
strandkrypa
Lysimachia maritima
strandkrypa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

strandkrypa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- strandkrypa








Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Atlas of North European vascular plants
1481 Glaux maritima L.
This widespread species is partly a sea-shore plant, partly an inland plant (C. and SE. Europe, Asia, N. America). There may be taxonomic differences between these populations. On the whole the species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 190, 386 and map 182). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 334.
Hallands Flora
Strandkrypa är ursprunglig. Den växer rikligt och mattbildande på havsstrandängar men också, fast mindre ymnigt, på blocksträndernas sand- och grusfläckar.
Ångermanlands flora
Havsstrandängar och strandängsfragment, gärna på stenigt sedimentunderlag, även i strandnära klippskrevor.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (ca 90) rutor vid förra inventeringen.
Smålands flora
Funnen i 118 rutor; tidigare uppgifter från 66 rutor. Mycket vanlig vid kusten. – Ursprunglig.
Ölands flora
Strandkrypa växer på fuktig, saltpåverkad och gärna betad mark. Leriga havsstränder med mindre tångvallar, välbetade strandängar med skonor men även sandiga och grusiga stränder anges som växtmiljöer. Oftast växer strandkrypa alldeles i strandlinjen tillsammans med salttåg Juncus gerardii och kustsaltgräs Puccinellia capillaris. På en lokal växer den i ett vattenfyllt gammalt stenbrott nära havet. Rikard Sterner fann strandkrypa vid ett par tillfällen ca 1,5 kilometer från havet på fuktig, kalkrik mark; någon liknande lokal har inte noterats under den aktuella inventeringen.
Strandkrypa är vanlig på södra halvan av Öland, både längs västra och östra kusten; den växer även på öarna strax norr om Ölandsbron. Längs västra kusten norr om Köpingsvik blir den sparsam, stränderna där är alltför exponerade och består av större stenblock eller kalkstenshällar. Växten återkommer längst i norr vid Grankullaviken. Längs sandstranden på den milslånga Bödabukten är den obefintlig idag liksom förr. Strandkrypa förefaller ha ungefär samma utbredning som förr men dagens betesregim där den nedersta delen av sjömarken alldeles vid havet ofta stängslas bort från betesdjuren missgynnar strandkrypa. Strandremsan där den växer tas då över av högväxta arter och strandkrypa riskerar att försvinna. Fortsatt bete av sjömarken, och då hela skiftet inklusive strandlinjen, behövs för att den ska hitta lämpliga växtplatser. Kalla vintrar med isskjuvningar längs stranden kan delvis ersätta betet men sådana köldperioder kommer, med tanke på global uppvärmning, att bli sällsynta på sikt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser(Frescalo); vår bedömning är att den är oförändrad.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Strandkrypa växer i den saltpåverkade delen av (ofta betade) strandängar. Englund (1942) beskrev arten som en betydande beståndsdel i salttågbältet i den nedre landstranden (”undre hygrolitoralen”). Den är även känd från en inlandslokal: en fuktig sänka med spikblad Hydrocotyle vulgaris några kilometer från stranden i Eksta (GI). Dagens utbredningsbild är i det närmaste en exakt kopia av kartan i Englund (1942), vilken har 475 inprickade lokaler och som grundades på inventeringar av den gotländska kusten 1928–36.
Bohusläns Flora
Strandkrypa växer på havsstrandängar och i strandängsfragment på klipp- och blockstränder, där de mörkgröna skotten med sina rosa blommor lyser mellan stenar och block. På fuktiga och leriga strandängar bildar de krypande små plantorna en närmast osynlig matta ur vilken salttåg, rödsäv och havssälting sticker upp.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. På havsstränder, allestädes till yttre skärgården.
Strandkrypa växer på alla typer av havsstränder så långt ut att den stundom dränks av högvatten. Den förekommer i skrevor på klipp- och blockstränder, på sten-, grus- och sandstränder och på strandängar.
Strandkrypa har fram till början av 1900-talet noterats från ett fåtal inlandslokaler. Vid extremt högvatten kunde saltvatten då tränga in i Mälaren. Efter regleringen 1943 har Mälaren successivt avsaltats, liksom strandlerorna.
Gästriklands flora
Arten växer på skyddade eller måttligt exponerade moränstränder och behöver viss inblandning av finsediment för att trivas. Strandkrypan återfinns i strandens nedre del där den ofta breder ut sig mattformigt i ett eget bälte som bildar den sammanhängande vegetationens yttre gräns mot havet. Vid högvatten står strandkrypabältet i allmänhet under vatten. Art-en är därmed starkt exponerad för erosion av vatten och is och växlar starkt i antal från år till år. Det är också konstaterat att den gynnas av dränkning och minskad konkurrens genom att producera längre utlöpare, fler viloknoppar och mer frön (Jerling & Elmgren 1988). Redan när plantorna dränks svarar de med att bilda fler viloknoppar. Strandkrypabältet är bäst utvecklat på flacka stränder och saknas helt på starkt ursvallade blockstränder. Växten kan utsöndra salt från körtlar på bladen och tål höga salthalter. Den trivs därför även kring de saltytor som finns på långgrunda strandängar i vissa lägen. Bäst utbildad är denna vegetation kring Orarna och Limön som även innehåller fina exempel på vegetationsbälten av strandkrypa.
De vanligaste följearterna är gulkämpar, krypven, salttåg (alla 50%), rödsvingel och kustarun. Strandkrypan blommar samtidigt med linnea, äkta förgätmig-ej, vattenmåra och grässtjärnblomma.
Hälsinglands flora
Strandkrypa bildar rikligt med klotrunda frukter, som på senhösten faller isär i 4 eller 5 delar, lika många som de stora, apelsinklyftformade fröna. Fröna blir liggande tillsammans med de bruna resterna av stam och blad. De flyter inte, och kan inte vara ämnade för långspridning, utan för övervintring och lokal spridning. Långa, drygt millimetergrova vita rötter bildar en väv ner till mer än en decimeters djup, tillsammans med jordstammar av till exempel krypven och agnsäv. På dessa rötter sitter, nära markytan, övervintringsknoppar i form av vertikala vita skott med bladanlag, 1–2 cm långa. Denna rotfilt eller torva bildar ofta front mot havet, särskilt på måttligt exponerade stränder, och den skavs också av vågor och is. Strandkrypa börjar blomma i skogsstjärnans tid och kan fortsätta till linneans tid. I lingonens tid har den halvmogna frukter, I lärkens tid blir bladen gulröda och vissnar.