Taxasida

sötvedel

Astragalus glycyphyllos

L.

sötvedel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

sötvedel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • sötvedel
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Astragalus glycyphyllos
Vetenskapligt namn, fullständig form
Astragalus glycyphyllos L.
Svenskt namn
sötvedel
norwegianBokmal
lakrismjelt
norwegianNynorsk
lakrismjelt
Finskt namn
imeläkurjenherne
finlandSwedish
sötvedel
Danskt namn
Sød astragel
Foton
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2020-06-26
Anders Delin
Mansjöberget, Los 2012-08-24
Anders Delin
Svabensverk, Alfta 2008-05-27
Katarina Stenman
Klackberg 2018-07-06
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2020-06-26
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-11
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-10
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Endast en lokal är känd för denna värmekrävande växt: Sveg: Duvberget (16E 7d–e, EN enlligt Birger 1908a). Återsedd på denna lokal 1981 (BD i UPS). Lokalen, som ligger på ca 400 m, är tyvärr illa åtgången av ett stort bestånd av contortatall Pinus contorta. – Birgers Härjedalsflora (1908a) upptar också sötvedel från ett par berg i Ytterhogdal och Ångersjö, som nu räknas till Hälsingland.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1192 Astragalus glycyphyllus L.

This species is mainly restricted to Europe and adjacent parts of Asia. The distribution limit of subsp. glycyphylloides (DC.) Matthews in the SE. part of the range is tentatively drawn. The species has been introduced into Finland and a few places on the Bothnian coast in Sweden, and also into same states in eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 242.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Sötvedel är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer främst i ganska solöppna lägen, t ex rasbranter, lövbryn, glesa buskmarker, sandiga torrbackar och vägslänter. Oftast råder goda markförhållanden genom inverkan av skalgrusbankar eller basiska bergarter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Inhemsk, kalkgynnad växt på exponerad sandmark och kalkberg. Hartman (1866) såg den ej i norra Närke. Den har under senare tid spritts längs kalkgrusade vägkanter, i kalkfattiga grustag m.m. Broddeson (ms) antecknade den från en kolbotten i ren barrskog på sand Ö om Sottern 1924. Hedlund (1949) fann den rikl. längs Kilsbergens förkastning.

”Vildväxande” i Samzelius (1764) tyder på odling, men betyder kanske utanför de ”högländta skogsängar” där den då växte. Den första uppgiften om växten utanför ängarna finns hos Gyllenhaal (ms 1774) ”i en swedjebacke mellan Emma och Källmo”. Enl. Robson (1833) var sötvedeln en sälls. köksväxt i Lerbäck.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

24(25); 24 lokaler i Bergslagen, de flesta nutida; en trolig, gammal lokal i Arboga (1). Bunden till kalk- och grönstensunderlag. Frånvaron i Sala (liksom i Uppland) torde bäst kunna förklaras som en spridningslucka. Utbredningstyp: Kalk.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

En av de få sydliga utpostarter som är nästan helt inskränkt till inlandet. - 8 (3).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Sötvedel växer på torr, grusig, sandig eller stenig mark, gärna i gles löv- eller tallskog eller i bryn. I mer eller mindre naturlig miljö påträffas arten i sydvända bergbranter, sluttningar och ravinslänter, på klipphyllor, grusåsar, lövbackar och tallhedar. Vanligast är den dock på kulturståndorter: åkerrenar, gårdskanter, grustag, järnvägsområden, grustag, industritomter och framför allt grusiga körvägar. På sina lokaler är den oftast fåtalig och på kulturmark ibland tillfällig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Sötvedel växer på varm, gärna sandig–grusig mark som ofta är kalk- och näringsrik. Den är vanlig men ofta fåtalig i glesare lövskogar, betade hässlen, brynmiljöer samt utmed stigar och skogsvägar. Sötvedel växer även på exponerade lokaler som grusiga–steniga ohävdade havsstränder, betade torrängar och i spricksträngsalvar. Även ruderatmiljöer som grustag, grävda bevattningsdammar och stenhögar kan hysa växten. Sällsynt växer sötvedel i åkerkanter och på åkerholmar. När röjningar skett av betesmarker och hyggen tagits upp kan växten gynnas tillfälligt.

