strandlysing

Gammal bofast art.

Allmän

Strandlysing är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag, i kärr och fuktängar, alkärr och fuktiga lövskogar. Den är också vanlig i starkt kulturpåverkade miljöer som försumpade åkrar, betesmarker samt åker- och vägdiken.

Endast Sjöstrand (1833) har funnit denna art i Härjedalen. Det var i Sveg: Glissjöberg (16E 8b). Den närmaste lokalen tycks enligt Hultén (1971) ligga i trakten av Kårböle i Hälsingland nära Härjedalsgränsen.

1477 Lysimachia vulgaris L.

This originally Eurasiatic species is introduced and naturalized in eastern N. America. In parts of E. and SE. Asia subsp. dahurica (Ledeb.) Tatew. Is distinguished. The limits are uncertain in C. and E. Asia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 333.

Läke- och färgväxt, allm. vid sjöar, vattendrag, kärr och fuktängar. Ansågs vara täml. allm. i Tylöskog (Segerström 1932, Kjellmert 1947). Den var allm. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b). Lämningar av strandlysing har samlats i myrens djup vid Långändan i Axberg (Kjellmark 1899).

Möjligen enbart kulturspridd i landskapet. - 8 (7).

Allmän i S. och Ö. Västmanland och i större delen av Nedre Bergslagen. Känd från alla delområden i Bergslagen men längst i N (Norberg, Övre Bergslagen) tydligt avtagande frekvens, inskränkt till dalgångar och andra eutrofa lågtrakter. Saknas delvis i de vidsträckta, nordliga oligotrofområdena. Dess verkliga frekvens vid N. Bergslagens många sjöar ännu oviss. Minst vanlig längst i NV (Ljusnarsberg-Hällefors, varifrån kända lokaler uppräknas nedan). Såväl markförhållanden som temperaturklimat torde här verka återhållande. Utbredningstyp: S1.

Strandlysing växer på fuktig–våt och näringsrik mark. Den klarar av brackvatten och är indifferent för kalk. Strandlysing förmår att hävda sig i högörtängar, är vanlig i fuktängar och kärr som är ohävdade eller svagt betade. Sumpskogar men även friska–fuktiga skogar med glasbjörk, klibbal och tall kan hysa arten.Strandlysing förekommer ofta på starkt kulturpåverkade lokaler som vid diken, kanaler, bevattningsdammar och i fuktiga åkerkanter. Sällsynt dyker den upp på jordhögar i ruderatmiljöer.

Strandlysing är en vanlig växt på Öland. På Stora Alvaret växer den vid de större träsken och i måttligt betade fuktängar. Den är frekvent i Mittlandet där den växer i ohävdade agkärr, fuktiga lövskogar och vägkanter. Längs västra kusten växer den i de få kvarvarande bäckutflödena. Även i de annars så artfattiga barrskogsområdena i Böda sn är strandlysing ofta sedd. Liksom i Sterner (1938) är växten fortfarande ganska sällsynt på de sydöstra delarna av Öland. Strandlysing har gynnats av igenväxning och eutrofiering av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, fuktig till blöt miljö: fuktmarker, diken, kanaler, åkanter, bäckar, myrkanter, vätkanter, dammkanter, bryor i ängen, lövkärr och sumpkärr. Någon gång på strandängar, sandiga sjöstränder och fuktiga betesmarker på sand. Andelen provrutor med strandlysing visar att arten är vanlig på Gotland. Strandlysing ökade möjligen något under 1900-talet, eftersom Johansson (1897) bedömde artens frekvens som endast ”Täml. allm.”. Ökningen kan möjligen bero på minskat bete i utmarkerna.

Strandlysing växer på fuktig till blöt, gärna men inte nödvändigtvis, näringsrik jord vid stranden av sjöar, åar och dammar samt i sumpskogar, igenväxande fuktig gräsmark och allra oftast i diken. På de senare ståndorterna kan de bilda stora bestånd tillsammans med älggräs.

Strandlysing har stora koniska frön som kan sitta kvar i öppna fröhus på våren. Fröna flyter i veckor (Romell 1938a). De bildar inte någon långlivad fröbank (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990). Plantan är perenn och har 2 mm grova utlöpare som kan bli en meter långa med bladknopp i änden. När arten inte blommar känns den igen på sina kransar med vanligen tre blad, men bladantalet kan variera mellan två och fyra. Strandlysing blommar i mjölkens tid och något in i ljungens. Inget grönt övervintrar, endast röd­aktiga eller bruna skottändar just under jordytan.  Bild i Natur och vegetation, sid 420.