trollsmultron

Trollsmultron är ursprunglig. Arten tillhör den kalkgynnade rikbergsfloran och växer i halvöppen till öppen terräng i rasmarker och branter. Den är också funnen på en skalgruslokal vid kusten och i en vägkant. Växten odlas ibland och är någon gång funnen förvildad.

Trollsmultron har under 1900-talet försvunnit från flera lokaler på grund av igenväxning eller motsatsen - för hårt bete av får och hästar.

Europeisk art, känd i Sverige sedan 1600-talet, i Närke kvarstående eller förvildad genom utkast (jfr Sterner 1922).

”En sport, som min äldre bror och kamraten från Gällersta med fanatisk iver bedrevo, var vadslagning om allehanda i läroböckerna förekommande sakuppgifter. Jag vågar inte bestämt uppgiva, huru många gånger det vedervågade föremålet, ett exemplar av rariteten Potentilla rupestris, under förloppet av denna kontinuerliga kunnighetstävlan kom att byta nominell ägare” (Lundqvist 1940b).

Myrin 1832.

1099 Potentilla rupestris L.

This species is mainly restricted to Europe. It may have been introduced into the Fennoscandian localities, at least into the neighbourhood of Uppsala and the scattered places in Finland. The closely related P. inquinans Turcz. in C. and E. Asia is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 215.

Potentilla rupestris
Trollsmultron har sin huvudutbredning i södra och mellersta Europa och finns i Skandinavien främst i nordvästra Götaland. Den föredrar varma, basrika växtplatser och växer öppet eller något skuggigt på genomsläppligt underlag. Arten uppträder gärna där mineraljorden blottats eller växttäcket skadats. I Småland ses den framför allt på länge hävdad kulturmark, särskilt på åsar och gruskullar och på örtrika, steniga backar, i gles skog samt på åkerrenar och vägkanter. Arten är känslig för hårt bete. Vid ohävd kan den finnas kvar länge men försvinner när miljön blir alltför skuggig. Dock förekommer trollsmultron i landskapet även i bergbranter i till synes föga kulturpåverkad omgivning (Jönköping Ödestugu och Vimmerby Pelarne, se nedan). – Den praktfulla arten odlas någon gång som prydnadsväxt och har förvildats på tre platser (Jönköping Bottnaryd, Ljungby Torpa och Vimmerby Tuna, se nedan). Från en plats (Jönköping) har den angivits som tillfälligt inkommen med gräsfrö.

Trollsmultron har svårt att klara konkurrensen med annan vegetation och är därför på de flesta lokaler beroende av ett måttligt bete. Arten har minskat påfallande i nordväst och har försvunnit från sina kustnära lokaler.

Trollsmultron förekommer i vårt land främst i delar av Västergötland och Dalsland där den växer i örtrika torrängar på solöppna ställen i så kallad stäppängsvegetation. Det finns en skriftlig uppgift om arten på Öland (Sjögren 1972 a); sedermera är uppgiften dementerad 1978 via brev till Åke Lundqvist. Dessutom finns ett belägg utan årtal som ska vara samlat på Öland men riktigheten i detta fynd måste starkt ifrågasättas.

Trollsmultron växer på klipphyllor och i skrevor i basrika bergbranter samt i slänter och betade gräsmarker i anslutning till sådant berg. Dessutom finner man någon enstaka gång arten på skalgrus. Det överväldigande flertalet av lokalerna ligger utmed Örekilsälven, hela vägen från Dalslandsgränsen genom Sörbygden till utloppet och vidare utmed Saltkällefjorden, där arten följer en förkastningsbrant. På många ställen är denna brant ytterst svårtillgänglig, och det är troligt att trollsmultron finns på betydligt fler ställen i bergstupen mot Kärnsjön och Saltkällefjorden än vi har funnit. Utmed gamla E 6 och bohusbanan nära Munkedal växer trollsmultron även i sprängda bergskärningar, ibland innanför det metallnät som sitter som skydd för ras. På de få lokaler, där arten växer i gräsmark, är den i regel fåtalig och hotad av igenväxning. I sitt huvudutbredningsområde växer den i huvudsak i bergbranter och är mycket stabil på sina lokaler.

Trollsmultron är i Sörmland trädgårdsflykting eller i ett fall möjligen spridd med hästar eller hästfoder.

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige inhemsk i Götaland.

[Arten uppges från Bäck i Valbo av CA Agardh från en reseskildring 1809. Fyndet är högst osannolikt och är troligen en felskrivning.]