Taxasida

vårfingerört

Potentilla crantzii

(Crantz) Beck ex Fritsch

vårfingerört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

vårfingerört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vårfingerört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Potentilla crantzii
Vetenskapligt namn, fullständig form
Potentilla crantzii (Crantz) Beck ex Fritsch
Svenskt namn
vårfingerört
icelandic
Gullmura
norwegianBokmal
flekkmure
norwegianNynorsk
flekkmure
Finskt namn
keväthanhikki
finlandSwedish
vårfingerört
Foton
Katarina Stenman
Ammarnäs, Sorsele 2007-08-04
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-14
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-14
Anders Delin
Gåsholmen, Hamrånge 2015-06-27
Patrik Engström
Unna Tuki, Padjelanta 2023-07-20
Patrik Engström
Knutshøa, Norge 2023-07-07
Patrik Engström
Luopakte 2011-07-30
Patrik Engström
Skierffe, Jokkmokks kommun 2022-07-16
Patrik Engström
Skierffe, Jokkmokks kommun 2022-07-16
Torbjorn Tyler
2017-07-13
Katarina Stenman
Ammarnäs, Sorsele 2007-08-04
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Uppgiven från Mjällby Stiby backe (Wachenfeldt 1972) och RO Hjortsberga Johannishus åsar (Wachtmeister 1977). Inga belägg sedda; motsvarar sannolikt småfingerört P. tabernaemontanii.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1116 Potentilla crantzii (Crantz) G. Beck

This arctic-montane and boreal-montane species is disjunctly distributed in parts of Eurasia and N. America. Some varieties are distinguished within this area. The species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 46 and map 27).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Frisk- och torrängsväxt på mineralrika växtplatser ss. åsar, hällar, brott och grustag etc. Den var enl. bl.a. Hartman (1866) allm. men förekomsten är mycket skiftande. I Glanshammar har 18 lokaler uppdagats, i grannsocknen Rinkaby endast 2 (Nilsson 1986).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Både Osbeck (1788) och Fries (1818) tar upp P. verna L., som vid den tiden omfattade de båda nuvarande arterna vårfingerört P. crantzii och småfingerört P. neumanniana. Lindeberg (1878) har med båda arterna men P. crantzii endast från Bohuslän. Ahlfvengren (1924) anger Osbecks P. verna som primäruppgift för P. crantzii och dessutom ett fynd från Onsala Gottskär baserat på herbarieexemplar av B. Halle. [Vi har inte kunnat finna detta belägg i något av de offentliga herbarierna.] Arten är också uppgiven från Valinge lyng (Appel & Olsson 1974).

Den kalkgynnade vårfingerörten har sin huvudsakliga utbredning i fjälltrakterna och i mellersta Sverige. De närmaste växtplatserna finns i södra Bohuslän och Västergötland.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

I Skandinavien övervägande nordlig art, i Västmanland likväl vanligast på Mälarslätten (mestadels allmän-tämligen allmän). Högre upp spridd-tämligen sällsynt (troligen något förbisedd). I Skogslåglandet och Bergslagen attraherad av kalkrik mark, utan att vara utpräglat kalcifil. Nästan överallt antropokor. Utbredning i sina detaljer svårtydd. Ofullständig spridning? Utbredningstyp: S1 (pU?).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Torrängsbackar, nipbranter, hällar och klipphyllor i sydväxtberg och mindre klippformationer. Ofta på gårdstun, igenväxande lägdor och betesbackar, fäbodvallar, vägslänter, åkerrenar. Även påträffad i skogsbete, på hygge och timmeravlägg. Så gott som alltid i öppen, solexponerad miljö med lågväxt gräsvegetation. - 157 (41).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hård 1935.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Vårfingerört och småfingerört

Tuvade fleråriga örter med femfingrade rosettblad och stipler som är delvis sammanvuxna med bladskaftet. Båda arterna är glest håriga på både blad och stam men saknar stjärnhår. Bladen är tandade från toppen till strax ovan mitten och rent gröna på både över- och undersidan. Huvudstammen är liggande till något upprätt med ett- till tretaliga stjälkblad. De gula blommorna är femtaliga med grunt urnupet hylle och vårfingerört har ofta en orange fläck vid dess bas.

