Taxasida

vitplister

Lamium album

L.

vitplister är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

vitplister är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vitplister
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lamium album
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lamium album L.
Svenskt namn
vitplister
icelandic
Ljósatvítönn
norwegianBokmal
dauvnesle
norwegianNynorsk
dauvnesle
Finskt namn
valkopeippi
finlandSwedish
vitplister
Danskt namn
Døvnælde
Foton
Ingemar Gustafsson
Gränna 2020-05-20
Arnold Larsson
Midsommarbacken, Bjuråker 2009-08-11
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-06-17
Lars Efraimsson
Gamla flygfältet i Karlstad, Karlstads kommun 2017-06-10
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2013-06-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Det finns endast ett, tidigare opublicerat fynd: Sveg: Västerhållan (17E 0f 1- 1-, 550 m, 1988, BD i UPS). Arten växte rikligt bland nässlor invid ett av husen.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1589 Lamium album L.

This species is now widely distributed. Its geographical origin seems to be uncertain. However, it is reasonable to assume that this weed originates from E. European and W. Asiatic mountains. It has also been introduced into N. America. The E. Asiatic population is distinguished as subsp. barbatum (Sieb. & Zucc.), syn.: L. petiolatum auct. japon. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 376.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vitplister är en gammal, kulturberoende växt. Den kvävegynnade arten bildar täta bestånd på näringsrik mark i anslutning till bondgårdar och annan bebyggelse, i trädgårdsland, på vägrenar och järnvägsområden samt tillfälligt vid jordhögar och utkastplatser. I norra Halland förekommer den även vid havsstränder.

Arten, som gynnas av ökad samfärdsel, har blivit vanligare under 1900-talet.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Gammal kulturföljeslagare, läkeväxt och grönsak med mycket växlande frekvens i Närke. Den är spridd på Hjälmarslätten men därovan täml. sälls. Trots omfattande undersökningar har arten påträffats på blott 6 lokaler i Rinkaby resp. Viby och 2 i Glanshammar (Nilsson 1978, 1986) samt 3 i Svennevad (Kjellmert 1947).

Den ”finns ej här numera” noterade Broddeson efter en utsaga 1920 av G. Åslind om växten i Askersund där den ”sades förr växa... utgången men införd för några år sedan, tycks frodas ypperligt” (Wijkström 1926), ”nu inplanterad på Norra Bergen enl. Wijkström” (1927, Broddeson ms). ”Sades förr växa vid Örebro, nu ha gatorna gått över och dödat den” (Wijkström 1926). En enda förekomst sågs S om Örebro (Lindström 1999b).

Vitplister växer vid starkt kulturpåverkad och kväverik mark ss. trädgård, lagårdsbacke, hage, bygata, etc.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten och i SÖ. Skogslåglandet upp till Sala. För övrigt spridd-tämligen sällsynt, mest i de stora dalstråkens kulturtrakter, upp till Ljusnarsberg i Övre Bergslagen; nordligast känd från Ställdalen 1958 (Björkman manuskript: vägkant) - (LINDBLAD 1960). Utbredningen har i Skandinavien en sydlig tyngdpunkt. I Västmanland troligen åtminstone i Bergslagen missgynnad av temperaturklimatet. Ett annat skäl till den låga frekvensen ovan Mälarslätten är säkerligen ofullbordad spridning i Bergslagen nästan helt bunden till tomt- och gårdsmark (särskilt omgivning av gödselstäder) samt i någon mån järnvägsområden - således i sitt ståndortsval mera inskränkt än eljest Utbredningstyp: S2.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Få nutida förekomster. - 22 (16).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Av Myrin (1832) angiven utan precisering. Uppgiften är sannolikt felaktig; jfr Larsson (1851) och Hård (1952).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Vitplister växer helst på frisk, kväverik mulljord, särskilt på gårdsplaner, tomter, stadsgator, bangårdar, åker- och vägkanter samt avfallsplatser. Arten sprids med transporter av olika slag – bland annat har den gynnats av utbyggnaden av järnvägsnätet – och den har ökat starkt sedan slutet av 1800-talet. I inre Småland uppgav Scheutz (1864) den endast från några få platser nära blekingegränsen. Hård (1924) kunde för samma område redovisa ett 40-tal lokaler, och nu är antalet rutor inom detta nästan 300. ´I Alvesta, där den först observerades av Gadamer 1911, är den nu [1924] enl. Pleijel allmän´ (Hård 1924). I vår tid kan vi se hur växten ökat ganska kraftigt kring Alvesta Alvesta. – I Kalmar län var den däremot ganska spridd kring 1800-talets mitt (Scheutz 1857, Sjöstrand 1863).
Funnen i 530 rutor; tidigare uppgifter från 135 rutor. Vanlig i södra och mellersta Kalmar län, i delar av Alvesta och från Sävsjö Sävsjö till Tranås Säby; ganska vanlig i norra Kalmar län; i övrigt ganska sällsynt till sällsynt. – Bofast kulturföljeslagare; vid kusten kanske gammal, i inlandet åtminstone till största delen nyinkommen.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vitplister växer på frisk, kväverik mark i ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar, i gamla täkter, på rötslam, vid brännplatser samt på avstjälpningsplatser för trädgårdsavfall. Även i gårdsmiljöer som trädgårdsland och gräsmattor kan vitplister hittas. Många fynd är gjorda i vägkanter och längs åkerrenar. Ibland är växten funnen i skogsbryn och längs buskridåer. Även om redan Abraham Ahlqvist uppger vitplister från Runsten så talar det mesta för att växten är inkommen i relativt sen tid till Öland, kanske vid flera tillfällen. Flera av de tidiga fynden i slutet av 1800-talet är gjorda i hamnar och därifrån har vitplister sakta kunnat sprida sig vidare ut i landskapet.

