sötvedel

Gammal bofast art.

Endast en lokal är känd för denna värmekrävande växt: Sveg: Duvberget (16E 7d–e, EN enlligt Birger 1908a). Återsedd på denna lokal 1981 (BD i UPS). Lokalen, som ligger på ca 400 m, är tyvärr illa åtgången av ett stort bestånd av contortatall Pinus contorta. – Birgers Härjedalsflora (1908a) upptar också sötvedel från ett par berg i Ytterhogdal och Ångersjö, som nu räknas till Hälsingland.

1192 Astragalus glycyphyllus L.

This species is mainly restricted to Europe and adjacent parts of Asia. The distribution limit of subsp. glycyphylloides (DC.) Matthews in the SE. part of the range is tentatively drawn. The species has been introduced into Finland and a few places on the Bothnian coast in Sweden, and also into same states in eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 242.

Sötvedel är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer främst i ganska solöppna lägen, t ex rasbranter, lövbryn, glesa buskmarker, sandiga torrbackar och vägslänter. Oftast råder goda markförhållanden genom inverkan av skalgrusbankar eller basiska bergarter.

Inhemsk, kalkgynnad växt på exponerad sandmark och kalkberg. Hartman (1866) såg den ej i norra Närke. Den har under senare tid spritts längs kalkgrusade vägkanter, i kalkfattiga grustag m.m. Broddeson (ms) antecknade den från en kolbotten i ren barrskog på sand Ö om Sottern 1924. Hedlund (1949) fann den rikl. längs Kilsbergens förkastning.

”Vildväxande” i Samzelius (1764) tyder på odling, men betyder kanske utanför de ”högländta skogsängar” där den då växte. Den första uppgiften om växten utanför ängarna finns hos Gyllenhaal (ms 1774) ”i en swedjebacke mellan Emma och Källmo”. Enl. Robson (1833) var sötvedeln en sälls. köksväxt i Lerbäck.

Myrin 1832.

24(25); 24 lokaler i Bergslagen, de flesta nutida; en trolig, gammal lokal i Arboga (1). Bunden till kalk- och grönstensunderlag. Frånvaron i Sala (liksom i Uppland) torde bäst kunna förklaras som en spridningslucka. Utbredningstyp: Kalk.

En av de få sydliga utpostarter som är nästan helt inskränkt till inlandet. - 8 (3).

Sötvedel växer på torr, grusig, sandig eller stenig mark, gärna i gles löv- eller tallskog eller i bryn. I mer eller mindre naturlig miljö påträffas arten i sydvända bergbranter, sluttningar och ravinslänter, på klipphyllor, grusåsar, lövbackar och tallhedar. Vanligast är den dock på kulturståndorter: åkerrenar, gårdskanter, grustag, järnvägsområden, grustag, industritomter och framför allt grusiga körvägar. På sina lokaler är den oftast fåtalig och på kulturmark ibland tillfällig.

Sötvedel växer på varm, gärna sandig–grusig mark som ofta är kalk- och näringsrik. Den är vanlig men ofta fåtalig i glesare lövskogar, betade hässlen, brynmiljöer samt utmed stigar och skogsvägar. Sötvedel växer även på exponerade lokaler som grusiga–steniga ohävdade havsstränder, betade torrängar och i spricksträngsalvar. Även ruderatmiljöer som grustag, grävda bevattningsdammar och stenhögar kan hysa växten. Sällsynt växer sötvedel i åkerkanter och på åkerholmar. När röjningar skett av betesmarker och hyggen tagits upp kan växten gynnas tillfälligt.

Sötvedel är vanlig främst inom Mittlandet och västra kustskogen. Påfallande frekvent är den också längs västra landborgen där den växer i grusiga och varma rasbranter. I de nordliga socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) är det också tätt med fynden. På Stora Alvaret saknas den nästan helt. Liksom förr är sötvedel ovanlig på det skogfattiga sydöstra Öland även om några nyfynd gjorts i vägkanter och på grusplaner. Sötvedel har troligen gynnats något av den förbuskning som skett av landskapet. Fröna hos sötvedel är tunga och än har den inte lyckats att erövra de östra socknarna på mellersta Öland som Löt, Egby och Bredsättra. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att sötvedel är ungefär oförändrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Skogsmark, såväl tallskog som lövskog, gärna i gläntor och bryn. Även på mer kulturpåverkad mark: vägrenar, äldre grustag, jordhögar.

Sötvedel förekommer från Eksta–Linde–Lojsta–Etelhem till Fårö; den är dock sällsynt på märglig kalksten. Därutöver finns en isolerad förekomst väster om Burgsvik i Öja (BAl). Utbredningsbilden överensstämmer med uppgifterna i Johansson (1897) och Hedlund (1949), men växtplatserna i Öja och Fårö har tillkommit.

Sötvedel växer solöppet eller i halvskugga i öppen eller buskbevuxen gräsmark, på torrbackar samt i soliga löv- och blandskogsbryn, gärna på skalhaltigt underlag. Man finner den också ofta utefter brukningsvägar och i sydvända slänter och renar utmed små bilvägar. Arten tycks ha minskat i inlandet sedan förra inventeringen, kanske beroende på igenväxning av lämpliga ståndorter.

Sötvedeln är värmegynnad och växer främst på soliga ås- och moränsluttningar samt på vägbankar och i grusgropar. Någon bindning till kalkrikt underlag som hävdas av Malmgren (1982) kan inte skönjas i Sörmland, snarare då till sandmark. Sötvedeln rekommenderades under 1800-talet som foderväxt, särskilt till insåning på höglänta betesmarker (Wahlberg 1835). Möjligen härstammar en del av de sörmländska förekomsterna från sådana experiment.

Europa, västra Asien. I Sverige upp till mellersta Norrland.

Unga fröplantor med blad bestående av bara 3–7 småblad och med 2–3 mm grov rot har setts i cirka 25 år gammal tallskog i närheten av äldre sötvedelplantor. Äldre plantor tar sig lätt upp genom hyggesavfall som hindrar de flesta skogsarter. Skotten tillväxer gradvis och bildar efter­hand nya blomställningar, så att halvmogna frukter ofta finns tillsammans med blomknoppar. Sötvedel behåller länge sin grönska, men inga gröna blad övervintrar.