stortimjan

Miljöuppgifter saknas, sannolikt tillfällig. - 3 (2).

1611 Thymus pulegioides L.

This species is restricted to Europe. Distribution from its unknown origin (C. and S. Europe?), for instance to Fennoscandia, has been favoured by clearings. The limit of the range is approximate (cf. Meusel et al. 1978, map p. 383.

I Norden medeltida läkeört, känd som vildväxande i Sverige fr.o.m. 1814. Närkebestånden har troligen inkommit med vall- och gräsmattsfrö i sen tid. Latorpfyndet verkar vara en vägkantinsåning.

Stortimjan är i Halland funnen på torr, kulturpåverkad mark med lågvuxet fältskikt, t ex gräsmattor och vägkanter. Till vårt landskap har den sannolikt kommit med gräsfrö från och med slutet av 1800-talet. I Blekinge, södra Småland och Bohusläns skärgård förekommer den sedan gammalt i betes- och slåttermark (Ingelog m fl 1993).

Eventuellt har arten funnits kontinuerligt under mer än 60 år inom ett begränsat område strax väster om Halmstad, men naturligtvis kan de nutida förekomsterna lika gärna ha sitt ursprung i nyinfört, orent gräsfrö.

Gammal bofast art.

Stortimjan är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Hård 1935.

13 fynd; fördelade på alla regioner, åren 1881–1953.

Status: bofast och möjligen gammal i nordöstligaste delen av landskapet, men främst en adventivväxt inkommen som förorening i gräsfrö eller förvildad från odling som prydnadsväxt. Även som inkommen dock ibland långvarigt etablerad eller närmast naturaliserad. Först uppgiven 1838 från Gladsax (Lilja 1838). Av de aktuella lokalerna framstår endast en som möjligen spontan: Ivetofta, 50 m N–NO Sonakulla (3E4e1701, BeN).
Förändring och hot: under hela 1900-talet med relativt stabilt lokalantal även om många av de enskilda förekomsterna varit kortlivade, före 1850 dock uppenbart ytterst sällsynt. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: de adventiva formerna är mycket mångformiga och tillhör förmodligen flera olika taxa inom ett i Centraleuropa mycket kritiskt artkomplex.

Stortimjan anses som gammal och bofast i södra Småland och norra Blekinge. Där växer arten i magra, friska naturbetesmarker. I övriga Sverige har stortimjan troligen inkommit i slutet av 1800-talet med utländskt gräsfrö. På dessa lokaler växer stortimjan i parker, gräsmattor, vägkanter eller på banvallar. Den är i senare tid även spridd från odling.

Stortimjan har några äldre fynd på Öland. Den är förr funnen i en torräng och några gräsmattor dit den troligen kommit med utländskt gräsfrö. Från inventeringen finns fyra fynd där stortimjan rimligen är spridd från närbelägen odling.

Inkommen och kulturflykting, tillfällig.

Inkommen, bofast.
Flera lokaler vid gårdar och i samhällen, i trädgårdar och gräsmattor. Äldre uppgifter finns från 13 socknar; två förekomster låg vid kyrkor, och tre hade anknytning till järnvägen. Mycket tyder på att stortimjan på Gotland är en gräs- eller vallfröinkomling, som blivit ovanligare sedan införsel av nytt frö upphört. Det lokalområde där den lyckats hålla sig kvar längst, Findarve i Rone, från 1891 till våra dagar, utgörs av utdikade myrmarker. Övriga äldre lokaler har av allt att döma varit mer kortlivade, som mest, vid Stenstugu i Västerhejde, drygt 30 år.

Stortimjan är dels inkommen för längesedan, förmodligen med gräsfrö, dels i nutid spridd från odling som prydnadsväxt. De nordligaste förekomsterna och eventuellt några fler är förmodligen av gammalt datum. Där växer arten på torr glesbevuxen jord på torrbackar, berghyllor, i betesmark och i grustag. Som förrymd från odling finner man den utanför trädgårdar, på vägkanter, grusplaner och tippar. Om man undantar nytillkommen spridning har arten minskat mycket kraftigt.

Stortimjan är en krypande eller upprätt dvärgbuske, mycket varierande i växtsätt och utseende. Under 1800-talet infördes den oavsiktligt med gräsfrö från Mellaneuropa och finns nu kvarstående eller förvildad kring gårdar och i parkernas gräsmattor eller i vägkanter och på banvallar. En del av bestånden har visat sig långlivade och expanderande, men det verkar inte som om arten sprider sig över längre distanser.

Mellaneuropa. I Sverige införd upp till Jämtland.

I Saltvik i Idenor har stortimjan setts sedan 1926 vid en såg och brädgård som nu sedan decennier är nedlagda. Där har arten blivit kvar på gräsmark intill en väg och på en privat gräsmatta och 2004 sågs där småplantor som måste ha kommit upp ur frö från moderplantor i närheten. Plantorna växer som täta rundade ruggar med ökande diameter och utkonkurrerar alla andra arter. De kan bli en meter i diameter. Arten börjar blomma i mjölkens tid och kan fortsätta till lingonens tid. Omblomning förekommer på nya skott från bladvinklarna ända in i lärkarnas tid. Fodret har i öppningen en tät och styv krans av vita hår som blomkronan bryter igenom när blomman slår ut. När kronan är vissen faller den av och hårkransen sluter sig. Fröna behålls inne i fodret. Vid fruktmognaden bryts foder med inneslutna frukter loss från blomskaftet och sprids. Kvar blir en vinterståndare med en serie kransar av korta piggar, de avbrutna blomskaften. Bladen övervintrar vanligen gröna, men ofta med kraftig antocyanpigmentering. En mild vinter med tunt snötäcke och omväxlande frost och tö kan dock skada plantan allvarligt så att nästan inga blad behålls gröna och skotten ser skadade ut. Redan i linneans tid kan dock plantan vara helt återställd, heltäckande, med nya blad och rik blomning.