skogsnarv

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Skogsnarv är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer främst i lite rikare lövskogsbiotoper, gärna i sluttningar, bäckraviner och blockmarker. Arten är också vanlig i lövdungar och bryn i naturbetesmarker, särskilt om hassel Corylus avellana finns med i bilden. Då och då ser man den på stenmurar och rösen som gödslas av lövforna. I sandområdena vid kusten kan den ganska ofta vara riklig i planterade barrträdsdungar.

Först uppgiven av Birger (1908a) på uppgift av EN: Sveg: Duvberget (16E 7d–e), återfunnen där 1987 (16E 7e 4- 0-, BD i UPS). En ny lokal upptäcktes 1984 i Sveg: Gruvberget (16E 4g 1- 4-, UPS), jfr Danielsson (1986). Lokalerna ligger på resp ca 450 och 390 m i utpräglade sydexponerade brantberg.

713 Moehringia trinervia (L.) Clair v.

This species is restricted to Europe and parts of W. Asia and N. Africa. It seems to be uncertain whether the E. Asiatic population, distinguished as M. platysperma Maxim., is identical with the European taxon. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 150.

Allm., växer i naturlig vegetation på strandklippor och kalkberg, f.ö. främst i skugg- och mullrika lövskogar, ofta rikl. i lundarna längs Hjälmarstranden på landvinningen, i bäcklundar etc., i friska hagar, i gräsmattor, på varp, vägkanter och järnvägsområden o.s.v.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

I kustsocknarna vanlig norrut till Grundsunda, även längre mot norr i strandskogar vid havet. I inlandet ovanligare och mer bunden till riklokaler såsom sydväxtberg och gynnsamt exponerade raviner.

Skogsnarv växer halvskuggigt på mullrik, gärna stenig mark i skogar med löv- eller barrträd. Den kan ses i betade hässlen, alsumpskogar, fuktig björkskog men även i torr tallskog på sand. Ofta växer skogsnarv i skogsbryn, längs stigar eller i glesare skogspartier. När röjningar eller naturvårdsbränningar sker i skogen kan växten tillfälligt gynnas av åtgärden. I ett för övrigt öppet landskap kan det ibland räcka med mindre snår av fläder Sambucus nigra eller några enbuskar för att den ska dyka upp. Skogsnarv kan även växa på helt öppna lokaler såsom i åkerrenar, vägkanter och måttligt hävdade gräsmattor. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer med jordhögar.

Skogsnarv är spridd över större delen av Öland men liksom förr sällsynt på den skogfattiga sydöstra delen. På Stora Alvaret växer den i mindre skogsdungar. Skogsnarv är vanlig i Mittlandet, västra kustskogen och längst uppe i norr, Böda och Högby sn. Den förbuskning som skett av landskapet kan ha gynnat arten.

Gammal bofast.

Ursprunglig.
Torr till något fuktig skogsmark, oftast lövskog eller blandskog men också i ren tallskog. Skogsnarv kan växa i djup skugga, men finns oftast i ljusare partier eller i bryn, även i betad skog. Arten är inte ovanlig i ängesmark, då helst i skugga under träd. Däremot saknas den på rena hällmarksområden. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”flerst.” (motsvarande mindre allmän) och redovisade knappt 20 lokaler. En klar ökning har alltså skett, möjligen beroende på minskat bete inom öns skogar.

Skogsnarv växer på frisk, något näringsrik mark i löv-, bland- och granskogar. Den föredrar halvskugga och syns gärna i gläntor och skogsbryn men går också ut på vägkanter och i betesmark, någon gång även i skräpmark.

Skogsnarv lever som frö i skogsmarken mer än som grön planta. Ett undantag är på stora block, där den kan vegetera nästan varje år. Den kan gro på brandfält, hygge, traktorväg i skogen, rotvälta och på det utgrävda materialet från en myrstack, med frön som myrorna har samlat. Även på en död sammanfallande myrstack kan skogsnarv komma upp. Granström (1986) fann dess frön i jord från skogsbestånd där arten inte fanns i vegetationen. Den blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid och kan blomma om i lärkens tid. Den övervintrar grön, men barvinter kan skada plantan så att ytliga blad blir svarta.