Taxasida

stortimjan

Thymus pulegioides

L.

stortimjan är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

stortimjan är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stortimjan
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Thymus pulegioides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Thymus pulegioides L.
Svenskt namn
stortimjan
norwegianBokmal
bakketimian
norwegianNynorsk
bakketimian
Finskt namn
nurmiajuruoho
finlandSwedish
stortimjan
Danskt namn
Bredbladet timian
Foton
Patrik Engström
Löten, Munsö, Ekerö kommun 2012-07-24
Anders Delin
Granberg, Bollnäs 2011-07-28
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-06-26
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2009-07-30
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2010-09-12
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Miljöuppgifter saknas, sannolikt tillfällig. - 3 (2).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1611 Thymus pulegioides L.

This species is restricted to Europe. Distribution from its unknown origin (C. and S. Europe?), for instance to Fennoscandia, has been favoured by clearings. The limit of the range is approximate (cf. Meusel et al. 1978, map p. 383.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

I Norden medeltida läkeört, känd som vildväxande i Sverige fr.o.m. 1814. Närkebestånden har troligen inkommit med vall- och gräsmattsfrö i sen tid. Latorpfyndet verkar vara en vägkantinsåning.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stortimjan är i Halland funnen på torr, kulturpåverkad mark med lågvuxet fältskikt, t ex gräsmattor och vägkanter. Till vårt landskap har den sannolikt kommit med gräsfrö från och med slutet av 1800-talet. I Blekinge, södra Småland och Bohusläns skärgård förekommer den sedan gammalt i betes- och slåttermark (Ingelog m fl 1993).

Eventuellt har arten funnits kontinuerligt under mer än 60 år inom ett begränsat område strax väster om Halmstad, men naturligtvis kan de nutida förekomsterna lika gärna ha sitt ursprung i nyinfört, orent gräsfrö.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Stortimjan är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hård 1935.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

13 fynd; fördelade på alla regioner, åren 1881–1953.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: bofast och möjligen gammal i nordöstligaste delen av landskapet, men främst en adventivväxt inkommen som förorening i gräsfrö eller förvildad från odling som prydnadsväxt. Även som inkommen dock ibland långvarigt etablerad eller närmast naturaliserad. Först uppgiven 1838 från Gladsax (Lilja 1838). Av de aktuella lokalerna framstår endast en som möjligen spontan: Ivetofta, 50 m N–NO Sonakulla (3E4e1701, BeN).
Förändring och hot: under hela 1900-talet med relativt stabilt lokalantal även om många av de enskilda förekomsterna varit kortlivade, före 1850 dock uppenbart ytterst sällsynt. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: de adventiva formerna är mycket mångformiga och tillhör förmodligen flera olika taxa inom ett i Centraleuropa mycket kritiskt artkomplex.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Stortimjan växer på mager, frisk eller torr jord, oftast sandig morän. I gränstrakterna mellan Kronobergs län, Kalmar län och Blekinge, där växten sedan gammalt är bofast, förekommer den i örtrik, naturlig betesmark tillsammans med stagg Nardus stricta, knägräs Sieglingia decumbens, blodrot Potentilla erecta, solvända Helianthemum nummularium och grå småfingerört Potentilla subarenaria, ibland även backmåra Galium suecicum. Den utvecklas bäst i något utglesad vegetation, t.ex. kring hällar och på myrtuvor. I motsats till backtimjan Thymus serpyllum bildar arten inte täta mattor.
I övriga delar av Småland finns stortimjan på spridda platser och växer vanligen i parker, gräsmattor och vägslänter eller på banvallar, endast sällan på naturbetesmark. På en del av dessa ställen har arten troligen kommit in med franskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. Även senare införsel och spridning från trädgårdar har troligen ägt rum. Någon genomgående skillnad i utseende mellan spontan och införd stortimjan har inte kunnat upptäckas (Hylander 1943).
Artens begränsade naturliga utbredning är en olöst gåta. Den kan inte betingas av någon känd klimatfaktor, ej heller av avvikande geologiska förutsättningar. Endast en art har en jämförbar utbredning, backmåra Galium suecicum, men den är västligare och går längre norrut. I båda fallen har troligen spridningshistoriska faktorer spelat in.
Naturliga förekomster av stortimjan indikerar en lång och obruten hävd, kanske ända sedan medeltiden (T. Karlsson 1982). Att arten har en begränsad naturlig förekomst i Sverige (utanför Småland/Blekinge endast Bohusläns skärgård) gör den extra skyddsvärd. Dess lokaler får inte växa igen, och grässvålen måste hållas kort utan att betestrycket blir för hårt. Naturligtvis är gödsling utesluten.
Funnen i 80 rutor; tidigare uppgifter från 64 rutor. Ganska vanlig i östra Tingsryd, södra Lessebo och södra Emmaboda och där troligen en gammal inkomling (eller rentav ursprunglig?). I övrigt sällsynt och troligen överallt en ny inkomling.
Antalet utpostlokaler har minskat betydligt, vilket dels kan bero på att det har gällt tillfälliga förekomster, dels på uppodling och igenväxning. Det spontana utbredningsområdet i södra Småland verkar också ha minskat.
Stortimjan betecknas som sårbar på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stortimjan anses som gammal och bofast i södra Småland och norra Blekinge. Där växer arten i magra, friska naturbetesmarker. I övriga Sverige har stortimjan troligen inkommit i slutet av 1800-talet med utländskt gräsfrö. På dessa lokaler växer stortimjan i parker, gräsmattor, vägkanter eller på banvallar. Den är i senare tid även spridd från odling.

