Taxasida

strandranunkel

Ranunculus reptans

L.

strandranunkel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

strandranunkel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strandranunkel
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Ranunculus reptans
Vetenskapligt namn, fullständig form
Ranunculus reptans L.
Svenskt namn
strandranunkel
icelandic
Flagasóley
norwegianBokmal
evjesoleie
norwegianNynorsk
evjesoleie
Finskt namn
rantaleinikki
finlandSwedish
strandranunkel
Danskt namn
Krybende ranunkel
Foton
Patrik Engström
Junkerdal nasjonalpark Norge 2024-07-26
Katarina Stenman
Lappsanden, Lövnger, Skellefteå kn 2025-07-24
Patrik Engström
Junkerdal nasjonalpark Norge 2024-07-26
Anders Delin
Hemstanäs, Skog 2015-06-20
Anders Delin
Lingans strand, Lingbo 2011-08-19
Anders Delin
Lingans strand, Lingbo 2011-08-19
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strandranunkel är ursprunglig. Den konkurrenssvaga arten är karaktärsväxt för sandiga/grusiga och ganska flacka sjöstränder med gles växtlighet. De rotslående revorna kan uppträda talrikt både på nedre landstranden och på bottnen ner till några decimeters djup. Sällsynt ser man den även på liknande ståndorter vid vattendrag och dammar.

Arten har tidvis betraktats som en varietet av ältranunkel R. flammula och då och då träffar man på mellanformer, som kanske bör uppfattas som hybrider (se Ranunculus flammula x reptans).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Tämligen allmän-spridd.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

867 Ranunculus reptans L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. The distribution limits are to a certain extent schematical. The N. American var. ovalis (Bigel.) T. & G. is mapped separately. The species belongs to the circumpolar plants, although published among the amphi-atlantic ones (Hultén, Amphiatl., p. 166 and map 148). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 167.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Strandranunkel växer på mineralbottnar och rotfiltens torv-och mossmattor längs erosionshak vid sjöars och åars vattenbård. Ofta lever den ett undanskymt liv över stora ytor på bottnar där den är lätt förbigås.

En nu försvunnen förekomst omvittnades av Gyllenhaal (ms 1774) vid dåvarande Mosjön/Kvismaren, och en rik förekomst vid Vättern av Wahlenberg (1824).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Bergslagen; spridd i NV. Skogslåglandet; för övrigt tämligen sällsynt Utbredning är edafiskt betingad och har framför allt samband med underlagets textur och indirekt dettas näringsstatus (gynnad av ej igenväxande miljö). Utbredningstyp: N1.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. skiftande taxonomisk behandling och felbestämningar men uppgiven från något fler lokaler vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Strandranunkel brukar tillsammans med bl.a. strandpryl Plantago uniflora och notblomster Lobelia dortmanna bilda en gles vegetation på sandiga eller grusiga, långgrunda sjöstränder från medelvattenlinjen och ner till några decimeters djup. Någon gång, kanske i regel tillfälligt, påträffas den på revlar i åar och bäckar. – Blomningen inträffar när vattnet sjunkit undan så att växten blottlagts.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010). I tryck hos Eisen & Stuxberg (1869) som ”ej sälls.”. Johansson (1897) kommenterade dock att (R. flammula var.) reptans inte tycktes förekomma på Gotland. En kollekt från Furilden i Rute (1819 uppges; J.P. Rosén i LD Herb. Zetterstedt) är, enligt Torbjörn Tyler (LD), troligen en svältform av ältranunkel R. flammula.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strandranunkel växer på långgrunda, grusiga och sandiga bottnar och stränder med varierande vattenstånd i näringsfattiga sjöar, ofta tillsammans med strandpryl. Utefter Sannesjöns, Kärnsjöns och Bullaresjöarnas stränder är arten vanlig, i övrigt är den mindre vanlig i de inre delarna av landskapet och saknas praktiskt taget vid kusten.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i näringsfattiga sjöar på flacka sand- och moränstränder vid eller under vattenlinjen. Ganska vanlig i södra Västergötland och längs Vänern. Lämpliga biotoper saknas på Falbygden och på lerslätterna. 661 lokaler i 291 rutor (35 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige genom hela landet. I Sörmland mindre allmän – (13%). Strandranunkeln växer på vegetationsfattiga stränder av magra till tämligen näringsrika sjöar, både på morän och på isälvsmaterial. Den finns även ofta i skrevor på strandhällar. Den är flerårig och sprider sig med utlöpare över bottnen. Endast vid lång varigt lågvatten kan den blomma och sätta frukt. Arten växer vanligen inom översvämningszonen, från högvattenlinjen åtminstone ned till 0,5 m djup. Strandranunkeln förekommer ofta tillsammans med nålsäv, vekt braxengräs och andra rosettväxter.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland, men förekommer ganska regelbundet där den rätta miljön finns. 79 kartblad, 96 kvadranter.
Strandranunkel är en karaktärsväxt för sandbottnar vid grunda stränder, ofta bland andra av det s.k. ävjebroddsamhällets vattenväxter med smala blad, t.ex. strandpryl och nålsäv. Den kan växa både ovan och under vattenytan, men blommar i allmänhet inte under vatten. Den förekommer vid Dalälvens sandstränder, vid sjöstränder, på störda platser på strandängar och i diken. I enstaka fall kan man även finna den på brackvattnens strandängar.
Förändring - 49 %. – Liksom de flesta av ävjebroddsamhällets växter har strandranunkeln minskat, men den har fortfarande stabila förekomster vid Dalälven, i Finnsjöns vattensystem och i den centrala delen av Mälaren. Däremot har den i det närmaste försvunnit från Mälarens norra vikar inklusive Ekoln.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Strandranunkeln är ursprunglig. Arten var troligen vanligare förr och har minskat på grund av igenväxning efter upphörande strandbete och ökad näringsbelastning. Runt Gävle, där den nu är försvunnen, angavs den förekomma flerstädes 1848. Även C.J. Hartman och C.O. Östling angav den här som »ej rar vid vatten« 1810.
Strandranunkeln är konkurrenssvag och gynnas av stora naturliga vattenståndsvariationer som gör att den kan blomma och sätta frukt när bottnarna blottas. På långgrunda stränder med finkorniga jordar och utan konkurrens av andra växter kan den förekomma i massvegetation.
De vanligaste följearterna är löktåg (21%), nålsäv, topplösa, svalting, trådtåg och sumpnoppa.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Beträffande artens avgränsning från ältranunkel, se under denna art.

