Taxasida

ängsskära

Serratula tinctoria

L.

ängsskära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

ängsskära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ängsskära
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Serratula tinctoria
Vetenskapligt namn, fullständig form
Serratula tinctoria L.
Svenskt namn
ängsskära
norwegianBokmal
jærtistel
norwegianNynorsk
jærtistel
Danskt namn
Eng-skær
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2013-07-27
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1868 Serratula tinctoria L.

This variable species is mainly restricted to Europe. In the southern part of the range subsp. macrocephala (Bertol.) Rouy also occurs. In the eastern part a type called S. inermis Gilib. Is recognized. The species has been introduced into at least one place in eastern N. America.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Ängsskära är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer, vanligen i små bestånd, på torr till fuktig, näringsrik mark - i sluttningar med soliga bryn, gärna i anslutning till hällar, i högörtvegetation vid åstränder, i alléer, vägdiken, vid grustag, på gravhögar, utmed gärdesgårdar och renar samt i igenväxande hagmarker.

Utbredningen verkar inte ha ändrats under 1900-talet. Däremot tycks arten under 1700-talet ha förekommit mycket rikligt i landskapet. Se t ex primäruppgiften ovan. Även Montins utsaga från 1766 ”Til stor myckenhet i S. Hallands skog-vuxna ängar” stöder påståendet.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ängsskära växer i gles lövvegetation, förr i slåtterängar. Nutida växtplatser hotas av igenväxning.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Cirka 60; i Nedre Bergslagen en förekomst (Nora N: "Nora vid järnvägen" enligt Ohlsson manuskript 1863), i N. Skogslåglandet en (Karbenning: Landforsbacken 1869, P. A. Timm, TIMM, 2 ex.) - båda tillfällig - resten i nedre Skogslåglandet (med Sala) och på Mälarslätten: f.n. cirka 25–35 lokaler, hopade kring vissa spridningscentra. Sydlig, värmekrävande men ej så kontinental, som nuvarande svenska utbredningen antyder. Spridning troligen ofullbordad, både i S. Västmanland och S härom. Utbredningstyp: S6.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Flerårig något tistelliknande men ej tornig ört. Stjälk upprätt upp till nästan en m hög. De strödda bladen som är djupt flikiga (ibland med mycket stor ändflik) är fint sågade i kanten och blir gradvis mindre upp på stjälken. Stjälk och blad kan både vara kala och glest håriga. Korgarna är ganska små med mörka violettaktiga tegellagda holkfjäll med en klar vit hinnkant. Alla blommor är violetta rörlika diskblommor.
Ängsskära växer på torr–frisk, gärna kalkhaltig halvöppen mark. Man hittar den gärna i naturbetesmark, ekhagar, torrbackar och vägkanter. Arten är mindre allmän och har sin huvudutbredning i kusttrakter i södra landet upp till Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
Kåltistel (Cirsium oleraceum) är den enda arten med liknande bladform men denna har en mer ojämnt sågad bladkant med vassa tornar.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 % sedan förra inventeringen och i ännu äldre tid troligen åtminstone lokalt allmän (jfr Lilja 1838 & 1870).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Den kalkgynnade ängsskäran växer på måttligt fuktig till torr, näringsrik jord. I moränskärgården växer den i örtrik gräsmark ovanför översta strandlinjen (Sterner 1933). Innanför kusten påträffar man den framför allt i lövbryn, i ljusa lövdungar (särskilt ekdungar), på åkerholmar och renar samt i sluttningar mot vattendrag. Dessa bestånd, som oftast utvisar läget av tidigare slåttermark, är i regel individfattiga och kan ses som relikter från tidigare markanvändning. Arten är känslig för intensivt bete. Den kan växa i ogödslad, artrik betesmark, men då ofta i dåligt betade partier eller i och vid snår. Då hävden upphört ökar växten under några år men brukar efter ett par decennier vara borta.
Funnen i 118 rutor; tidigare uppgifter från 89 rutor. Ganska vanlig nära kusten från Mönsterås och söderut, ganska sällsynt i nordöstligaste Småland samt sydväst om Tranås, i övrigt sällsynt; saknas i större delen av västra Småland. – Ursprunglig.
Ängsskäran har sannolikt minskat under 1900-talet men dess totala utbredning har inte reducerats påtagligt.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ängsskära växer på torr–frisk, kalkrik mark och är en typisk brynväxt. Den missgynnas av hårt bete och tidig slåtter. Eftersom den blommar sent, juli–september, riskerar dagens vägkantsslåtter vid midsommartid att slå av plantorna innan den hinner blomma och sätta frukt. Därför ses ängsskära mest längs det mindre vägnätet, i skogskanter och glesare lövskogar med ängslyckor. Ängsskära växer i tokfuktängar, traditionellt skötta slåtterängar, längs diken och åkerkanter. I betesmarker växer den ofta i skydd vid stenmurar eller i buskar.