Utbredningskartan visar att vitplister är funnen främst på västra sidan av Öland, från Borgholm i norr till S. Möckleby sn i söder. På östra sidan, söder om Sandby sn, har det tillkommit enstaka fynd ända ner till Ås. Inga fynd gjordes på Stora Alvaret. Norr om Borgholm har expansionen inte varit lika tydlig. I Sterner (1938) finns endast ett tiotal lokaler nedtecknade. Sammantaget har antalet lokaler för arten ökat kraftigt under 1900-talet och expansionen är troligen inte ännu avslutad. Den ökade näringsbelastningen i landskapet har gynnat vitplister. Jämfört med Sterner (1986) ses i antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Troligen inkommen, även förvildad, bofast.
Kulturbunden, växer på olika slags störd mark, utkast, jordhögar, skräphögar, grustag, väg- och gatukanter; även vid husväggar. Från 1800-talet känd från Visby (Landeberg ms 1811; jfr Johansson 2010) och ytterlig re tio socknar. Troligen är vitplister en art som huvudsakligen introducerats via hamntrafiken, men några äldre fynd knyter också arten till trädgårdar och parker (Münchenberg 1701–02 uppgav tyvärr inte förekomstsätt). I Visby är arten väl etablerad med flera lokaler, framför allt vid Ringmuren; Johansson (1897) bedömde förekomsten som sporadisk, men arten finns kvar ännu i dag. Av Johanssons övriga lokaler (nio stycken) är bara två aktuella: Klinte­hamn och Slite. Däremot har arten ökat starkt på norra Gotland, exempelvis i Hellvi, där den först sågs i Kyllaj 1910 (Johansson 1910b).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vitplister är en gammal kulturföljeslagare, som växer i kväverika miljöer i människans närhet som runt ladugårdar och uthus, i trädgårdar, på jordhögar, vägkanter och utkast.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer kring gårdar, på tippar, på gatu- och vägkanter, i grusgropar, på bangårdar och på industriområden. Kvävegynnad och ganska konkurrensstark. Under kraftig spridning. Det finns få belägg från 1800-talet från Göteborgstrakten, där vitplistern nu är vanlig. Mindre vanlig till sällsynt i övriga delar av landskapet. 239 lokaler i 144 rutor (17 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Ursprungligen från Östeuropa och västra Asien. I Sverige upp till Norrbotten men med ojämn utbredning, norrut sällsyntare. I Sörmland allmän till tämligen allmän i Stockholmsområdet och i Mälarens grannskap, i västra Sörmland tämligen sällsynt – (42%). Vitplister är en flerårig beståndsbildande art som växer i starkt kulturpåverkad vegetation, i regel intill gårdar och annan bebyggelse, ofta i städerna. I Stockholm är den en av de vanligaste växterna i parkbryn, bergkanter och planteringar. På landsbygden finns den ofta på kväverik mark, intill ladugårdar och gödselstäder. Mer sällan finner man arten i vägrenar eller skogsbryn. Den är i regel beteskänslig men kan ibland ses i gårdsnära betesfållor bland gråbo, kardborrar och nässlor.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanlig i den nordvästra delen av landskapet. 534 kartblad, 1348 kvadranter.
Vitplister växer i allehanda kulturmiljöer, framför allt på kväverika marker. Den förekommer på gödslade fläckar i betesmarker, i parker och trädgårdar, kring bebyggelse, i synnerhet vid ladugårdar, på vägkanter, åkerkanter, tippar och andra skräpmarker.
Förändring + 43 %. – Enligt Almquist (1929) är vitplister stadd i långsam men säker spridning längs kommunikationslinjerna. Ökningen har fortsatt sedan Almquists tid. Den gynnas uppenbarligen av den ökade tillgången på kväverika lokaler.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vitplister har kommit in med kulturen i sen tid. Arten angavs som sällsynt i Gävletrakten 1848 och 1863 och tre lokaler i Gävles närhet preciserades. Den första uppgiften gavs dock av K.F. Thedenius som hittade växten i Gävle hamn 1833. Sammanlagt finns drygt tio gamla lokaler. Möjligen har vitplister även odlats som prydnadsväxt. Den har ökat betydligt sedan 1800-talet och verkar vara under fortsatt spridning.
Arten har ofta sällskap av brännässla (38%), mask-rosor, gråbo, kirskål och andra konkurrenskraftiga skräpmarksväxter. Vitplister blommar vackrast på försommaren samtidigt som hägg och maskrosor.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Stora skott av vitplister övervintrar gröna, Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Den är mycket uthållig där den har planterats in, men har måttlig eller liten spridningstendens med jord­stammar. Spridning med frö har inte iakttagits. De nutida lokalerna är starkt koncentrerade till kustsocknarna, med enstaka västliga utposter i Järvsö, Alfta och Ovanåker.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vitplister är hos oss i första hand en stads- och herrgårdsväxt. Den finns längs gator, invid häckar och rabatter, i gamla parker och trädgårdar, kring fabriker och andra industrier vid kusten. Arten är klonbildare och länge kvarväxande; många av förekomsterna är troligen gamla, men arten har spritts mycket på senare tid, särskilt i Sundsvall. Ofta står den mycket skuggigt under träd och buskar, bakom husväggar, staket o.dyl. Den växer gärna på näringsrik mulljord och ses inte sällan bland nässlor, som den också liknar. På några utpostlokaler är den sedd i ladugårdsmiljö som vid Järkvissle i Liden. Den blommar under hela vegetationsperioden, från vår till sen höst.