Strandranunkel är en amfibisk art, som växer lika bra i vatten ner till omkring en meters djup som på vattenstrand eller på blottlagd botten, så länge denna är fuktig. Den kommer vid Gröntjärn upp mycket rikligt på botten, som har varit täckt av ett många meter tjockt vattenskikt under flera år. Till stor del kommer den då sannolikt ur fröbanken. För detta talar även att den kom upp på botten av Ljustjärn i Hanebo under en lågvattenperiod. Även dess utveckling på botten i Kyrksjön, Arbrå, som varit vattentäckt kontinuerligt sedan 1964, men tillfälligt kom i dagen sommaren 1976, talar för förekomst i fröbanken. Den växte där tillsammans med bland andra ävjepilört.

Åtminstone en del av strandranunkelns blad övervintrar gröna. Arten kan blomma rikligt redan i ekorrbärets tid, men blomningen kan förskjutas till dess vattennivån sjunker så att den kommer upp ovan vattenytan, vilket ofta innebär att den blommar sent på sommaren, ända in i ljungens tid. Försommaren 1987 var extremt våt, med långvarigt högt högvatten i Ljusnan. Den 21 augusti blommade sylört, tretalig slamkrypa och trubbnate under vatten, men inte strandranunkel eller nålsäv. Högsommaren 1994 var extremt torr. Vid Hylströmmen i Voxnan var den 5 augusti annars aldrig synlig botten blottad. Där växte då plantor av strandranunkel, notblomster, svalting och löktåg.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandranunkel växer amfibiskt – både uppe på stranden och långt under vattnet. Den är tålig och anpassningsbar och är den strandväxt som bäst klarar effekterna av vattenkraftutbyggnad och andra onaturliga vattenståndsvariationer. Arten kan på reglerade stränder, där annan vegetation slagits ut, ses i enorma, ensartade gula mattor, t.ex. vid Leringen i Torp och Holmsjön i Haverö. Den blommar innan vattenmagasinen fylls upp på eftersommaren. Även vid mer opåverkade vatten är strandranunkeln en av våra vanligaste vattenväxter och den är nästan alltid närvarande på moränbottnar, både i skogarnas klarvatten och i näringsrikare sjöar. Den växer ned till ett par meters djup med sina karaktäristiska bågiga revor, men är då steril. I åarna hittar man den i steniga partier, krypande mellan stenarna. På sedimentstränder, gärna med grövre material, t.ex. längs älvarna, är den också vanlig och ingår i ävjebroddssamhället. Den blommar där både på grunda bottnar och på strändernas nedersta del. Vid havet kan man finna den på skyddade moränstränder, t.ex. vid Salen och på Brämön Njurunda.