springkorn

63; spridd i Mälarområdet; högre upp tämligen sällsynt-sällsynt. Beroende av vissa markförhållanden, vilka återfinns här och var i Mälarområdet; därovan främst i eutrof ravinmiljö. Då sådan inte alldeles saknas i de fyndfattiga trakterna i N och NV, kan misstänkas, att klimatskärpningen verkar återhållande. I Skandinavien i huvudsak sydlig men når i kusttrakten långt mot norr. Utbredningstyp: S8.

Förekomster oftast lokala men i några fall utsträckta över tämligen stora arealer: 8, 19, 48, 57. På de tre senare i fläckvis genomsilad-växelfuktig barr- och blandskog av gammaldags, odikad, alsprängd typ. Inom 48 enligt Almq. "till oändlighet". Alla skyddsvärda. Även frekvent inslag längs en längre sträcka av Arbogaån (1–4).

Springkorn är ursprunglig men något kulturgynnad. Den bildar ofta individrika bestånd på näringsrik mark i å- och bäckdalarnas ridåer och dungar av lövträd, särskilt nära vattnet och i stråk med översilning. Arten är också vanlig i de näringsrikare alkärren och ibland ser man den på klart kulturpåverkad mark, t ex vid diken i betesmarker.

Vanligast vid Höga Kusten och i Ångermanälvens nipravinlandskap. - 112 (27).

1293 Impatiens noli-tangere L.

Total range of this species occurs through most of temperate Eurasia and northwestern N. America. There it is replaced eastwards by I. capensis Meerb. (syn.: I. noli-tangere subsp. biflora [Walt.] Hult.) indicated by vertical hatching and circles. This species is introduced and naturalized in England and France. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 278.

Mestadels spridd–täml. allm. men förekomsten skiftar mycket. Nilsson (1978) fann 44 lokaler i Viby men blott 2 i Glanshammar (Nilsson 1986). Den ansågs vara mkt sälls. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932).

Vanliga växtplatser är fuktiga stränder, fuktängar och kärr, men den har setts också på barrskogshygge, uppe på berghylla, på lagårdsbacke, i frisk ekdunge etc. Alla lokaler tycks översilade eller med högt markvatten.

De rikaste bestånden har noterats längs ån genom trädgården vid Frösvidal i Kil (Afzelius ms 1779–1784). Den var delvis ymn. över 1 000-tals m² i lövlunden på Foren i Götlunda 1988 och uppträdde ymn. massvis över 100-tals m² i resterna av en myrodling i bäckomgivning Ö om Ödeby kyrka 1989.

Gammal bofast art.

Uppgifterna Steneby Baldersnäs (Larsson 1851), vid Laxsjön nära Långbron (Larsson 1868); Åmål Åmål (Larsson 1868) avser sannolikt I. parviflora.

Springkorn är inhemsk och växer oftast i stora bestånd i skugga eller halvskugga på fuktig till blöt, näringsrik jord. Man finner den i lundar och andra ängsskogar med både lövträd och gran samt i al- och asksumpskog, särskilt i sluttningar, utefter fuktstråk, i bäckdalar och raviner. Förutom ormbär och strutbräken, som Linné såg runt den, växer springkorn ofta tillsammans med gullpudra och bäckbräsma.

Springkorn övervintrar som frö. När kapslarna öppnar sig explosivt sprids fröna, förmodligen dock inte längre än någon meter. Efter en våt vår fanns vid Dropphäll i Arbrå två 8 cm höga plantor växande ur var sin mosskudde på lod­ytan, 2 m över artens vanliga växtställe vid bergroten. Mosskuddarna låg inte inom den översilade delen av lodytan, men den ovanligt våta våren hade möjliggjort groning. Artens uppdykande på jord som kommit upp vid muddring av en å i Söderala talar för att den kan vila i fröbanken. Fröna gror raskt i blåsippans tid. Fröplantorna har stor kraft att ta sig upp genom rester av fjolårsvegetationen, även på hygge. Blomningen börjar i linneans eller mjölkens tid och fortsätter länge. Chasmogama blommor (med gula kronblad) utvecklas bara där ljuset är tillräckligt. I skuggig miljö finns i stället kleistogama blommor, små, gröna och förbisedda. Förhållandet mellan de bägge blomtyperna bestäms av ljusinsläppet till växtplatsen (Masuda & Yahara 2003). På sensommaren gulnar springkorn långt före de flesta andra arter. Långt före frosten ligger stjälkarna döda, fallna i en bråte.