ha missgynnat arten mera direkt genom att den är anpassad till kvävefattiga jordar (Ekstam & Forshed 1992).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Spridd på Närkeslätten och täml. allm. i Glanshammar och Svennevad, 29 resp. 17 lokaler (Nilsson 1986, Kjellmert 1947). Vanliga växtplatser är åsgrus och berg av kalk och diabas, banvallar, sandjordsåkrar, tippar etc. Växten ingår i många slåtterängsrester (Hallin m.fl. 1992b).

Odling är känd endast från Brostugan i Ramundeboda 1916 (Stalin ms). Kvarstående på ödetomter har den i regel kommit in spontant och fortlever i länge öppna torrängar. Vid Kulla i Ramundeboda fanns 1993 en täml. rik förekomst som enl. gårdsägaren gynnades av årlig vägkantbränning.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Ängsö, för övrigt tämligen allmän på Mälarslätten. Högre upp likaså genomgående kallad allmän eller tämligen allmän, vilket åtminstone i vår tid syns vara en överdrift. I regel spridd (-tämligen allmän) i kulturområden? Tämligen säkert är klimatförhållandena gynnsammast på Mälarslätten. Frekvensen av passande ståndorter dessutom betydligt högre där än eljest (delvis av klimatskäl, delvis av geomorfologiska skäl). Utbredningstyp: S1.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

På sandigt eller grusigt underlag i torrängar, ängsbackar, nipbranter och gräsmattor, på häll marker, torra vägslänter, åkerrenar, lägdor, gårdstun och fäbodvallar. Även på klipphyllor i sydväxtberg. Kan sprida sig i sandiga trädesåkrar. Når vid havet ut till strandzonen på klipphällar och torra gräsvallar t ex vid fiskelägen. Karaktärsart för kustens torrängar och de större älvdalarnas nipbranter, särskilt utmed Ångermanälven, påträffades t ex i niplandskapet i Resele på 20 av 35 inventerade lokaler mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). - 239 (43).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Ransjö".

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

En flerårig spenslig ört som är högst ett par dm hög. Växten är aningen blåaktigt grön och bladen som är motsatta är korta och nästan linjära. Stjälken är trind och finhårig. Bladrosett saknas. Den glesa blomställningen består av för nejlikväxter typiska tvåsidiga knippen. Det tilltryckta avlånga foderröret är grönt och avsmalnande blir ungefär en cm långt. Vid dess bas sitter två eller fyra gröna ytterfoderblad. De deltaformade hyllebladen är klart violettröda med små vita prickar och typiskt småfransade mot den trubbiga spetsen. Frukten är en cylindrisk kapsel med fyra tänder.

Backnejlika växer på torr gräsmark, helst naturbetesmarker, men man finner den ibland även i vägkanter och på hällar. Den är vanligast i södra Sverige och blir gradvis ovanligare i de norra delarna. Saknas helt i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Knippnejlika (D. armeria) är en sällsynt kulturgynnad art med liknande biotopkrav. Den är dock tydligare hårig, har något bredare blad med en tydlig mittnerv samt blommor som sitter i små knippen istället för en och en.
Klippnejlika (Petrorhagia saxifraga) är en sällsynt införd art med ljusrosa blommor med urnupna och inte fransade hylleblad. Bladen är tydligt blågröna och mycket smala nästan barrlika.
Grässtjärnblomma (Stellaria graminea) har skott som med sina gräslika blad kan likna sterila skott av backnejlika. Stjälken är dock fyrkantig och så vek att den inte står upp av sig själv.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast. Därtill odlad som prydnadsväxt och stundom förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %, möjligen främst p.g.a. ökande odling och förvildning.
Kommentar: förutom den vilda, relativt spensliga och rosaröda formen påträffas ofta olika förvildade trädgårdsformer med grövre men lägre växtsätt och mörkare röda eller vita, ofta större blommor.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Ängsnejlika
Backnejlika växer öppet på torr eller frisk, kvävefattig mark på lätta jordar – sand, mo eller sandig morän. Den förekommer i örtrik, betad gräsmark, gärna på grusåsar och backar, samt på åkerrenar, vägkanter och skräpmark. Tidigare var den troligen ett vanligt inslag i mer eller mindre torra slåtterängar. Ibland påträffas den som kvarstående eller förvildad.
Arten minskar på naturlig gräsmark på grund av gödsling och avtagande hävd. Den är beroende av slåtter eller bete. Om dessa åtgärder uteblir försvinner den efter några tiotal år.
Funnen i 1136 rutor; tidigare uppgifter från 294 rutor. Vanlig öster om en linje från Jönköping över Vaggeryd och Åseda till Tingsryd, väster därom ovanligare och ojämnt spridd; längst i sydväst ganska sällsynt. Kartan innefattar även förvildade förekomster; sådana har noterats i större omfattning i områden där den spontana förekomsten är gles. – Ursprunglig åtminstone i klippskärgården.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Backnejlika växer på torr, gärna sandig och måttligt hävdad mark med glesare vegetation. Den är tolerant vad gäller markens pH-värde. Backnejlika hittas främst på betade alvartorrängar och sandgräshedar. Även sanddyner, åkerkanter och vägrenar duger som växtmiljöer. Ibland ses den i ohävdade och igenväxande ängsmarker, grusalvar, tuviga friskängar, gräsmattor och på jordhögar.

Backnejlika är vanlig på Öland, främst i öppna och sandiga miljöer. Den är frekvent på Stora Alvaret, speciellt den norra halvan, samt längs västra och östra kusten. I Mittlandet är den sparsamt förekommande liksom i barrskogarna längts uppe i norr, Böda sn.

