vanlig hundstarr

Den vanligaste hundstarren, allm. i allsköns fuktiga miljöer i skog, hagar och vid stränder, medvetet förbisedd men noterad på 117 lokaler i Glanshammar (Nilsson 1986).

Se liten hundstarr Carex nigra var. nigra och tuvad hundstarr Carex nigra var. recta.

Trivialart.

Allmän

Hundstarr växer fuktigt eller vått på näringsfattig till näringsrik mark i en mångfald miljöer. Den är mycket karakteristisk för gles, fuktig granskog, exempelvis i myrkanter. I små skogskärr blir den ibland dominerande. Vidare finner man den på sötvattensstränder, såväl i betad, låg vegetation som i mera högväxt. Vid kusten växer den i de övre delarna av havsstrandängarna. I odlingslandskapet påträffas växten i betesmarker, diken och vattenfyllda sänkor; den är tramptålig och växer gärna på och vid stigar. Förr var den en av de viktigaste arterna i slåtterkärren.

Tuvad hundstarr är vanlig i skärgården från norra Oskarshamn Misterhult till Västervik Gamleby och Loftahammar, där den finns i nästan alla havsstrandsrutor. I detta område påträffas den särskilt vid hällkar. I övrigt är den föga uppmärksammad men har noterats från strödda rutor fördelade över hela landskapet. I inlandet kan man finna tuvad hundstarr vid stränder samt i kärr, diken och vattenfyllda hålor i betesmark.
Avsaknaden av enhetlig ekologi och tydlig utbredningsbild antyder att tuvad hundstarr inte är ett homogent begrepp utan att namnet täcker flera, föga besläktade hundstarrsformer.

Vanlig hundstarr är tillsammans med kråkvicker den art som noterats från flest rutor. Starren kan växa torrt men man finner den oftast friskt till blött på näringsfattig eller rik jord, i halvskugga men oftare exponerat, i naturliga omgivningar såväl som i kulturskapade miljöer, i skogstrakter och på nästan kala skär. Det finns alltså inte många ståndorter, där man inte kan vänta sig att få se hundstarr, som dessutom kan uppträda i flera olika skepnader.

Hundstarr fick troligen namnet därför att den har så skiftande utseende. Namnet har sitt ursprung i ”Normalförteckning öfver svenska växtnamn” som utgavs av Landtbruksstyrelsen 1894 (Lyttkens 1912 –1915). Lyttkens satt med i den kommitté som utarbetade denna förteckning. I Linnés Svensk Flora 1755 nämns arten inte, vilket kan bero på att även han hade problem med den.

För oss är hundstarr en vanlig men svårgripbar art, mest troligen på grund av dess förmåga att växa i så olikartade miljöer, som gör att den får mycket växlande utseende, men även på grund av att genetiskt betingade variationer finns. Under­arten styltstarr tycker vi är väl skild från hundstarr, men vi har inte sett dessa två växa tillsammans, så vi vet inte hur mycket av skillnaden som är genetiskt bestämd. Styltstarr beskrivs under egen rubrik. Frånsett varieteten recta, som nämns nedan redovisar vi inte de många andra avvikande hundstarrar som vi träffat på. Hybrider med hundstarrens mer storvuxna nära släktingar misstänks ibland.

Hundstarr är den vanligaste starrarten i Hälsingland. Den uppträder huvudsakligen som strandväxt, både vid sött och bräckt vatten, men finns även på myr, i skog och på kulturmarker. Dess frekvens i utpräglade rikkärr är anmärkningsvärt låg, 19 % mot 45–60 % i andra typer av myr. Den växer både helt öppet och under träd, är inte krävande i fråga om pH eller kväve, men behöver fukt i marken. Av utpräglat fuktkrävande växter har bara kärrviol och kråkklöver noterats oftare än hundstarr.

Hundstarren blommar ibland redan i vitsippans tid, men framför allt i skogsstjärnans, med utsträckning in i ekorrbärets. Ståndarna kommer före märkena. Liksom i fråga om många andra strandväxter kommer blomningen igång mycket senare om plantan har varit under vatten länge på försommaren, och blommor har i sådana fall setts ända in i mjölkens tid.