vasstarr

Gammal bofast art. 

Allmän i S hälften av landskapet och längs hela stranden av Vänern; i övrigt spridd.

477 Calex acuta L.

Syn.: C. gracilis Curt.

This species is restricted to Eurasia and W. Asia. Lts distribution eastwards is somewhat uncertain. In C. and E. Siberia it is gradually replaced by C. appendiculata (Trautv.) Kuk. Cf. -also Meusel et al. 1965, map p. 70.

Vasstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den högvuxna och beståndsbildande arten växer i strandlinjen vid ganska näringsrika sjöar och vattendrag, i strandkärr, på havsstrandängar, särskilt vid bäckutflöden, samt i märgelhålor och fuktiga vägdiken. En rik förekomst på en försumpad åkervall i den näringsfattiga nordöstra delen av landskapet, där växten i övrigt saknas, stöder uppfattningen att vasstarren är en kulturgynnad art med ganska höga näringskrav.

Vatten- och myrväxt vid sjöar och vattendrag, allm. på Närkeslätten, sälls. i Skogsbygden vid stränder och myrar, men saknas i näringsfattiga områden. Vasstarr bildar stora bestånd i strandbården i de stora sjöarna och åarna. Växten var mkt sälls. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932).

Trivialart. Karaktärsart vid sjöstränder och större vattendrag.

Först uppgiven av Dusén (1880): "Kolsätt och Sveg".

Allmän upp till Bergslagen (i Skogslåglandets skogsbygder huvudsakligen i dalgångarna); i Nedre Bergslagen åtminstone tämligen allmän vid lågområdenas sjöar och vattendrag (allmän vid eutrofa åar som Norbergsån). Också i Övre Bergslagen). ansedd allmän (1958, Lindberg) – kanske viss överdrift. Få enskilda fynd hittills kända. Saknas överallt i starkt oligotrof omgivning. Utbredningstyp: S1.

Perenn, beståndsbildande, högvuxen graminid med vida, lösa tuvor och jordstam. En starr med 2 märken och separata han- och honax (men se nedan!). Har långa, 5–10 mm breda blad, som är nästan plana (grunt M-vikta), är mörkgröna på båda sidor, och får utåtrullade kanter när de torkar. Får 4–15 dm höga, styva strån, som, särskilt upptill, är mycket skarpt trekantiga med sträva, nästan skärande, kanter. De basala slidorna rispas ej upp i nätlika strukturer. Upptill med långa, breda stödblad som hänger rätt slakt nedåt från den ofta lutande toppen. I stödbladens veck sitter 2–4 mörka, 3–8 cm långa honax som nickar ut från strået. Axen är cigarrformade, dvs de smalnar av något i båda ändarna, och toppen avslutas ej abrupt. Axfjällen spretar ut en aning, så axen ser tjocka ut men känns inte helt fasta. Högst upp sitter några hanax, men det översta honaxet har nästan alltid hanlig topp (en 1–2 cm lång, brun, smal tofs) och det nedersta hanaxet kan ha några utriklar vid basen.

Vasstarr bildar ruggar längs sjöstränder, vid åar och i kärr. Vid älvarnas sel finns ofta vidsträckta bårder av vasstarr. Vid älvar syns tuvstrukturen rätt dåligt, men på mer skyddade platser, t.ex. i alkärr, är tuvigheten tydlig.

Förväxlingsrisk:
Norrlandsstarr (se under denna – viktigt!).
Bunkestarr (Carex elata) (Götaland och Svealand; ingår i “Stortuvade starrar med två märken” nedan) bildar alltid stora tuvor, har smalare blad (upp till 6 mm) och slidorna vid basen blir slutligen nätlikt upprispade. Stödbladen är upprätta, men är korta och smala. Axsamlingen ser därför på håll nästan bladlös ut och sticker upp högt ovanför bladmassan.
Andra stora starrarter med uppträdande likt vasstarr har 3 märken (brunstarr kan ha 2) och ljusare honax.