Sötvedel är vanlig främst inom Mittlandet och västra kustskogen. Påfallande frekvent är den också längs västra landborgen där den växer i grusiga och varma rasbranter. I de nordliga socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) är det också tätt med fynden. På Stora Alvaret saknas den nästan helt. Liksom förr är sötvedel ovanlig på det skogfattiga sydöstra Öland även om några nyfynd gjorts i vägkanter och på grusplaner. Sötvedel har troligen gynnats något av den förbuskning som skett av landskapet. Fröna hos sötvedel är tunga och än har den inte lyckats att erövra de östra socknarna på mellersta Öland som Löt, Egby och Bredsättra. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att sötvedel är ungefär oförändrad.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Skogsmark, såväl tallskog som lövskog, gärna i gläntor och bryn. Även på mer kulturpåverkad mark: vägrenar, äldre grustag, jordhögar.

Sötvedel förekommer från EkstaLindeLojstaEtelhem till Fårö; den är dock sällsynt på märglig kalksten. Därutöver finns en isolerad förekomst väster om Burgsvik i Öja (BAl). Utbredningsbilden överensstämmer med uppgifterna i Johansson (1897) och Hedlund (1949), men växtplatserna i Öja och Fårö har tillkommit.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Sötvedel växer solöppet eller i halvskugga i öppen eller buskbevuxen gräsmark, på torrbackar samt i soliga löv- och blandskogsbryn, gärna på skalhaltigt underlag. Man finner den också ofta utefter brukningsvägar och i sydvända slänter och renar utmed små bilvägar. Arten tycks ha minskat i inlandet sedan förra inventeringen, kanske beroende på igenväxning av lämpliga ståndorter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till frisk, naturlig gräsmark i igenväxande betesmarker, på gräsmarksrester som åkerholmar, skogsbryn samt även i grustag och på banvallar. Missgynnas av bete och slåtter, men ganska ljuskrävande. Vanlig i centrala och södra Skaraborg, mindre vanlig till sällsynt på andra håll. 441 lokaler i 209 rutor (25 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Sötvedeln är värmegynnad och växer främst på soliga ås- och moränsluttningar samt på vägbankar och i grusgropar. Någon bindning till kalkrikt underlag som hävdas av Malmgren (1982) kan inte skönjas i Sörmland, snarare då till sandmark. Sötvedeln rekommenderades under 1800-talet som foderväxt, särskilt till insåning på höglänta betesmarker (Wahlberg 1835). Möjligen härstammar en del av de sörmländska förekomsterna från sådana experiment.

Europa, västra Asien. I Sverige upp till mellersta Norrland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer i Sverige norrut till Norrbotten, men det finns troligen inga spontana förekomster i de allra ostligaste delarna av landet från Södermanland och norrut. Mycket sällsynt i Uppland. 8 kartblad, 9 kvadranter.
Almq. Mycket sällsynt.
Den svenska utbredningen är svårtolkad och avsaknaden av sötvedel i stora delar av de ostligaste delarna av landet är svårförklarlig. Lämpliga miljöer saknas inte i Uppland och där den planterats eller på annat sätt etablerat sig växer den uppenbarligen bra och håller sig kvar länge.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Sötvedel är ursprunglig. Den har en känd naturlig före-komst på Kulleberget i Torsåker. Arten avslöjades av Richard Drewert, troligen på 1970-talet, efter tips från Nisse Brandström, skötselansvarig för slalombacken på berget. Förekomsten lokaliserades efter Richard Drew-erts död av Barbro och Lennart Risberg. Ytterligare en lokal har senare hittats. Sötvedel har också påträffats tillfälligt i närheten av Gävle hamn på 1800-talet.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Unga fröplantor med blad bestående av bara 3–7 småblad och med 2–3 mm grov rot har setts i cirka 25 år gammal tallskog i närheten av äldre sötvedelplantor. Äldre plantor tar sig lätt upp genom hyggesavfall som hindrar de flesta skogsarter. Skotten tillväxer gradvis och bildar efter­hand nya blomställningar, så att halvmogna frukter ofta finns tillsammans med blomknoppar. Sötvedel behåller länge sin grönska, men inga gröna blad övervintrar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sötvedel är i äldre tid funnen i flera berg i Haverö. Dessa lokaler ansluter till dess svenska utbredningsbild där den på sina nordligaste lokaler (i mellersta Sverige) har en tydlig inlandsutbredning, ovan högsta kustlinjen. Den är eftersökt på samtliga äldre lokaler men i sen tid återfunnen endast på en av dem. Där sågs bara ett par sterila exemplar i sluten granskog bland hällar i sydbranten. Troligen är arten brandgynnad och därför nu på retur.
Ett märkligt nyfynd gjordes på ett hygge i Indal på 1970-talet. Detta får sannolikt tolkas som en aktivering av en fröreserv. Man kunde förvänta sig liknande fynd i Haverö, men trots efterspaningar på nya hyggen vid området kring Stor- och Linsjöklacken har den ännu ej återfunnits.