Taxasida

tiggarranunkel

Ranunculus sceleratus

L.

tiggarranunkel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

tiggarranunkel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • tiggarranunkel
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Ranunculus sceleratus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Ranunculus sceleratus L.
Svenskt namn
tiggarranunkel
norwegianBokmal
tiggersoleie
norwegianNynorsk
tiggarsoleie
Finskt namn
konnanleinikki
finlandSwedish
tiggarranunkel
Danskt namn
Tigger-ranunkel
Foton
Lars Efraimsson
Södra Hyn, Karlstads kommun 2021-08-24
Anders Delin
Norrfjärden, Gnarp 2015-09-14
Anders Delin
Norrfjärden, Gnarp 2015-09-14
Anders Delin
Norrfjärden, Gnarp 2015-09-14
Lars Efraimsson
Södra Hyn, Karlstads kommun 2021-08-24
Lars Efraimsson
Södra Hyn, Karlstads kommun 2021-08-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

857 Ranunculus sceleratus L.

Within this widespread, partly anthropochorous species s. lat. at least three subspecies may be distinguished, viz. subsp. sceleratus, widely distributed in Eurasia and (introduced) in N. America and other places of the world, subsp. reptabundus (Rupr.) Hult. in N. Europe and NW. Siberia and subsp. multifidus (Nutt.) Hult. dominating in central and western N. America. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 300 and map 291).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Tiggarranunkel är ursprunglig men mycket kultur- och kvävegynnad. Den växer på tånggödslade havsstränder och havsstrandängar men framför allt i och vid näringsrika/kväverika och ofta starkt förorenade biotoper, t ex märgelhålor, leriga åstränder, kärrpölar och diken i betesmarker och åkrar. Sällsynt träffar man också på den vid de nu snabbt försvinnande, gammaldags gödselstäderna.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Tiggarranunkel ansågs allm. i Närke (Gellerstedt 1831) och i Askersundstrakten (Wijkström enl. Broddeson ms), vilket modifierades till täml. allm. i Hartman (1866). Frekvensen är nu mycket skiftande, exempelvis täml. allm. i bl.a. Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986). Under sin omfattande undersökning i Svennevad såg Kjellmert (1947) blott tre lokaler.

Växtplatser är bl.a. sjö- och åstränder, sanka åkrar, lagårdsbackar m.m. På de nybildade Hjälmarskären fann Callmé (1887a) 12 lokaler som igenväxningen senare fördärvade (Grevillius 1893a).

Tiggarranunkeln sågs sälls. på Mellansvenska myrodlingsvallar och täml. sälls. bland rotfrukter (Tolf 1903).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen allmän-allmän inom Mälarområdet; tämligen allmän-spridd på övriga Mälarslätten Högre upp snabbt avtagande, i Bergslagen sällsynt och vanligen tillfällig Den låga frekvensen ovan nedre Skogslåglandet kan antas vara en följd av både bristande temperaturklimatanpassning och bundenhet till eutrofa lerområden. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S3.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Förr ibland inkommen med barlast, vilket kan vara bakgrunden till vissa nutida hamnförekomster. - 29 (15).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Tiggarranunkel växer på våt, öppen, starkt näringsrik jord. Vid havet förekommer den på dyiga stränder, gärna på ruttnande tång, och i hällkar. I inlandet kan man anträffa den på sötvattensstränder i lerblandad gyttja eller någon gång i lövkärr. Mest ser man den dock i odlingslandskapet, där den gärna väljer fuktiga, trampade och gödslade platser, t.ex. gödselstäder, dammar och källor i betesmark, pölar, diken eller leriga åkrar. – Den ettåriga arten är mycket konkurrenskänslig och försvinner så snart vegetationen sluter sig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Tiggarranunkel växer på fuktig, gyttjig mark fri från konkurrerande vegetation. Den vill ha näringsrika växtmiljöer, tål att översvämmas och klarar även Östersjöns brackvatten. På Öland växer tiggarranunkel främst längs betade havsstränder, ofta helt nära strandlinjen. Den ses även på driftvallar och vid sötvattensutflöde (diken) som mynnar i havet. Bete av rastande gäss som ger öppna ytor på strandängarna gynnar växten. Knappt 10 % av fynden är gjorda på lokaler en bit från havet. På dessa "inlandslokaler" växer den vid bevattningsdammar, vattenhål för betesdjuren och vid ett tillfälle vardera i sumpskog med källflöde respektive kärr i ädellövskog. En mycket rik lokal med tusentals plantor hittades i Gårdby sn vid en luftningsdamm för avloppsvatten. I ruderatmiljöer växer tiggarranunkel ofta på grus och sand som tagits från havsstränder och tippats nära lantgårdar.