Vasstarr påträffas framför allt på stränderna av sjöar, åar och bäckar – näringsrika såväl som ganska näringsfattiga. Arten växer vid och i vattnet, helst på lera med pålagring av dy och slam. Den bildar ofta stora och täta bestånd; i mader och andra strandkärr liksom i sänkta sjöar kan den vara allenarådande över stora ytor. Arten förekommer också i kulturskapade miljöer som dammar, vattenfyllda lertag och större diken. I Småland förekommer den normalt inte på havsstränder.

Vasstarr växer på våt, gärna näringsrik och dyig mark. Rimligen klarar den en viss saltpåverkan då flera lokaler är belägna utmed Kalmarsund. På Öland hittar man vasstarr på steniga och ganska skyddade stränder, i skogskärr, fuktängar, vattenfyllda strandnära stenbrott och sandtag, vattenhål, dammar och bäckmynningar. Majoriteten av lokalerna är påtagligt havsnära.

Vasstarr är än idag en ganska sällsynt art på Öland. Den har försvunnit från några lokaler där den eftersökts under inventeringen; som kompensation har ett antal nyfynd gjorts. Notabelt är att samtliga strandnära lokaler ligger nära Ölands västra kust. Jämfört med Sterner (1938) har en viss ökning skett. Kanske har vasstarr gynnats av upphört strandbete?

Vasstarr liknar bunkestarr C. elata men är till skillnad från denna inte så tydligt tuvad. Strået är vasst kantigt, bladen långa och veka och stödbladen längre än axsamlingen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vasstarr växer främst i havsstrandsmiljö i fuktmarker nära strandvallar, på steniga, grusiga eller sandiga stränder och på strandängar. Enstaka fynd har gjorts på våta lokaler i inlandet. Endast 16 äldre lokaler är noterade fram till 1962. Det relativt stora antalet senare fynd kan tyda på en viss ökning under slutet av 1900-talet.

Vasstarr växer oftast på lerig eller dyig, ganska näringsrik botten i grunt vatten vid stränder av sjöar och inte alltför små vattendrag, där den kan bilda stora bestånd. Den förekommer också i fuktängar, dammar och diken samt vid sötvattensutflöden på skyddade havsstrandängar.

Vasstarren bildar ofta utbredda bestånd på grunt vatten (innersta vasszonen) i eutrofa sjöar och åar. Den är en karaktärsart för Mälarens grunda stränder och strandkärr. För övrigt förekommer den i olika typer av näringsrika kärrmarker, även i alkärr, samt i jordbrukslandskapets större diken.

Vasstarr bildar rikligt med frö, men frö­plantorna förblir länge svåra att identifiera bland flera andra starrarters små plantor. De försvinner där också lätt vid nästa storm eller på grund av isrörelser. Fröplantornas roll i vasstarrens förökning är alltså svårbedömd. Arten förökas i hög grad med långa utlöpare och bildar stora sammanhängande ”vassar”. Blad­skotten kommer upp med en eller ett par decimeters mellanrum. Detta visas tydligast i en damm där man har planterat in en liten planta. Den bildar inte tuvor. Bladen vissnar och blir brungrå på hösten. Bara mycket få och små blad på nya skott, intill baserna av döda skott, övervintrar gröna.

Bladkanten är vass på grund av sina tänder, liksom det skarpt trekantiga strået. Den skär lätt igenom huden om bladet är spänt och skärriktningen är från spetsen mot basen. Detta, snarare än egenskapen att bilda ”vassar”, är bakgrunden till namnet (liksom artepitetet acuta = skarp).

Vasstarr blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid. Hanaxen kan vara lite tidigare, samtidiga eller lite senare än hon­axen. Ståndarknapparna är gula under mycket kort tid, blir strax skrumpna och bruna.

Voxnans nedre del flyter fram genom finkorniga jordar. På stränderna står vasstarr närmast vattnet, binder jorden med sitt jordstamssystem och motstår ganska väl både vattenflöden och isskavning. Även vid Ljusnan spelar arten samma roll, men tillsammans med blåsstarr och smärre inslag av norrlandsstarr och flaskstarr.