Taxasida

älväxing

Sesleria uliginosa

Opiz

älväxing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

älväxing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • älväxing
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Sesleria uliginosa
Vetenskapligt namn, fullständig form
Sesleria uliginosa Opiz
Svenskt namn
älväxing
norwegianBokmal
svenskegras
norwegianNynorsk
svenskegras
Finskt namn
sinilupikka
finlandSwedish
älväxing
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-22
Patrik Engström
Vickleby 2025-05-10
Patrik Engström
Väsby hage Munsö, Ekerö kommun 2023-05-27
Patrik Engström
Väsby hage Munsö, Ekerö kommun 2023-05-27
Patrik Engström
Väsby hage Munsö, Ekerö kommun 2023-05-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art, nu utgången.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

241 Sesleria caerulea (L.) Ard.

This species is restricted to Europe. In Meusel et al. 1965, maps p. 38, it is differentiated in S. calcarea Opiz (C. and W. Europe, incl. lceland) and S. uliginosa Opiz (E. C. and N. Europe).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Älväxing, som sannolikt var ursprunglig i området, är sedan länge utgången. Ahlfvengren (1924) kände inte till någon lokal. De närmaste nutida växtplatserna finns i nordöstra Skåne.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad fuktängsväxt, möjligen alltid mkt sälls. i Närke, aldrig återsedd efter 1910-talet.

Hunstorplokalen vid Väringen [1880–1910-talen Hedera, Broddeson ms) ligger i Västmanland en km utanför Närkegränsen men saknas i Malmgren (1982).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

19; nu mycket sällsynt, några få kalkförekomster i Sala, Guldsmedshyttan, Viker. Utgången på samtliga elva lokaler i Mälarområdet samt på ytterligare ett par. Nordligt kontinental (i Sverige övervägande SÖ-lig) växt med stora edafiska anspråk. Kalkbunden N om Mälarslätten, inom denna bunden till Mälarens yngsta, saltrikaste tillandningsmarker. Utbredningstyp (som idiokor och som antropokor): Kalk (fdS10).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(S. caerulea auct.)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har säkert alltid varit mycket sällsynt med begränsad utbredning i landskapet, men var vid mitten av 1900-talet känd från betydligt fler lokaler och rutor (11–12 st.).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

S. caerulea fel använt; S. caerulea ssp. uliginosa
Den sydöstliga älväxingen är ytterligt vanlig på Öland och Gotland men sällsynt på fastlandet. Den är känd från nio spridda lokaler i södra och mellersta Kalmar län och en i sydöstra Jönköpings län men finns nu veterligen bara kvar på en plats, en igenväxande, tidigare betad fuktäng nära havet. Även på två av de andra lokalerna utgjordes biotopen av fuktig mark som hölls öppen av pågående hävd, men om de flesta vet man ingenting.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Älväxing är en karaktärsart i kalkfuktängar och fuktiga betesmarker men kan även växa i påtagligt torra gräsmarker. På alvarmark kan den ibland förekomma i grusalvar, fuktiga karster och sprickrik kalksten. I delar av östra sjömarken är den beståndsbildande över stora ytor och klassificeras som ett särskilt öländskt växtsamhälle, älväxingängen. Älväxing betecknas i Sterner (1938) som "det viktigaste ängsbildande gräset på Öland".

Älväxing är vanlig över hela Öland och saknas endast i de kalkfattiga områdena vid Lindby tall och Köping tall, Gärdslösa respektive Köping sn, samt i delar av Bödas barrskogar. Söder om Borgholm, väster om väg 136, är den ovanlig liksom andra arter som föredrar kalkrika marker. Någon konstaterad minskning har vår inventering inte kunnat fastslå även om älväxing försvann från många ängar under andra halvan av 1800-talet när de dikades och odlades upp till åkermark. Idag riskerar gräset att gå tillbaka om fuktiga och kalkrika betesmarker tillåts växa igen. En tilltagande eutrofiering av gräsmarker missgynnar arten som behöver näringsfattig mark. Får ratar i stor utsträckning fuktängarnas älväxing och håller sig hellre till det som erbjuds i de torrare partierna av betesmarken.