Stortimjan har några äldre fynd på Öland. Den är förr funnen i en torräng och några gräsmattor dit den troligen kommit med utländskt gräsfrö. Från inventeringen finns fyra fynd där stortimjan rimligen är spridd från närbelägen odling.

Inkommen och kulturflykting, tillfällig.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Flera lokaler vid gårdar och i samhällen, i trädgårdar och gräsmattor. Äldre uppgifter finns från 13 socknar; två förekomster låg vid kyrkor, och tre hade anknytning till järnvägen. Mycket tyder på att stortimjan på Gotland är en gräs- eller vallfröinkomling, som blivit ovanligare sedan införsel av nytt frö upphört. Det lokalområde där den lyckats hålla sig kvar längst, Findarve i Rone, från 1891 till våra dagar, utgörs av utdikade myrmarker. Övriga äldre lokaler har av allt att döma varit mer kortlivade, som mest, vid Stenstugu i Västerhejde, drygt 30 år.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stortimjan är dels inkommen för längesedan, förmodligen med gräsfrö, dels i nutid spridd från odling som prydnadsväxt. De nordligaste förekomsterna och eventuellt några fler är förmodligen av gammalt datum. Där växer arten på torr glesbevuxen jord på torrbackar, berghyllor, i betesmark och i grustag. Som förrymd från odling finner man den utanför trädgårdar, på vägkanter, grusplaner och tippar. Om man undantar nytillkommen spridning har arten minskat mycket kraftigt.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen inkommen med gräsfrö från centrala Europa, inhemsk i sydligaste Sverige. Växer i gräsmattor, på planer, på banvallar och på vägkanter. Kan fortfarande förekomma i gräsmattor (jfr. Falköping nedan) men minskande och ofta tillfällig. Rödlistad art (NT missgynnad). Mycket sällsynt. 12 lokaler i 9 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Stortimjan är en krypande eller upprätt dvärgbuske, mycket varierande i växtsätt och utseende. Under 1800-talet infördes den oavsiktligt med gräsfrö från Mellaneuropa och finns nu kvarstående eller förvildad kring gårdar och i parkernas gräsmattor eller i vägkanter och på banvallar. En del av bestånden har visat sig långlivade och expanderande, men det verkar inte som om arten sprider sig över längre distanser.

Mellaneuropa. I Sverige införd upp till Jämtland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt i Uppland, stundom odlad som prydnadsväxt. Rödlistad. 43 kartblad, 48 kvadranter.
Almq. Sällsynt.
Stortimjan har kommit in med gräsfrö och förekommer i kulturmiljöer såsom lundbryn, parker, kyrkogårdar, gräsmattor, vägkanter och igenväxande vallar. Någon gång har den noterats i körspår på hyggen. Den sprider sig även från odling. Den kan även förekomma i naturbetesmark, se nedan.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Stortimjan har troligen kommit in med importerat gräs-frö från Mellaneuropa i sen tid. I delar av Sydsverige anses den dock vara en gammal ängsväxt. Det första fyndet är gjort 1874 av Robert Hartman. Ytter-ligare några fynd har gjorts under 1900-talet. Flera gamla förekomster är nu försvunna och har uppenbarligen varit tillfälliga. Arten saluförs och odlas numer också som prydnadsväxt. Den har i några fall åtminstone temporärt spridit sig utanför odlingen.
På den senare typen av lokaler förekommer den delvis tillsammans med andra tillbakaträngda ängs-växter som fältgentiana, brudsporre och darrgräs.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

I Saltvik i Idenor har stortimjan setts sedan 1926 vid en såg och brädgård som nu sedan decennier är nedlagda. Där har arten blivit kvar på gräsmark intill en väg och på en privat gräsmatta och 2004 sågs där småplantor som måste ha kommit upp ur frö från moderplantor i närheten. Plantorna växer som täta rundade ruggar med ökande diameter och utkonkurrerar alla andra arter. De kan bli en meter i diameter. Arten börjar blomma i mjölkens tid och kan fortsätta till lingonens tid. Omblomning förekommer på nya skott från bladvinklarna ända in i lärkarnas tid. Fodret har i öppningen en tät och styv krans av vita hår som blomkronan bryter igenom när blomman slår ut. När kronan är vissen faller den av och hårkransen sluter sig. Fröna behålls inne i fodret. Vid fruktmognaden bryts foder med inneslutna frukter loss från blomskaftet och sprids. Kvar blir en vinterståndare med en serie kransar av korta piggar, de avbrutna blomskaften. Bladen övervintrar vanligen gröna, men ofta med kraftig antocyanpigmentering. En mild vinter med tunt snötäcke och omväxlande frost och tö kan dock skada plantan allvarligt så att nästan inga blad behålls gröna och skotten ser skadade ut. Redan i linneans tid kan dock plantan vara helt återställd, heltäckande, med nya blad och rik blomning.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Först publicerad av Neuman (1885a) som T. chamaedrys. Äldsta belägg från Njurunda Brämön 1883 (J.P. Linde i S).