vanlig rågvallmo

Rågvallmo är en gammal, kulturberoende växt som ibland också odlas för prydnadsändamål. Man finner den främst på torr, störd mark - vägkanter, järnvägsområden, hamnar, industri- och rivningstomter, soptippar, parkrabatter, jordhögar etc. I mindre omfattning förekommer rågvallmo också i åkerkanter och grönsaksland. Den är känslig för kemiska ogräsmedel (Fogelfors 1979).

Rågvallmo har ökat under 1900-talet, troligen gynnad av ökad transport- och anläggningsverksamhet.

Rågvallmon är ettårig och förekom förr mest i åkrar. Numera är den vanligare på torr skräpmark av olika slag, som jordhögar, vägkanter och järnvägssta­tioner. I motsats till kornvallmon är den bofast i landskapet.

Ursprunglig i Medelhavsområdet. I Sverige upp till mellersta Norrland.

Genom en i marken långlivad fröbank överlever växten perioder av igenväxning. Av åkrar har särskilt sandjordsträdor varit en viktig groningsplats. Vanlig rågvallmo kan numer betraktas som täml. sälls.–spridd i de socknar där den uppträder.

Förr ansågs den vara ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885). Nutida växtplatser återfinns ofta på avstånd från åkrarna: träda, omgrävd vägkant, lagårdsbacke etc.

Vanlig rågvallmo odlas och förekommer ibland halvt vildväxande på tomter.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: även uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Kulturföljeslagare.
I jämförelse med blodvallmo ssp. lecoqii är vanlig rågvallmo möjligen mer bunden till åkrar och övriga direkt människoskapade miljöer i kulturlandskapet. Den har en längre blomningssäsong än blodvallmo. Frekvensen är underskattad; åtskilliga av de fynd som ej bestämts till underart är säkerligen vanlig rågvallmo.