strandranunkel

Gammal bofast art.

Strandranunkel är ursprunglig. Den konkurrenssvaga arten är karaktärsväxt för sandiga/grusiga och ganska flacka sjöstränder med gles växtlighet. De rotslående revorna kan uppträda talrikt både på nedre landstranden och på bottnen ner till några decimeters djup. Sällsynt ser man den även på liknande ståndorter vid vattendrag och dammar.

Arten har tidvis betraktats som en varietet av ältranunkel R. flammula och då och då träffar man på mellanformer, som kanske bör uppfattas som hybrider (se Ranunculus flammula x reptans).

Tämligen allmän-spridd.

867 Ranunculus reptans L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. The distribution limits are to a certain extent schematical. The N. American var. ovalis (Bigel.) T. & G. is mapped separately. The species belongs to the circumpolar plants, although published among the amphi-atlantic ones (Hultén, Amphiatl., p. 166 and map 148). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 167.

Strandranunkel växer på mineralbottnar och rotfiltens torv-och mossmattor längs erosionshak vid sjöars och åars vattenbård. Ofta lever den ett undanskymt liv över stora ytor på bottnar där den är lätt förbigås.

En nu försvunnen förekomst omvittnades av Gyllenhaal (ms 1774) vid dåvarande Mosjön/Kvismaren, och en rik förekomst vid Vättern av Wahlenberg (1824).

Allmän i Bergslagen; spridd i NV. Skogslåglandet; för övrigt tämligen sällsynt Utbredning är edafiskt betingad och har framför allt samband med underlagets textur och indirekt dettas näringsstatus (gynnad av ej igenväxande miljö). Utbredningstyp: N1.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. skiftande taxonomisk behandling och felbestämningar men uppgiven från något fler lokaler vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Strandranunkel brukar tillsammans med bl.a. strandpryl Plantago uniflora och notblomster Lobelia dortmanna bilda en gles vegetation på sandiga eller grusiga, långgrunda sjöstränder från medelvattenlinjen och ner till några decimeters djup. Någon gång, kanske i regel tillfälligt, påträffas den på revlar i åar och bäckar. – Blomningen inträffar när vattnet sjunkit undan så att växten blottlagts.

Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010). I tryck hos Eisen & Stuxberg (1869) som ”ej sälls.”. Johansson (1897) kommenterade dock att (R. flammula var.) reptans inte tycktes förekomma på Gotland. En kollekt från Furilden i Rute (1819 uppges; J.P. Rosén i LD Herb. Zetterstedt) är, enligt Torbjörn Tyler (LD), troligen en svältform av ältranunkel R. flammula.

Strandranunkel växer på långgrunda, grusiga och sandiga bottnar och stränder med varierande vattenstånd i näringsfattiga sjöar, ofta tillsammans med strandpryl. Utefter Sannesjöns, Kärnsjöns och Bullaresjöarnas stränder är arten vanlig, i övrigt är den mindre vanlig i de inre delarna av landskapet och saknas praktiskt taget vid kusten.

Beträffande artens avgränsning från ältranunkel, se under denna art.

Strandranunkel är en amfibisk art, som växer lika bra i vatten ner till omkring en meters djup som på vattenstrand eller på blottlagd botten, så länge denna är fuktig. Den kommer vid Gröntjärn upp mycket rikligt på botten, som har varit täckt av ett många meter tjockt vattenskikt under flera år. Till stor del kommer den då sannolikt ur fröbanken. För detta talar även att den kom upp på botten av Ljustjärn i Hanebo under en lågvattenperiod. Även dess utveckling på botten i Kyrksjön, Arbrå, som varit vattentäckt kontinuerligt sedan 1964, men tillfälligt kom i dagen sommaren 1976, talar för förekomst i fröbanken. Den växte där tillsammans med bland andra ävjepilört.

Åtminstone en del av strandranunkelns blad övervintrar gröna. Arten kan blomma rikligt redan i ekorrbärets tid, men blomningen kan förskjutas till dess vattennivån sjunker så att den kommer upp ovan vattenytan, vilket ofta innebär att den blommar sent på sommaren, ända in i ljungens tid. Försommaren 1987 var extremt våt, med långvarigt högt högvatten i Ljusnan. Den 21 augusti blommade sylört, tretalig slamkrypa och trubbnate under vatten, men inte strandranunkel eller nålsäv. Högsommaren 1994 var extremt torr. Vid Hylströmmen i Voxnan var den 5 augusti annars aldrig synlig botten blottad. Där växte då plantor av strandranunkel, notblomster, svalting och löktåg.