sötbjörnbär

Gammal bofast art.

[Utöver lokal 17 för Rubus nessensis ett par overifierade uppgifter, som möjligen kan tänkas ha gällt R. plicatus men som i så fall sannolikt avsett odlade exemplar: Västerås: Västerås 1919 (Öberg). Lundby: Johannisberg 1908 (Sved. enligt Ham. manuskript, sannolikt efter anteckningar av Sam. i S, utelämnad av denne i SAM. [1925]). Sistnämnda plats senare ytterst väl undersökt utan återfynd. Trädgårdsmästeri fanns förr.]

Sötbjörnbär är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den bildar täta och ganska låga snår vid steniga och klippiga havsstränder, i glesa lövblandskogar och naturbetesmarker, utmed gärdesgårdar samt längs vägar och järnvägar. Genom rotskottsbildning ökar den kraftigt under betesmarkernas igenväxningsstadium och invaderar ibland också övergiven åkermark.

1055 Rubus plicatus Weihe & Nees

This species is mainly restricted to Europe. Its distribution in C. Europe is tentatively presented. It is reported to be introduced in S. Africa and Java.

Odlad bärbuske.

Av Wikström (1824) uppgiven från ”emellan Tegelbrukets och Lockeruds ägor, Wenersborgs Församling”. Lokalen är belägen i Västergötland.

Sötbjörnbär växer på torr till fuktig jord, oftast öppet kring åkrar och rösen, vid stenmurar, på vägkanter, i snår och lövbryn samt på blockig betesmark. Det är en värmeälskande art, som inåt land föredrar länge frostfria ställen vid större sjöar eller vattendrag. Arten har odlats för bärens skull, och på de nordvästliga lokalerna är den förvildad.

Sötbjörnbär kan bilda rejäla, närmast ogenomträngliga snår, till irritation för den som vill komma åt de stora och välsmakande frukterna. Arten utvecklas bäst i soliga och varma lägen, men den kan klara sig i relativt tät skog.

Sötbjörnbär är en av de björnbärsarter som undviker kalkrik mark, vilket tydligt avspeglas i utbredningen på Öland, med sammanhängande förekomster längst i norr och på västra sidan mellan Rälla och Möllstorp (Högsrum sn söderut till Torslunda), samt mer spridda förekomster söderut längs västra kusten och i övrigt bara enstaka lokaler. Den igenväxning som skett av landskapet har gynnat sötbjörnbär. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är något ökande.

Sötbjörnbär har blad som är veckade vilket artepitetet plicatus syftar på. Årsskotten är kala, något kantiga och ganska tätt försedda med böjda taggar. Blommorna är oftast ljusrosa.

Gammal, bofast.

Ett belägg i S, samlat på ”Gotland” av R. Gyllenram 1899 (det. A. Oredsson 2009) är troligen feletiketterat.

Sötbjörnbär är det vanligaste björnbäret i Bohuslän och plockas i dag liksom på Kalms tid till sylt. Det växer solöppet på frisk till torr mark i snart sagt alla miljöer: betesmarker, torrbackar, hällmark, klippsluttningar, bergrötter, skogsbryn och öppna gläntor i lövskog. I kulturlandskapet följer björnbärsbuskarna restmarkernas linjer, sådana som vägkanter, åkerrenar, gärdsgårdar, markvägar och röjningar av olika slag. Tillsammans med rosor och slån står sötbjörnbäret till stor del för den snabba igenväxningen av övergivna eller dåligt hävdade marker.

Sötbjörnbär tycks tidigare ha varit det vanligaste odlade björnbäret i Sörmland. Arten förekommer nu sällsynt på kulturmark i anslutning till äldre bebyggelse, tydligt kvarstående eller spridd från tidigare planteringar. Någon nutida odling har däremot inte observerats. Ännu förekommer arten som vild i Östergötland och möjligen kan några av sörmlandsförekomsterna på öarna vara ”naturliga”.

Mellaneuropa. I Sverige allmän i Götalands kustområden, norr därom odlad och förvildad.