Tiggarranunkel växer främst längs Ölands östra kust och fortsätter runt södra udden och på västsidan norrut till Glömminge sn. Norr därom är det nästan tomt med fynd innan de första dyker upp längst uppe i norr, Böda sn. Kuststräckan mellan Glömminge och Böda är bitvis alltför stenig och exponerad för tiggarranunkel men luckan väcker ändå frågetecken. En orsak till avsaknaden av fynd kan vara att det idag nästan helt saknas betande djur på stora delar av kuststräckan.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Inhemsk på sandiga eller grusiga havsstränder, starkt tångbunden. Englund (1942, i övers.): ’Bara på starkt tånggödslad (och förmodligen kalkfattig) sand finner man arten i beröring med andra substrat än ruttnande tång.’ Under vår inventering har bara 30 inlandsförekomster noterats; det rör sig då om lokaler som skapats av människan, dit den troligen spritts från havsstranden: grustagsbottnar, diken, grusad skogsväg (strandgrus?), reningsdammar och släkegödslade åkrar.

Johansson (1897) uppfattade arten som mindre allmän (”Flerst.”). Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade tiggarranunkel från 175 strandavsnitt. Under Projekt Gotlands flora har den noterats i 229 km2-rutor med kust. Detta innebär att tiggarranunkel ökade under 1900-talet. Att tångtäkten upphört kan vara en möjlig orsak.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Tiggarranunkel växer på näringsrik, blöt och lerig mineraljord på stränder av sjöar, dammar och åar, i sötvattensutflöden på havsstrandängar samt i rännilar och hällkar på framför allt fågelgödslade öar. I kulturmark finner man den i diken, gödseldammar och i klövtrampade fuktiga betesmarker.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer på leriga, dyiga och trampade ställen på betade stränder, i blöta betesmarker och på dammkanter. Kvävegynnad, finns ibland vid gödselstäder. Vanlig på Falbygden och på lerslätterna, mindre vanlig i södra och västra delarna av landskapet. 481 lokaler i 247 rutor (30 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige från Skåne till Norrlands kustland. I Sörmland tämligen allmän, jämnt spridd i landskapet – (38%). Tiggarranunkel är ettårig och växer på bar, fuktig, omrörd eller trampad näringsrik ler- och mulljord i diken, vid pölar och sjöstränder, gärna vid gårds dammar och kring gödselstäder.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland. 457 kartblad, 825 kvadranter.
Almq. Merendels tämligen allmän upp till sextionde breddgraden (i yttre skärgården dock sällsynt), nordligare tämligen sällsynt eller (vid kusten) spridd.
Tiggarranunkelns miljö är fuktig till blöt kväverik mark, helst där vegetationen inte är sluten. Den förekommer på dyiga sjö- och åstränder, vid dammar och i diken, gärna där betande djur trampat upp luckor i vegetationen. Den växer även vid havsstränder, på driftvallar och tångbankar, i skärgården ofta på fågelskär.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tiggarranunkeln är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad och till stor del kulturspridd. Naturliga miljöer finns främst i skärgården. Den anges som tämligen allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Under tidigt 1800-tal uppges den även ha vuxit på gator i staden (Thedenius ms 1835).
Vanliga följeväxter är sumpfräne (21%), vass, revsmörblomma, brunskära och andmat.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Tiggarranunkel är ettårig. Den kan komma upp på nygrävd jord som om den hade vilat i fröbanken. På havsstrand kan man se små, troligen nygrodda, plantor på våren och fullvuxna plantor på sensommaren. Inget grönt har setts övervintra. Den kan blomma i ljungens tid, men förmodligen vid många andra tidpunkter, beroende på vilken tid den har grott och på vädret och vattenståndet under året. När blommorna på morgonen slår ut ligger några ståndarknappar emot fruktämnena och pollen fastnar där. Blommorna har ofta en ofullständig uppsättning av kronblad. De stora fruktämnena producerar stora mängder av frön.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tiggarranunkel är en sydlig, konkurrenssvag annuell som växer i starkt näringsrika – ofta gödselpåverkade – blötmarker. Den växer på naken eller glesbevuxen mark, gärna på lerjordar. I Medelpad är den inskränkt till området närmast kusten. Den förekommer på stränder vid havet, särskilt i brackvattområdet i Timrå, Skön och Alnö, men också vid inlandsvatten och med en västlig utpost i Torpsjön i Torp. Arten växer längst ned i vattenbrynet, ofta på tidvis översköljda eller tillfälliga revlar och småöar, som t.ex. på en fågelgödslad liten holme i Skön Gärdetjärn, eller i anslutande mindre vattenpölar – lokar. Den förekommer också i hällkar på fågelöar i kustbandet (SG). I kustområdet finner man den mer naturligt i källdiken och källpåverkad sumpskog (Torsboda, Hässjö). Dessutom är den sedd intill öppna avloppsdiken och i dammar. I Njurunda är den funnen som trädgårdsogräs. Arten gynnas av betestramp, fordonskörning och annan kulturpåverkan som håller högörter borta. Dess förekomster är vanligen små och obeständiga.