Ängsskära är fortfarande en vanlig växt på Öland och sedd i alla socknar. Men den är påtagligt sparsam längst uppe i norr och har bara en notering i Böda sn. På Stora Alvaret är den funnen vid alvarbyarna och i några skogsdungar. Många av dagens lokaler uppges vara ohävdade och på sikt riskerar ängsskära att försvinna från dem när igenväxningen fortskrider.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Hävdade ängen och lövskog (troligen f.d. ängen), skogsbryn samt på körvägskanter i lövskog och kalktallskog. Under inventeringar år 2008 hittades sammantaget ca 5 600 plantor (inkl. vegetativa) fördelade på åtta lokaler (Petersson 2008b). Ängsskära verkar ha minskat något på Gotland, troligen genom minskad ängeshävd samt uppodling.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Ängsskära växer i frisk, naturlig gräsmark i hällmark, trädbevuxna hagar och skogsbryn inom ett litet område kring Nordre älv, där den levt kvar sedan länge. Antalet lokaler och även antalet plantor tycks minska, förmodligen beroende på förändrad hävd.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i fuktig till frisk naturlig gräsmark i extensivt betade betesmarker och i ängsrester i skogsbryn och kärrkanter. Slåttergynnad, missgynnas av hårt bete, tål måttlig ohävd men inte igenväxning med buskar och träd. Östsvensk art som på västkusten finns i Halland och vid Nordre älv i Bohuslän. Mycket sällsynt. Alla nuvarande förekomster är koncentrerade till ett litet område på södra Falbygden. Hotas av igenväxning och av överföring av tidigare extensivt betade marker till permanent bete. 10 lokaler i 2 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Norra Asien, Nordafrika. I Sverige främst i de östra delarna av Götaland och Svealand och upp till södra Hälsingland. I Sörmland tämligen allmän men med ojämn utbredning – (28%). Ängsskäran växer företrädesvis i örtrika hagmarker, särskilt solöppna och torra ekhagar, i lundbryn, och ibland i öppna naturbetesmarker. Tidigare växte den i ängar och de flesta nutida växtplatser markerar fortfarande läget av ängsmarker som under 1800-talet lagts för fäfot. Exemplar med vitblommiga korgar är traktvis vanliga och växer ofta blandade med huvudformen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den uppländska utbredningen är koncentrerad till den sydvästra delen av landskapet och det nordöstra kustområdet; som helhet mindre allmän, men med mycket ojämn utbredning. Rödlistad. 156 kartblad, 277 kvadranter.
Ängsskära växer i glesa lundar framför allt med ek och hassel, i hagar, skogsbryn, strandsnår och på igenväxande ängar.
Förändring - 20 %. – Ängsskära har minskat, antagligen på grund av alltför kraftig igenväxning av tidigare halvöppna miljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Ängsskäran är möjligen ursprunglig men starkt gynnad av äldre jordbruk och ängsskötsel. Arten är känd från troligen en och samma lokal i Hade i Hedesunda sedan 1884. Ytterligare en närbelägen lokal har hittats under inventeringen.

Den växer både på frisk och på fuktig mark tillsammans med många andra hävdgynnade arter, bland annat krusfrö, gullviva, klasefibbla och hartmansstarr. Ängsskäran blommar samtidigt som rödklint, gulmåra, strätta och bockrot.