tiggarranunkel

857 Ranunculus sceleratus L.

Within this widespread, partly anthropochorous species s. lat. at least three subspecies may be distinguished, viz. subsp. sceleratus, widely distributed in Eurasia and (introduced) in N. America and other places of the world, subsp. reptabundus (Rupr.) Hult. in N. Europe and NW. Siberia and subsp. multifidus (Nutt.) Hult. dominating in central and western N. America. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 300 and map 291).

Tiggarranunkel är ursprunglig men mycket kultur- och kvävegynnad. Den växer på tånggödslade havsstränder och havsstrandängar men framför allt i och vid näringsrika/kväverika och ofta starkt förorenade biotoper, t ex märgelhålor, leriga åstränder, kärrpölar och diken i betesmarker och åkrar. Sällsynt träffar man också på den vid de nu snabbt försvinnande, gammaldags gödselstäderna.

Tiggarranunkel ansågs allm. i Närke (Gellerstedt 1831) och i Askersundstrakten (Wijkström enl. Broddeson ms), vilket modifierades till täml. allm. i Hartman (1866). Frekvensen är nu mycket skiftande, exempelvis täml. allm. i bl.a. Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986). Under sin omfattande undersökning i Svennevad såg Kjellmert (1947) blott tre lokaler.

Växtplatser är bl.a. sjö- och åstränder, sanka åkrar, lagårdsbackar m.m. På de nybildade Hjälmarskären fann Callmé (1887a) 12 lokaler som igenväxningen senare fördärvade (Grevillius 1893a).

Tiggarranunkeln sågs sälls. på Mellansvenska myrodlingsvallar och täml. sälls. bland rotfrukter (Tolf 1903).

Tämligen allmän-allmän inom Mälarområdet; tämligen allmän-spridd på övriga Mälarslätten Högre upp snabbt avtagande, i Bergslagen sällsynt och vanligen tillfällig Den låga frekvensen ovan nedre Skogslåglandet kan antas vara en följd av både bristande temperaturklimatanpassning och bundenhet till eutrofa lerområden. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S3.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Förr ibland inkommen med barlast, vilket kan vara bakgrunden till vissa nutida hamnförekomster. - 29 (15).

Tiggarranunkel växer på våt, öppen, starkt näringsrik jord. Vid havet förekommer den på dyiga stränder, gärna på ruttnande tång, och i hällkar. I inlandet kan man anträffa den på sötvattensstränder i lerblandad gyttja eller någon gång i lövkärr. Mest ser man den dock i odlingslandskapet, där den gärna väljer fuktiga, trampade och gödslade platser, t.ex. gödselstäder, dammar och källor i betesmark, pölar, diken eller leriga åkrar. – Den ettåriga arten är mycket konkurrenskänslig och försvinner så snart vegetationen sluter sig.

Tiggarranunkel växer på fuktig, gyttjig mark fri från konkurrerande vegetation. Den vill ha näringsrika växtmiljöer, tål att översvämmas och klarar även Östersjöns brackvatten. På Öland växer tiggarranunkel främst längs betade havsstränder, ofta helt nära strandlinjen. Den ses även på driftvallar och vid sötvattensutflöde (diken) som mynnar i havet. Bete av rastande gäss som ger öppna ytor på strandängarna gynnar växten. Knappt 10 % av fynden är gjorda på lokaler en bit från havet. På dessa "inlandslokaler" växer den vid bevattningsdammar, vattenhål för betesdjuren och vid ett tillfälle vardera i sumpskog med källflöde respektive kärr i ädellövskog. En mycket rik lokal med tusentals plantor hittades i Gårdby sn vid en luftningsdamm för avloppsvatten. I ruderatmiljöer växer tiggarranunkel ofta på grus och sand som tagits från havsstränder och tippats nära lantgårdar.

Tiggarranunkel växer främst längs Ölands östra kust och fortsätter runt södra udden och på västsidan norrut till Glömminge sn. Norr därom är det nästan tomt med fynd innan de första dyker upp längst uppe i norr, Böda sn. Kuststräckan mellan Glömminge och Böda är bitvis alltför stenig och exponerad för tiggarranunkel men luckan väcker ändå frågetecken. En orsak till avsaknaden av fynd kan vara att det idag nästan helt saknas betande djur på stora delar av kuststräckan.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Inhemsk på sandiga eller grusiga havsstränder, starkt tångbunden. Englund (1942, i övers.): ’Bara på starkt tånggödslad (och förmodligen kalkfattig) sand finner man arten i beröring med andra substrat än ruttnande tång.’ Under vår inventering har bara 30 inlandsförekomster noterats; det rör sig då om lokaler som skapats av människan, dit den troligen spritts från havsstranden: grustagsbottnar, diken, grusad skogsväg (strandgrus?), reningsdammar och släkegödslade åkrar.

Johansson (1897) uppfattade arten som mindre allmän (”Flerst.”). Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade tiggarranunkel från 175 strandavsnitt. Under Projekt Gotlands flora har den noterats i 229 km²-rutor med kust. Detta innebär att tiggarranunkel ökade under 1900-talet. Att tångtäkten upphört kan vara en möjlig orsak.

Tiggarranunkel växer på näringsrik, blöt och lerig mineraljord på stränder av sjöar, dammar och åar, i sötvattensutflöden på havsstrandängar samt i rännilar och hällkar på framför allt fågelgödslade öar. I kulturmark finner man den i diken, gödseldammar och i klövtrampade fuktiga betesmarker.

Tiggarranunkel är ettårig. Den kan komma upp på nygrävd jord som om den hade vilat i fröbanken. På havsstrand kan man se små, troligen nygrodda, plantor på våren och fullvuxna plantor på sensommaren. Inget grönt har setts övervintra. Den kan blomma i ljungens tid, men förmodligen vid många andra tidpunkter, beroende på vilken tid den har grott och på vädret och vattenståndet under året. När blommorna på morgonen slår ut ligger några ståndarknappar emot fruktämnena och pollen fastnar där. Blommorna har ofta en ofullständig uppsättning av kronblad. De stora fruktämnena producerar stora mängder av frön.