Taxasida

strandlysing

Lysimachia vulgaris

L.

strandlysing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

strandlysing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strandlysing
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lysimachia vulgaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lysimachia vulgaris L.
Svenskt namn
strandlysing
norwegianBokmal
fredløs
norwegianNynorsk
fredlaus
Finskt namn
ranta-alpi
finlandSwedish
strandlysing
Danskt namn
Almindelig fredløs
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-06-30
Peter Ståhl
Mangrund, Älvkarleby sn 2023-07-18
Anders Delin
Tvåttnäs, Hanebo 2013-07-16
Anders Delin
Tvåttnäs, Hanebo 2013-07-16
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-07-09
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2018-07-11
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2018-07-11
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strandlysing är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag, i kärr och fuktängar, alkärr och fuktiga lövskogar. Den är också vanlig i starkt kulturpåverkade miljöer som försumpade åkrar, betesmarker samt åker- och vägdiken.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Endast Sjöstrand (1833) har funnit denna art i Härjedalen. Det var i Sveg: Glissjöberg (16E 8b). Den närmaste lokalen tycks enligt Hultén (1971) ligga i trakten av Kårböle i Hälsingland nära Härjedalsgränsen.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1477 Lysimachia vulgaris L.

This originally Eurasiatic species is introduced and naturalized in eastern N. America. In parts of E. and SE. Asia subsp. dahurica (Ledeb.) Tatew. Is distinguished. The limits are uncertain in C. and E. Asia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 333.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läke- och färgväxt, allm. vid sjöar, vattendrag, kärr och fuktängar. Ansågs vara täml. allm. i Tylöskog (Segerström 1932, Kjellmert 1947). Den var allm. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b). Lämningar av strandlysing har samlats i myrens djup vid Långändan i Axberg (Kjellmark 1899).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Möjligen enbart kulturspridd i landskapet. - 8 (7).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i S. och Ö. Västmanland och i större delen av Nedre Bergslagen. Känd från alla delområden i Bergslagen men längst i N (Norberg, Övre Bergslagen) tydligt avtagande frekvens, inskränkt till dalgångar och andra eutrofa lågtrakter. Saknas delvis i de vidsträckta, nordliga oligotrofområdena. Dess verkliga frekvens vid N. Bergslagens många sjöar ännu oviss. Minst vanlig längst i NV (Ljusnarsberg-Hällefors, varifrån kända lokaler uppräknas nedan). Såväl markförhållanden som temperaturklimat torde här verka återhållande. Utbredningstyp: S1.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(videört)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Videört
Strandlysing växer på våt eller fuktig jord inom översvämningszonen vid grusiga eller sandiga stränder, ibland ute i vattnet till ett par decimeters djup och även vid brackvatten. I dödisgropar och småkärr uppehåller den sig på bottnen eller i en distinkt zon något högre upp. Den påträffas även i fuktig, högvuxen ängsmark samt i inte alltför näringsfattiga kärr, särskilt på mader, i strandkärr och laggar liksom i diken, dammar och igenväxande myrodlingar. Den skuggtåliga arten kan även växa i fuktig lövskog och alkärr.
Strandlysing har gynnats av igenväxningen av tidigare öppna betesmarker och kärr.
Funnen i 1402 rutor; tidigare uppgifter från 363 rutor. Mycket vanlig, även i klippskärgården. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Strandlysing växer på fuktig–våt och näringsrik mark. Den klarar av brackvatten och är indifferent för kalk. Strandlysing förmår att hävda sig i högörtängar, är vanlig i fuktängar och kärr som är ohävdade eller svagt betade. Sumpskogar men även friska–fuktiga skogar med glasbjörk, klibbal och tall kan hysa arten.Strandlysing förekommer ofta på starkt kulturpåverkade lokaler som vid diken, kanaler, bevattningsdammar och i fuktiga åkerkanter. Sällsynt dyker den upp på jordhögar i ruderatmiljöer.

