strandkrypa

Gammal bofast art.

1481 Glaux maritima L.

This widespread species is partly a sea-shore plant, partly an inland plant (C. and SE. Europe, Asia, N. America). There may be taxonomic differences between these populations. On the whole the species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 190, 386 and map 182). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 334.

Strandkrypa är ursprunglig. Den växer rikligt och mattbildande på havsstrandängar men också, fast mindre ymnigt, på blocksträndernas sand- och grusfläckar.

Havsstrandängar och strandängsfragment, gärna på stenigt sedimentunderlag, även i strandnära klippskrevor.

Strandkrypa växer på fuktig, saltpåverkad och gärna betad mark. Leriga havsstränder med mindre tångvallar, välbetade strandängar med skonor men även sandiga och grusiga stränder anges som växtmiljöer. Oftast växer strandkrypa alldeles i strandlinjen tillsammans med salttåg Juncus gerardii och kustsaltgräs Puccinellia capillaris. På en lokal växer den i ett vattenfyllt gammalt stenbrott nära havet. Rikard Sterner fann strandkrypa vid ett par tillfällen ca 1,5 kilometer från havet på fuktig, kalkrik mark; någon liknande lokal har inte noterats under den aktuella inventeringen.

Strandkrypa är vanlig på södra halvan av Öland, både längs västra och östra kusten; den växer även på öarna strax norr om Ölandsbron. Längs västra kusten norr om Köpingsvik blir den sparsam, stränderna där är alltför exponerade och består av större stenblock eller kalkstenshällar. Växten återkommer längst i norr vid Grankullaviken. Längs sandstranden på den milslånga Bödabukten är den obefintlig idag liksom förr. Strandkrypa förefaller ha ungefär samma utbredning som förr men dagens betesregim där den nedersta delen av sjömarken alldeles vid havet ofta stängslas bort från betesdjuren missgynnar strandkrypa. Strandremsan där den växer tas då över av högväxta arter och strandkrypa riskerar att försvinna. Fortsatt bete av sjömarken, och då hela skiftet inklusive strandlinjen, behövs för att den ska hitta lämpliga växtplatser. Kalla vintrar med isskjuvningar längs stranden kan delvis ersätta betet men sådana köldperioder kommer, med tanke på global uppvärmning, att bli sällsynta på sikt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser(Frescalo); vår bedömning är att den är oförändrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandkrypa växer i den saltpåverkade delen av (ofta betade) strandängar. Englund (1942) beskrev arten som en betydande beståndsdel i salttågbältet i den nedre landstranden (”undre hygrolitoralen”). Den är även känd från en inlandslokal: en fuktig sänka med spikblad Hydrocotyle vulgaris några kilometer från stranden i Eksta (GI). Dagens utbredningsbild är i det närmaste en exakt kopia av kartan i Englund (1942), vilken har 475 inprickade lokaler och som grundades på inventeringar av den gotländska kusten 1928–36.

Strandkrypa växer på havsstrandängar och i strandängsfragment på klipp- och blockstränder, där de mörkgröna skotten med sina rosa blommor lyser mellan stenar och block. På fuktiga och leriga strandängar bildar de krypande små plantorna en närmast osynlig matta ur vilken salttåg, rödsäv och havssälting sticker upp.

Strandkrypa bildar rikligt med klotrunda frukter, som på senhösten faller isär i 4 eller 5 delar, lika många som de stora, apelsinklyftformade fröna. Fröna blir liggande tillsammans med de bruna resterna av stam och blad. De flyter inte, och kan inte vara ämnade för långspridning, utan för övervintring och lokal spridning. Långa, drygt millimetergrova vita rötter bildar en väv ner till mer än en decimeters djup, tillsammans med jord­stammar av till exempel krypven och agnsäv. På dessa rötter sitter, nära mark­ytan, övervintringsknoppar i form av vertikala vita skott med bladanlag, 1–2 cm långa. Denna rotfilt eller torva bildar ofta front mot havet, särskilt på måttligt exponerade stränder, och den skavs också av vågor och is. Strandkrypa börjar blomma i skogsstjärnans tid och kan fortsätta till linneans tid. I lingonens tid har den halvmogna frukter, I lärkens tid blir bladen gulröda och vissnar.