Båda arterna hittas i olika typer av torr–frisk, gärna kalkrik gräsmark, gärna i t.ex. naturbetesmarker, vägkanter och på hällar. Vårfingerört växer dessutom i fjällen och då ofta i kalkrika fjällängar och på dryashedar. Vårfingerört är ganska vanlig i södra Sverige men blir gradvis sällsyntare upp till mellersta Norrlands kustland. Vårfingerört saknas i de sydligaste landskapen men är ganska vanlig i övriga landet, inte minst i fjällen.

Förväxlingsrisk:
I södra Sverige finns ett par sällsynta liknande arter.
Luddfingerört (Potentilla heptaphylla) (Skåne) har glandelhåriga blad som är tandade till nedom mitten.
Gråfingerört (P. incana) (Gotland) och grå småfingerört (P. subarenaria) har tydliga stjärnhår på bladen.
Tysk fingerört (P. thuringiaca) har 5–7-fingrade rosettblad, femfingrade stjälkblad och en styvt upprätt stjälk.
Backfingerört (P. sterneri) har en gråluden upprätt stjälk och på undersidan filthåriga blad.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: uppgiven åtta gånger i äldre tid men inga övertygande belägg har påträffats.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Vårfingerört är en i Skandinavien nordlig art som har sin sydgräns på fastlandet i Småland. Den växer framför allt på frisk eller något torr, basrik jord i lågvuxen, ogödslad betesmark eller slåttermark, men den ses ibland på åkerrenar eller vägkanter.

I jämförelse med släktingen småfingerört P. tabernaemontani föredrar vårfingerört lokaler som behåller markfukten längre in på försommaren och som därför får en något frodigare vegetation. Artens långa stjälkar, upprätta växtsätt och (trots det svenska namnet!) relativt sena blomning passar bra i dessa miljöer men skulle vara till nackdel på småfingerörtens starkt torkpräglade lokaler. Dess fortsatta existens är starkt beroende av att lokalerna hävdas.

Troligen var växten ganska vanlig i norra Småland under 1800-talet, då slåtterängarna hade en större omfattning. Kartbilden tyder på en ganska stark minskning.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vårfingerört växer i betade, tuviga kalkfuktängar tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa eller i bestånd med tok Dasiphora fruticosa. Vårfingerört ses ibland i fuktigt grusalvar och igenväxande, fuktiga karstsprickor. Sällan förekommer den i kanten av skogskärr eller på lite torrare växtplatser. Över lag växer den klart fuktigare än släktingarna småfingerört P. verna och grå småfingerört P. subarenaria.