Strandlysing är en vanlig växt på Öland. På Stora Alvaret växer den vid de större träsken och i måttligt betade fuktängar. Den är frekvent i Mittlandet där den växer i ohävdade agkärr, fuktiga lövskogar och vägkanter. Längs västra kusten växer den i de få kvarvarande bäckutflödena. Även i de annars så artfattiga barrskogsområdena i Böda sn är strandlysing ofta sedd. Liksom i Sterner (1938) är växten fortfarande ganska sällsynt på de sydöstra delarna av Öland. Strandlysing har gynnats av igenväxning och eutrofiering av landskapet.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, fuktig till blöt miljö: fuktmarker, diken, kanaler, åkanter, bäckar, myrkanter, vätkanter, dammkanter, bryor i ängen, lövkärr och sumpkärr. Någon gång på strandängar, sandiga sjöstränder och fuktiga betesmarker på sand. Andelen provrutor med strandlysing visar att arten är vanlig på Gotland. Strandlysing ökade möjligen något under 1900-talet, eftersom Johansson (1897) bedömde artens frekvens som endast ”Täml. allm.”. Ökningen kan möjligen bero på minskat bete i utmarkerna.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strandlysing växer på fuktig till blöt, gärna men inte nödvändigtvis, näringsrik jord vid stranden av sjöar, åar och dammar samt i sumpskogar, igenväxande fuktig gräsmark och allra oftast i diken. På de senare ståndorterna kan de bilda stora bestånd tillsammans med älggräs.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig. Fuktig, ganska näringsrik mark vid stränder av sjöar, åar och bäckar samt i glesa lövsumpskogar, även i fuktängar på svagt hävdade betesmarker, vid diken på åkrar och vid vägar. Mycket vanlig i hela landskapet. 798 rutor (96 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien. I Sverige upp till Norrbotten, norrut dock sällsyntare. I Sörmland mycket allmän, även i skärgården – (95%). Strandlysingen växer på sjöstränder och i diken, öppna, helst näringsrika myrar, alkärr och annan sumpskog, ibland också i fuktiga betesmarker och på dåligt dränerad nedlagd åkermark. Arten tål beskuggning och har gynnats av igenväxningen av tidigare betade kärr och stränder.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 706 kartblad, 2463 kvadranter.
Almq. Allestädes vid havet och de större sötvattnen; eljest mer eller mindre allmän.
Strandlysing växer i allehanda blöta till fuktiga miljöer. Den förekommer på sjö- och åstränder, i strandlundar och i strandsnår vid havet, i sumpskogar, starrkärr, åkerdiken och skogsdiken.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Strandlysing är en ursprunglig art. Växten uppgavs vara tämligen allmän både i Gävletrakten på 1800-talet och i Gästrikland som helhet vid 1900-talets början. Den kan möjligen ha fått ökad spridning sedan våtmarksslåtter och strandbete försvann.
Mindre vanliga men ändå typiska miljöer är översvämningsbetingade gläntor i skogen. Annars är det ovanligt att arten förlorar kontakten med öppet vatten.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (33%), grenrör, fackelblomster, kråkklöver och vattenmåra. Strandlysingen blommar samtidigt som gulmåra, flädervänderot, vägtistel och mjölkört.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Strandlysing har stora koniska frön som kan sitta kvar i öppna fröhus på våren. Fröna flyter i veckor (Romell 1938a). De bildar inte någon långlivad fröbank (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990). Plantan är perenn och har 2 mm grova utlöpare som kan bli en meter långa med bladknopp i änden. När arten inte blommar känns den igen på sina kransar med vanligen tre blad, men bladantalet kan variera mellan två och fyra. Strandlysing blommar i mjölkens tid och något in i ljungens. Inget grönt övervintrar, endast röd­aktiga eller bruna skottändar just under jordytan.  Bild i Natur och vegetation, sid 420.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandlysing förekommer i kustområdet främst i några rikare åar och vid Ljungans nedre lopp upp till Stöde. Dessutom är denna sydliga art funnen vid sötvattenpåverkade havsstrandsmiljöer och kustnära tjärnar. Längs vattendragen växer den mellan albården och starrbältet, vanligen solöppet, men inte sällan i lövsnår, t.ex. bland vide Salix. Den är funnen både på sandiga–grusiga mineraljordsstränder och på mer tuviga försumpade stränder bland högörter, ibland också stenigt vid bäckar, gärna i utlopp. Någon gång uppträder den på mer kulturpåverkade ytor, som vid badplatser. Mer märkliga är ett par förekomster på avlägsna kulturmarker i Ljustorp och Borgsjö. Troligen är de odlingsrester, men på Ljustorps-lokalen växte arten i en gammal lägda. Den kan ibland ses i ansenliga bestånd, t.ex. vid Marmen och Stödesjön. Hos oss är den knappast alls funnen längs Indalsälven, men ovan Jämtlandsgränsen finns den t.ex. vid älven i Hammarstrand.