bäckbräsma

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd.

Bäckbräsma är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i källflöden och översilade kärr längs bäckar och rännilar, utom i de allra näringsfattigaste områdena, samt i klibbalkärr. Då och då finner man den även i källvattensförande diken i betes- och skogsmark.

929 Cardamine amara L.

Total range of this species is mainly restricted to Europe. It may be adventive at some outlying localities.

Vattenväxt, mest i naturlig–svagt påverkad vegetation. Den förekommer täml. allm. i bl.a. Viby och Rinkaby (Nilsson 1978, 1986) men i många socknar är den täml. sälls.–spridd. I källpåverkade bäckar och diken ofta massvis som vid Herrfallsäng i Hallsberg 1989 och Ösby i Sköllersta 2000. Växtplatser är bl.a. källsumpskogar, fuktiga blandskogar och åssluttningar, lövkärr med al, bäckraviner, diken och dråg.

Kal/hårig form

Bäckbräsma förekommer i kal och hårig form. Den håriga har ett 30-tal gånger noterats i Närke. På 14 lokaler i Svennevad var den håriga vanligast (Kjellmert 1947, S).

Med helbräddade blad f. aequiloba

En av Hartman urskiljd form som anmärktes i Svennevad 1945 av G. Kjellmert (S).

Bäckbräsman växer i källdråg och grunda bäck ­flöden i samma miljö som gullpudra och skärm starr. Den är flerårig och sprider sig med jord stammar och bildar därför utbredda mattor. Bladen är nästan alltid sönderätna av jordloppor av släktet Phyllotreta.

Europa, Främre Asien. I Sverige från Skåne till Jämt­land.

I SÖ nu sällsynt, f.ö. spridd (-tämligen sällsynt). I viss mån torde frånvaron inom slättbygderna bero på sentida ingrepp. De geomorfologiska förutsättningarna för uppkomsten av lämpliga ståndorter bäst i kuperade bygder. Utbredningstyp: N1.

Skuggiga bäckdalar, nipbranter, raviner och älvstränder på fuktigt, mullrikt underlag vid bäckdrag och källflöden, någon gång i diken. - 27 (12).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid källor och åar h. o. d."

Bäckbräsma växer på blöt, näringsrik mark gärna med rörligt grundvatten. Den växer i de källflöden som bryter fram strax nedanför västra landborgen och framför allt deras fortsättning västerut mot kusten i form av bäckar, diken och sumpskogar. På övriga Öland växer den i fuktängar, alsumpskogar, fuktiga lövskogar, bäckar och diken; de sistnämnda ofta kvävepåverkade. Många lokaler är ohävdade medan andra betas av häst eller nöt.

Bäckbräsma är ganska ovanlig på Öland. Liksom tidigare inventeringar visat växer arten främst längs västra sidan, från Högsrum sn i norr till Kastlösa i söder. Lokalerna i källflöden strax nedom västra landborgen är idag färre och bäckbräsma har inte gått att återfinna på sin primärlokal sydväst om Resmo källa. Många av lokalerna i Kastlösa och Smedby sn är nästan helt borta. Utdikningar och uppodling med kulvertering av källflöden har spolierat flera lokaler. I gengäld har arten hittats i några nya socknar vilket förskjutit både nord- och sydgränsen rejält. I Sterner (1938) betvivlas bland annat uppgiften från Runsten hos Ahlquist (1815–17) "in aquosis umbrosis passim". Vår inventering har visat att bäckbräsma växer i Dammen vid Lindmossen, ett stort våtmarkskomplex i Runsten sn. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är något minskande, speciellt då växten försvunnit från rika lokaler på sydvästra Öland.

Bäckbräsma skiljs från närstående arter på sina vita kronblad som kontrasterar fint mot de purpurvioletta ståndarknapparna. Plantan saknar basal bladrosett; bladen smakar skarpt och bittert. Detta har inte hindrat att de förr förtärdes som sallad på våren.

Gammal, bofast.

Osäker status. Trots många äldre uppgifter kan inte bäckbräsma anses vara styrkt för Gotland.

Bäckbräsma växer i skugga eller halvskugga på blöt till fuktig, näringsrik jord i frodiga löv- och granskogar, där markvattnet är rörligt. Man ser den ofta tillsammans med kabbleka, gullpudra, hultbräken och ekbräken. I källdråg, utefter bäckar samt i översilade och sumpiga miljöer kan arten bilda stora bestånd även på öppnare platser som i betesmarker och på igenväxande mader.

I en källa eller källbäck övervintrar bäckbräsman som skott med blad och rötter liknande dem som den har under sommaren, men skotten är kortare och bladen sitter tätare och är mindre, somliga bara som bladanlag. Skotten är inbäddade i annan vegetation, av mossor och andra kärlväxter, men ändå gröna. De krypande gröna stammarna är så sköra att de är svåra att lösgöra utan att de bryts. I gropar med stillastående vatten kan lite större bladrosetter utvecklas, som också övervintrar gröna.
Bäckbräsman blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Blomningens effektivitet är ofta nedsatt genom angrepp av bräsmagallmygga, Dasineura cardaminis. Den förvandlar blomman och fruktanlaget till en rund gall, som saknar frön men innehåller myggans röda larver. Arten kan komma upp i en rotvältegrop nära en källa, möjligen från frö, annars från blad- eller stamfragment.