Backnejlika kan vara ljusblommig och ibland är då hela plantan blågrön med kort blomskaft; både blommor och blad är kortare och smalare än hos normalfärgade plantor. Denna form har benämnts var. glaucus men bör betraktas som en form (Jonsell 2001). Inga noteringar finns från inventeringen om denna form av backnejlika. Backnejlika kan även förekomma i odling och är då vanligen kompaktare och mer storblommig än sin vilda släkting. En del av dessa odlingsformer är hybrider mellan backnejlika och närstående arter. I Sterner (1938) nämns också en var. foliacea med mattformigt växtsätt och endast 1–2 blomstänglar funnen på alvarmark nordväst om Övra Vannborga, Köping sn (RS 1933 belägg S); något belägg har inte gått att lokalisera. Liknande plantor ses någon gång på alvarmark men tillmäts idag ingen taxonomisk betydelse.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig och grusig, gärna betad miljö: torrängar, sandfält och gräsmarker. I betad gräsmark kan backnejlika växa även på lerigare underlag, liksom i något fuktigare miljöer. Arten undviker de rena hällmarkerna, men kan växa i små ängsfragment mellan kalkklippor. Utbredningen är koncentrerad till öns sandiga områden, och arten saknas inom öns jordbruksbygder samt kalkområdena på norra och nordöstra delarna av huvudön. Enligt Johansson (1897) förekom backnejlika ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Detta stämmer med dagens frekvens.

Plantor med rent vita blommor är sällsynta, vanligare är rosafärgade eller vita med mör­kare röda teck­ingar mot mitten (Larsson 1994).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Backnejlika växer solöppet på gräshedar, torrbackar, hällmark, naturbeten, vägkanter och i bryn. Den förekommer med många olika färger på blommorna från vit till mörkt lilaröd och även i en blek variant med gråblå blad var. glaucus, som i Fries 1945 behandlas som eget taxon. Vi har inte fäst något avseende vid detta under inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i torr till frisk, naturlig gräsmark i betesmarker och på ogödslade åkerrenar. Ljuskrävande och hotas av igenväxning samt kvävegödsling, gynnas av måttligt hårt bete. Vanlig i Skaraborg, mindre vanlig i de södra och västra skogsbygderna. 865 lokaler i 388 rutor (47 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Europa, Asien. I Sverige hela landet, i Norrlands inland spridd. I Sörmland allmän, starkt minskande – (57%). Backnejlikan växer i torr gräsmark, främst i beteshagar, men också på vägslänter, soliga bryn och andra torrängsrester. Tidigare var den vanlig i slåtterängar och arten har missgynnats starkt av upphörande slåtter och betesdrift. Numera ser man ofta taniga backnejlikor kämpa den sista kampen bland högt gräs i öde beteshagar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 616 kartblad, 1528 kvadranter.
Almq. Allmän, till barrskogsgränsen; i Stockholms yttre skärgård sällsynt, på skären i norr tämligen allmän.
Den typiska miljön för backnejlika är torra partier av naturbetesmarker samt torrängar och torrbackar. Den förekommer även på obetade torrbackar på lätt jord, t.ex. örtbackar i skärgården. Dessutom finns den i kanten av inägor och på sandiga vägslänter.
Backnejlika är en av de torrbacksväxter som ännu finns kvar på ett stort antal lokaler, men populationerna minskar i storlek då de trängs undan av högvuxna örter och gräs. Eftersom den kan vara ganska svår att urskilja i vegetationen innan den blommar, kan den dock vara vanligare än vad som framgår av inventeringen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Backnejlikan är en gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in med tidigt jordbruk. Den angavs förr som allmän (Arnell 1924b) eller tämligen allmän (Hartman 1848). Arten har troligen minskat en del genom igenväxning och igenplantering vid gamla torp. Den är dock seglivad och lever ofta kvar trots avsaknad av skötsel. I Järbo kallades växten förr »silkestoppa«

De vanligaste följearterna är röllika (38%), gulmåra, rödven, åkervädd, liten blåklocka, bockrot, gråfibbla och smultron. Backnejlikan blommar samtidigt som linnea, rosor och gökblomster.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Backnejlika är en i låg vegetation perenn och mycket långlivad art, som där även frösår sig och bildar nya plantor. Den blommar i linneans och mjölkens tid. I ljungens tid ser man både blommor och fröspridning. Omblomning kan ses i lingo­nens tid. Låga bladiga skott som ännu inte har blommat övervintrar gröna.Utbredningen har en tydligt ostlig tyngdpunkt.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Backnejlikans klarröda stjärnor är en uppskattad prydnad på torra ängsmarker. Den växer i sydvända, solexponerade backar med lågvuxet, gärna glesare växttäcke och på lättare jord. Backnejlikan är mycket bunden till den äldre ängskulturen och har idag allt svårare att klara sig. Den växer kvar på äldre ogödslade gårdstun ofta i slänter och kanter. Vanligast är den i östra och mellersta delen av landskapet, medan den – möjligen av klimatiska skäl – glesnar ut i väster. Ibland dyker den dock överraskande upp även på en avlägsen skogsodling eller fäbod, t.ex. i skogstrakterna mellan Indalsälven och Mjällån, men då vanligen i ett litet restbestånd i en varm, sandig hackslåttkant eller på källarbacken. Backnejlikan tycks inte vara kalkgynnad och är t.ex. vanligare i Ljustorp än i Borgsjö.
I Tynderö har den även setts i rätt stora bestånd i grusiga, torra äldre vallar med backglim Silene nutans, luddhavre Helictotrichon pubescens m.fl. Vid kusten kan den också växa på jordtäckta kulturhällmarker, t.ex. i Tynderö Våle, men sällan som kolonisatör på nyrörd jord. Arten saknar naturliga ståndorter och är väl värd att vårda – särskilt den vitblommiga varieteten (se nedan).