Svagt, sluttande fuktiga ängar med älväxing kallades förr "lötar", ett namn som går igen i de öländska sockennamnen Löt och Långlöt (Ekstam m.fl. 1984).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Antecknad från en rad olika biotoper, t.ex. hällmark, alvar, vätkanter, hällmarkstallskog, käll- och kalkgräsmyrar, kalkfuktängar och torrängar, ofta noterad i ängen. Dominerande art i halvfuktig miljö som inte täcks av vatten vintertid. Martinsson (1997) kallade denna miljö ”Fuktäng av kalktyp”, med en uppskattad areal av 1 266 hektar på Gotland. Artens vanlighet på ön får genomslag även i den höga andelen i provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer med dagens situation.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Nyfynd 2003–2006: Göteborg Styrsö Galterö (ThA 2005) [2], (även sedd 2006) [54]
Ett par äldre belägg finns av älväxing, en art som finns i kalkfuktängar i östligaste Sverige. Troligen är de feletiketterade. Beläggen är från: (Falköping) Åsle Fårdalaberget 1840 utan samlare (S) och (Habo) Habo 1870 K.E. Karlsson (UPS).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Älväxingen föredrar kalkrika gräsmarker med kort grässvål på mull och växer gärna i sällskap med vildlin, rosettjungfrulin och ofta majviva. Den är starkt slåtter- och även betesgynnad. Älväxingen var inte ett uppskattat slåttergräs eftersom den genom sin låga växt undgick lien, och därför gynnades av ängsbruk. De flesta nutida lokaler ligger i beteshagar som tidigare varit slåtterängar. I Sörmland är älväxingen sårbar och minskande. På de flesta av sina växtplatser är den nu hotad genom igenväxning efter upphört bete. Plantorna är dock långlivade och kan hålla sig kvar i årtionden som ett monument över tidigare markanvändning – i motsats till t.ex. majviva som på samma växtplatser snabbt försvinner med hävdens upphörande. Älväxingen har förr uppmärksammats av allmogen i Sörmland. Ekström (1828) noterar från Mörkö: ”Detta gräs tillskapar de gröna ringar, som särdeles hösttiden träffas på dålig betesmark. Den vidskeplige tror, att då någon råkar trampa på en sådan fläck, angripes han genast af så kallad Elfbläst, ett namn, som allmogen tillägger Nässelfebern.” Denna notis antyder hur mycket vanligare arten var i östra Sörmland i början av 1800-talet. I nutiden har arten inte alls kunnat återfinnas i Mörkö.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer framför allt i norra och östra Uppland. Tämligen allmän i landskapet som helhet, men mycket ojämnt fördelad. 367 kartblad, 873 kvadranter.
Älväxing växer på kalkrik, frisk till fuktig mark. Den förekommer på slåtterängar, på betade fuktängar och fuktiga partier av naturbetesmarker, på strandängar och i kärrkanter. Stundom finner man den även i hagar och skogbevuxna miljöer, antagligen som rest från ett tidigare mera öppet skede.
Förändring - 30 %. – Den registrerade minskningen har framför allt drabbat förekomsterna i centrala Uppland och kan sättas i samband med igenväxningen av fuktängar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Älväxingen är troligen ursprunglig men gynnad och spridd av äldre jordbruk. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Ett stort antal gamla fyndplatser från Gävle med omnejd finns angivna i litteratur och i herbarier. Troligen har växten minskat en del genom upphörande hävd och igenväxning.
Både bete och slåtter gynnar älväxingen och många lokaler ger intryck av att vara kvardröjande restförekomster efter skogsbete eller slåtter. Numer finns bara någon enstaka lokal som fortfarande hävdas.
Växten har stora ekologiska likheter med andra kalkfuktängsarter och särskilt med slankstarr, som är den tredje vanligaste följeväxten. Vanligast är blodrot (43%) och darrgräs. Även vitmåra, älggräs, blåtåtel, vildlin, liljekonvalj, hårstarr, lingon, ängsvädd och rosettjungfrulin är typiska följeslagare. Älväxingen blommar på försommaren samtidigt med midsommarblomster, vildlin, nyponros och ekorrbär.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Funnen en gång i landskapet.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den blåskimrande, tuviga älväxingen är bunden till kalkrik mark. Arten befinner sig hos oss nära sin nordgräns (även funnen på några nordligare lokaler i centrala Jämtland), och har idag sin enda förekomst i kärnan av Borgsjös kalkområde. Huvudlokalen är den fuktiga slåtterängen vid Nyänget, där älväxingen främst återfinns nära bäckkanten tillsammans med andra krävande fuktängsarter som hårstarr Carex capillaris, fågelstarr C. ornithopoda och rosettjungfrulin Polygala amarella. Försök att restaurera den igenväxande ängen har gjorts men det är osäkert om arten klarar sig, eftersom ängen åtminstone tidvis betats hårt av nötkreatur. Längre upp, där ängen övergått i skog, är älväxingen idag svår att hitta. Arten har tidigare påträffats på fler platser, från den lilla myr där bäcken rinner upp, ned till dess utlopp i Täljeviken. Älväxing har även funnits på en närliggande fuktäng.