vitplister

Gammal bofast art.

Det finns endast ett, tidigare opublicerat fynd: Sveg: Västerhållan (17E 0f 1- 1-, 550 m, 1988, BD i UPS). Arten växte rikligt bland nässlor invid ett av husen.

1589 Lamium album L.

This species is now widely distributed. Its geographical origin seems to be uncertain. However, it is reasonable to assume that this weed originates from E. European and W. Asiatic mountains. It has also been introduced into N. America. The E. Asiatic population is distinguished as subsp. barbatum (Sieb. & Zucc.), syn.: L. petiolatum auct. japon. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 376.

Vitplister är en gammal, kulturberoende växt. Den kvävegynnade arten bildar täta bestånd på näringsrik mark i anslutning till bondgårdar och annan bebyggelse, i trädgårdsland, på vägrenar och järnvägsområden samt tillfälligt vid jordhögar och utkastplatser. I norra Halland förekommer den även vid havsstränder.

Arten, som gynnas av ökad samfärdsel, har blivit vanligare under 1900-talet.

Gammal kulturföljeslagare, läkeväxt och grönsak med mycket växlande frekvens i Närke. Den är spridd på Hjälmarslätten men därovan täml. sälls. Trots omfattande undersökningar har arten påträffats på blott 6 lokaler i Rinkaby resp. Viby och 2 i Glanshammar (Nilsson 1978, 1986) samt 3 i Svennevad (Kjellmert 1947).

Den ”finns ej här numera” noterade Broddeson efter en utsaga 1920 av G. Åslind om växten i Askersund där den ”sades förr växa... utgången men införd för några år sedan, tycks frodas ypperligt” (Wijkström 1926), ”nu inplanterad på Norra Bergen enl. Wijkström” (1927, Broddeson ms). ”Sades förr växa vid Örebro, nu ha gatorna gått över och dödat den” (Wijkström 1926). En enda förekomst sågs S om Örebro (Lindström 1999b).

Vitplister växer vid starkt kulturpåverkad och kväverik mark ss. trädgård, lagårdsbacke, hage, bygata, etc.

Allmän på Mälarslätten och i SÖ. Skogslåglandet upp till Sala. För övrigt spridd-tämligen sällsynt, mest i de stora dalstråkens kulturtrakter, upp till Ljusnarsberg i Övre Bergslagen; nordligast känd från Ställdalen 1958 (Björkman manuskript: vägkant) - (LINDBLAD 1960). Utbredningen har i Skandinavien en sydlig tyngdpunkt. I Västmanland troligen åtminstone i Bergslagen missgynnad av temperaturklimatet. Ett annat skäl till den låga frekvensen ovan Mälarslätten är säkerligen ofullbordad spridning i Bergslagen nästan helt bunden till tomt- och gårdsmark (särskilt omgivning av gödselstäder) samt i någon mån järnvägsområden - således i sitt ståndortsval mera inskränkt än eljest Utbredningstyp: S2.

Få nutida förekomster. - 22 (16).

Av Myrin (1832) angiven utan precisering. Uppgiften är sannolikt felaktig; jfr Larsson (1851) och Hård (1952).

Vitplister växer på frisk, kväverik mark i ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar, i gamla täkter, på rötslam, vid brännplatser samt på avstjälpningsplatser för trädgårdsavfall. Även i gårdsmiljöer som trädgårdsland och gräsmattor kan vitplister hittas. Många fynd är gjorda i vägkanter och längs åkerrenar. Ibland är växten funnen i skogsbryn och längs buskridåer. Även om redan Abraham Ahlqvist uppger vitplister från Runsten så talar det mesta för att växten är inkommen i relativt sen tid till Öland, kanske vid flera tillfällen. Flera av de tidiga fynden i slutet av 1800-talet är gjorda i hamnar och därifrån har vitplister sakta kunnat sprida sig vidare ut i landskapet.

Utbredningskartan visar att vitplister är funnen främst på västra sidan av Öland, från Borgholm i norr till S. Möckleby sn i söder. På östra sidan, söder om Sandby sn, har det tillkommit enstaka fynd ända ner till Ås. Inga fynd gjordes på Stora Alvaret. Norr om Borgholm har expansionen inte varit lika tydlig. I Sterner (1938) finns endast ett tiotal lokaler nedtecknade. Sammantaget har antalet lokaler för arten ökat kraftigt under 1900-talet och expansionen är troligen inte ännu avslutad. Den ökade näringsbelastningen i landskapet har gynnat vitplister. Jämfört med Sterner (1986) ses i antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Troligen inkommen, även förvildad, bofast.
Kulturbunden, växer på olika slags störd mark, utkast, jordhögar, skräphögar, grustag, väg- och gatukanter; även vid husväggar. Från 1800-talet känd från Visby (Landeberg ms 1811; jfr Johansson 2010) och ytterlig re tio socknar. Troligen är vitplister en art som huvudsakligen introducerats via hamntrafiken, men några äldre fynd knyter också arten till trädgårdar och parker (Münchenberg 1701–02 uppgav tyvärr inte förekomstsätt). I Visby är arten väl etablerad med flera lokaler, framför allt vid Ringmuren; Johansson (1897) bedömde förekomsten som sporadisk, men arten finns kvar ännu i dag. Av Johanssons övriga lokaler (nio stycken) är bara två aktuella: Klinte­hamn och Slite. Däremot har arten ökat starkt på norra Gotland, exempelvis i Hellvi, där den först sågs i Kyllaj 1910 (Johansson 1910b).

Vitplister är en gammal kulturföljeslagare, som växer i kväverika miljöer i människans närhet som runt ladugårdar och uthus, i trädgårdar, på jordhögar, vägkanter och utkast.

Stora skott av vitplister övervintrar gröna, Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Den är mycket uthållig där den har planterats in, men har måttlig eller liten spridningstendens med jord­stammar. Spridning med frö har inte iakttagits. De nutida lokalerna är starkt koncentrerade till kustsocknarna, med enstaka västliga utposter i Järvsö, Alfta och Ovanåker.