sandstarr

Gammal bofast art.

460 Carex arenaria L.

This species is mainly restricted to the seacoasts of W. and N. Europe. It occurs as a casual at the Gulf of Bothnia. The local occurrences on the coast of southeastern N. America are probably not native (cf., however, Fernald, Manual 1950, p. 303). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 67.

Sandstarr är ursprunglig. Den växer främst på sanddyner och sandfält samt i glesa tall/blandskogar vid kusten. Dessutom kan man där, liksom i vissa delar av landskapets inre, finna arten på andra torra, sandiga ståndorter som åkerrenar, skogsbryn, slänter och banvallar.

Strandväxt vid havet i öppen sand. Förekomsterna på Vätternstranden tycks naturliga (jfr Ekholm & Hallin 1980b, Edqvist & Karlsson 2007).

En uppgift från Ånimskog Henriksholm (S 1888 AUr) är säkerligen felaktig; se även Hård 1935.

Sandstarr växer på torr, öppen sand eller på sandiga gräshedar. Arten är en kolonisatör, som snabbt tar vegetationsfria ytor i besittning med hjälp av sina långa utlöpare. Den är ursprunglig vid havet och vid Vättern, kanske även vid Nissan (Gislaved Villstad), där den åtminstone tidigare förekom. I inlandet i övrigt påträffas den på stationsområden, banvallar och sandiga vägkanter. På en lokal i Oskarshamn Döderhult har den sannolikt kommit in med tyskt timmer.

Sandstarr växer i öppen sand där arten saknar konkurrens. På Öland ses den på sanddyner vid kusten men även på sandfält, i vägkanter och tallskog, särskilt efter avverkningar när sandig mark blottlagts. Den växer även i gamla sandtag, f.d. banvallar, trädesåkrar och igenväxande ljunghedar. När lekplatser påförs sand kan den tillfälligt dyka upp, troligen som fröförorening eller spridd med rotfragment.

Utbredningen omfattar hela Öland, men inlandsfynden är fåtaliga och sandstarr saknas helt på Stora Alvaret. På kartbilden ser man tydligt de lokaler där mäktiga sandfält avsatts som vid Skedås, Bredsättra sn. Längs den sandiga, östra landborgen löper fynden som ett pärlband, från Runsten sn i norr till Sandby i söder. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att sandstarr i princip är oförändrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandiga miljöer, t.ex. sandstränder, sanddyner, sandhedar, sandtallskogar och beten på sand. Bestånden följer troget littorina- och ancylusgränsvallarna på sydöstra och västra Gotland. Johanssons (1897) ”H. o. d. på stränder och sandfält” motsvarar dagens frekvens. Englund (1942) fann 108 lokaler vid sina inventeringar av öns stränder 1928–36, vilket kan jämföras med ca 130 fynd i km²-rutor med kust under Projekt Gotlands flora (förutom Gotska Sandön, ej inventerat av Englund). Detta visar på i stort oförändrad frekvens.

Sandstarr växer som Kalm iakttog, i öppen eller glest bevuxen, ren sand på flacka sandstränder, men påträffas också på sandfält, hedar och i tallskogsbryn vid kusten. På öarna förekommer den i skrevor i hällmark och mellan stenar och block. I ren sand, där inget är i vägen, står den ofta i snörräta rader, bildade på det sätt som Kalm beskrev, och förekommer på praktiskt taget alla sandstränder.

Sandstarren växer på sandfält vid havet, vanligen på exponerade sandstränder. På sådana lokaler bildar den vidsträckta bestånd innanför dyner med strandråg och sandrör. Sandstarr hör antagligen till de växter som invandrat till Sörmland över havet från sina närmaste växtplatser på Gotland eller från Baltikum. De flesta sörmlandslokalerna ligger på sandstränder exponerade mot sydöst (se sandrör). Sandstarren har också planterats som sandbindare i södra Sverige och det är inte omöjligt att detta även skett i Sörmland.

Sandstarr nämns som funnen i Hudiksvall Hudiksvall vid ångsågen, 6845 1568, sannolikt tillfällig (Wiström 1898).