Vårfingerört är spridd främst på Stora Alvaret. I Mittlandet finns några lokaler på de småalvar som ligger insprängda i lövskogen. Få fynd finns från den annars så artrika östra sjömarken. Norr om Borgholm är det få noteringar idag liksom i Sterner (1938), orsaken till detta är svårbegriplig. Vårfingerört förefaller hålla ställningarna på delar av Öland och är idag något mer frekvent noterad på Stora Alvaret jämfört med tidigare inventeringar. Men på västra Öland, söder om Borgholm, förefaller den ha gått tillbaka liksom många andra arter knutna till betade frisk- och fuktängar. Den kan vara något förbisedd bland alla andra gulblommiga fingerörter. På Öland blommar vårfingerört något senare än den snarlika småfingerört. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Vårfingerört kan förväxlas främst med småfingerört och de båda var inte åtskilda förrän en bit in på 1800-talet. Vårfingerört har kronblad med en tydligt orange fläck vid basen; sällsynt kan även småfingerört ha detta. De nedre stiplerna hos vårfingerört är något breda–lansettlika medan de hos småfingerört är smala–linjära, men det gäller att bedöma rätt stipler! Till växtsättet är vårfingerört upprätt och bladrosetten inte allsidigt utbredd, plantan ger därför ett tillplattat, tvåsidigt intryck. Småfingerört däremot växer tätt tryckt till marken med en bladrosett som breder ut sig åt alla håll, plantan blir därigenom allsidig.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Friska till torra ängsmarker, betade eller obetade; även ängsmark under lätt igenväxning samt ängen. Vårfingerört växer gärna vid stigar eller (på torrare mark) i lätt skydd under buskar. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Fårö. Johansson (1897, 1910b) och Fries (ms) redovisar 61 växtplatser från Öja till Fårö. Jämfört med våra inventeringar tyder detta på en minskande frekvens under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vårfingerört växer i friska till torra, öppna gräsmarker på skalgrus eller skalblandad jord nära havet. Naturbeten, hällmarker, torrbackar och övre delen av havsstrandängar är biotoper, där man kan finna den kalk- och betesgynnade arten. Minskningen sedan förra inventeringen kan vara en följd av igenväxning.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i torr till frisk, naturlig gräsmark i betesmarker, på åkerholmar och i ängsrester. Kalkgynnad, gynnas av bete och tål inte igenväxning. Har troligen minskat på grund av kvävegödsling och upphörande bete. Den har dock inte påtagligt minskat sitt utbredningsområde och är vanlig till mindre vanlig på Falbygden, sällsynt i övrigt. 267 lokaler i 99 rutor (12 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, östra Nordamerika. I Sverige nordlig, från Lappland ned till mellersta Götaland. I Sörmland traktvis allmän, traktvis mindre allmän till sällsynt – (17%). Vårfingerörten är flerårig och växer i lågväxt torr ogödslad gräsmark, vanligen av trivialt slag. Arten saknas i stort sett på örtbackar och andra artrika torrängar där den ersätts av småfingerört. På några av skärgårdens öar förekommer den dock på kalkberg och vikarierar där för småfingerörten. De två arterna förekommer sällan tillsammans.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland. 470 kartblad, 992 kvadranter.
Almq. I hela området mer eller mindre allmän; till yttre skärgården.
Vårfingerört växer på friska till torra, öppna till halvöppna marker. Den förekommer i hagar och naturbetesmarker, på torrängar, ofta bland hällar, på åkerholmar, vägslänter och i kraftledningsgator.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vårfingerörten betecknas som allmän i Gävletraktens växter 1848. Arnell (1924b) anger den som tämligen allmän i landskapet med tillägget att den är påträffad i alla socknar utom Högbo. Artens starka koppling till det gamla odlingslandskapet antyder att den är spridd med tidigt jordbruk, kanske redan under järnåldern. Förekomster på kalkrikt berg kan dock vara ursprungliga.
Vårfingerörten blommar samtidigt som gullviva, tysk fingerört och de första liljekonvaljerna. Den är oftast fåtalig på sina växtplatser. Arten är fortfarande vanlig och väl spridd i landskapet men minskar sannolikt på grund av igenväxning och förändringar av jordbrukslandskapet.
De vanligaste följeväxterna är smultron (42%), röllika, gulmåra, bockrot, midsommarblomster, vitmåra, rödven, åkervädd, ängsviol och blodrot.
De rikaste förekomsterna finns på Eggegrund där vårfingerörten utgör en karaktärsart i den hedartade torrbacksfloran på orörda, kalkrika strandvallar.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vårfingerört förefaller mer konstant än dynamisk. På Lundnäs i Arbrå har till exempel en planta/plantgrupp setts växa oförändrad i många decennier på en torr gräsmark under tallar. Flera lokalbeskrivningar innehåller texten ”gammal gräsmark”. Vårfingerört är mycket tolerant mot slitage och gynnas av lieslåtter eller klippning av gräsmatta. Den börjar blomma redan i vitsippans tid och fortsätter i skogsstjärnans tid. I linneans tid är den överblommad. Basala blad övervintrar gröna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vårfingerört tillhör den nordliga ängsfloran och har sannolikt varit en prydnad på slåtterängar i landskapets alla byar. Idag är den minskande och på många platser utgången. Arten är starkt knuten till den gamla hackslåttmarken och finns nu kvar mest i kanter med låg ängsvegetation. Den växer solexponerat i täta grässvålar men försvinner bland lövsly och högörter. Man ser dess rosetter i begränsade bestånd på tun och örtrika backar runt äldre gårdar. Den finns även på magra åkerrenar, på steniga hamrar och i skogsbryn. Någon gång växer den i äldre vägkanter och på gräsiga grusplaner men den koloniserar inte nya vägslänter. Den har setts på stenmurar, rösen och t.o.m. i sprickor på en cementerad jordkällare. Vårfingerört kan växa torrt, t.ex. på källarbackar, men även måttligt fuktigt i lågvuxna kanter vid bäckar. Den är något kalkgynnad och frekvent i t.ex. norra Alnö, men är inte kalkberoende; den finns också i sura trakter. – Vårfingerört har inga säkert naturliga förekomster hos oss, även om den är funnen i sydberg som Skön Gärdeberget och Timrå Lastlavaberget.