
sumpmåra
Galium uliginosum
sumpmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

sumpmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- sumpmåra





Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Tämligen allmän.
Atlas of North European vascular plants
1527 Galium uliginosum L.
This species occurs in Europe and W. and C. Asia. The occurrence on Greenland seems to be casual.
Hallands Flora
Sumpmåra är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation växer den i rikkärr och vid källflöden i öppen terräng. De utan jämförelse vanligaste växtplatserna är emellertid betade eller igenväxande fukt- och kärrängar av högörtkaraktär i anslutning till vattendrag. Mindre vanliga ståndorter är slåtterängar, märgelhålekanter och diken. Sumpmåra växer nästan alltid i något näringsrikare miljöer än vattenmara G. palustre.
Närkes flora
Kärr-, fukt- och friskängsväxt, allm. i hela området. Även i frisk ängsvegetation, bl.a. ss. ”torrmarkssumpmåra” (jfr Petterson 1990), i lövlund, hage, träda och gräsmatta, på ödetomt, vägkant, skogsväg och kalkhällar m.m.
Ångermanlands flora
Tämligen allmän vid kusten och i de större älvdalarna, exempelvis noterad i Resele på 27 av 35 inventerade lokaler i nipravinlandskapet mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). I övrigt spridd och sällsyntare i näringsfattiga områden, men inlandsutbredningen är ofullständigt kartlagd.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Västmanlands Flora
Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Smålands flora
Funnen i 1334 rutor; tidigare uppgifter från 261 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland men bara ganska vanlig längst i sydväst. – Ursprunglig.
Ölands flora
Sumpmåra anses ursprunglig i skogskärr och sumpskogar. Idag är den främst kulturgynnad och ses längs diken och i betade fuktängar där den gärna slår sig ner på kreatursstigar. Ibland hittas sumpmåra vid grävda vattenhål, bevattningsdammar och i fuktiga sandtag. På Stora Alvaret växer den i större alvarvätar, träsk, små tillfälliga bäckflöden och tokfuktängar. Några gånger är den funnen i friska åkerkanter. Sumpmåra kan ibland växa betydligt torrare men detta förefaller vara ovanligt på Öland. Kanske är "torra lokaler" på Öland alldeles för torra för sumpmåra?
Utbredningen visar att sumpmåra är speciellt vanlig i södra delen av Mittlandet. På delar av Stora Alvaret är det glest med fynd. I den betade sjömarken växer den spritt i fuktängar och kärr men sällan ute på själva stranden. På sydvästra Öland ligger fynden också glest men för övrigt förekommer sumpmåra över större delen av Öland där lämpliga miljöer finns, idag liksom på Sterners tid. Sumpmåra bedöms ha missgynnats av den dränering som skett av landskapet.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Frisk till fuktig miljö, företrädesvis på sand och torvjord, ofta öppet: gräsmarker, strandängar, fuktstråk, frisk betesmark samt diken. Ibland noterad i ängen och källmyrar. Kanske något förbisedd under Projekt Gotlands flora; andelen provrutor med sumpmåra antyder en något högre frekvens än mindre allmän, kanske närmare Johanssons (1897) bedömning ”Täml. allm.”. Frekvensen minskade dock troligen under 1900-talet.
Bohusläns Flora
Sumpmåra växer både friskt och fuktigt i ogödslade betesmarker och slåtterängar, på grässlänter och vägkanter vid mindre vägar samt i fuktängar, källdråg, diken och ibland i kärr. Arten indikerar naturlig gräsmark.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Allmän, till yttre skärgården (på kalskären sällsynt).
Sumpmåra växer på fuktig, näringsrik mark. Den förekommer i sumpskogar och kärrkanter, på strandängar, fuktig betesmark, öppna markvägar och i diken.
Gästriklands flora
De vanligaste följeväxterna är älggräs (34%), blodrot och tuvtåtel. I ängs- och hagmarker är också ormrot, rödven, smörblomma, humleblomster, vitmåra, darrgräs samt blekstarr och hirsstarr typiska. Sumpmåran börjar blomma samtidigt med vitmåra och linnea.
Hälsinglands flora
Sumpmåra växte mycket rikligt på den jord som grävdes upp och sedan lades tillbaka vid den arkeologiska utgrävningen av Notetorpet vid Grannäs i Alfta. Den växte inte i det omgivande trädbestånd, som för länge sedan etablerat sig på kulturmark. Sumpmåran växte också på en 12 år tidigare av högvatten upplagd sandbank i Galvån, Bollnäs. Granström (1986) visade att sumpmåra finns i fröbanken i skog där den saknas som grön växt. Skoglund (1990) och Skoglund & Hytteborn (1990) visade detsamma för strand och botten vid sötvatten. Sumpmåran är liten och spenslig och växer oftast i högre vegetation, där den håller sig uppe med sina kroktaggiga stammar och blad, nästan lika effektiva som snärjmårans. Den blommar i linneans och i mjölkens tid. Omblomning kan ses i höstfärgernas tid. Låga skott övervintrar gröna.
Medelpads flora
På kulturmarkerna växer sumpmåran däremot ofta helt torrt och tycks där inte vara lika rikgynnad. Man kan t.ex. hitta den på torrbackar kring gårdar och den har t.o.m. setts växa på en gammal myrstack. Arten ingår i den gamla, lågvuxna slåtterängsvegetationen men är även idag vanlig i gräsmattor, där den tycks klara sig bra trots gräsklipparen. Den finns ofta även i andra lågvuxna gräsytor, t.ex. vid kulturstränder och på hyggen och i dikeskanter, gärna i halvöppna fläckar eller ibland på tuvor. Den kan kolonisera skogsbilvägsdiken och körvägar.