saltmålla

Gammal bofast art, nu utgången.

700 Halimione pedunculata (L.) Aellen

Syn.: Obione pedunculata (L.) Moq.

This species occurs on seashores (probably extinct in England) and in saline and similar places in Europe and adjacent parts of Asia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 133.

Saltmålla är ursprunglig. Den ettåriga arten är saltberoende och växer, ibland beståndsbildande, på den nedre landstrandens tidvis översvämmade strandängar med naturligt lågvuxen eller nerbetad växtlighet. En rik och lättillgänglig lokal finns vid Vallda Sandö.

Publicerad som Atriplex pedunculata - saltmålla

Saltmålla växer på välbetade havsstrandängar med glesare växttäcke som periodvis översvämmas av saltvatten. Vanligast är den på mellersta landstranden i närheten av skonor (saltbrännor). Ofta växer mållan nära den glest, gräsbevuxna kanten av skonan eller ibland ute i själva skonan, då tillsammans med glasört Salicornia europaea och/eller saltört Suaeda maritima. Andra vanliga följeväxter är saltnarv Spergularia marina, gulkämpar Plantago maritima och kustsaltgräs Puccinellia capillaris. Sällsynt kan saltmålla växa på den nedre landstranden som översvämmas av högvatten. Arten är konkurrenssvag och beroende av att övrig växtlighet hålls kort och gles. Betesdjurens tramp underlättar etableringen för växten i de luckor som då skapas. På några lokaler förekommer intensivt gåsbete vilket också förefaller gynnsamt.

Saltmålla är ovanlig på Öland och numera försvunnen från sina lokaler längs västra kusten. Den är förgäves eftersökt på sin tidigare rika lokal söder om Röhälla, Glömminge sn. Där noterade K. F. Dusén 1897 över 100 000 plantor (belägg i UPS) och saltmålla fanns kvar 1981 på lokalen. Orsaken till tillbakagången är i de flesta fall upphörd eller för svag hävd. Längs nordöstra kusten har några av de lokaler som Åke Lundquist rapporterade på 1970-talet inte gått att återfinna. Troligen har betet åtminstone periodvis varit för svagt, vilket medfört igenväxning och att skonorna täckts med uppkastade tångbankar. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandängar, i grusiga skonor, beteskrävande. Undviker enligt Englund (1942) de djupaste partierna av skonorna och de lägst liggande partierna av stranden.

Saltmålla finns enbart på södra Gotland. Englund (1942) fann den vid sina inventeringar 1928–36 på 33 strandavsnitt. Utpostlokalerna, Vivesholm på västra kusten och Grötlingboudd på östra, är dock samma nu som då. Nedgången i frekvens kan troligen till en del förklaras av att Englunds inventering genomfördes med mycket stor noggrannhet. Under senare hälften av 1900-talet var saltmålla vikande på stränderna i Sproge och Eksta och påträffades inte vid Stockviken i Öja, men i stort har arten varit påfallande konstant i sitt utbredningsmönster i mer än 100 år. Sedan Englunds inventering har endast en ny lokal upptäckts, Gannarveskär i Klinte.

Saltmålla växer på leriga, fuktiga, ibland översvämmade, relativt glest bevuxna havsstrandängar. Den förekommer dels på nedre landstranden, dels högre upp i saltskonor, ofta tillsammans med glasört och saltört. Arten gynnas starkt av måttligt bete även från gäss. Det minskade betestrycket på stränderna är säkerligen tillsammans med igenväxning den viktigaste faktorn bakom artens tillbakagång, även om det vid några tillfällen iakttagits att arten försvunnit, då fårbetet varit för intensivt.

Saltmållan växer på saltrika vegetationsfria frätytor nära medelvattenlinjen på betade strandängar. Förekomsten härstammar från några plantor från Sandö i Vallda, Halland utsatta vid ekologiska försök i slutet av 1970-talet. Den ettåriga arten har sedan hållit sig kvar och är nu fullkomligt naturaliserad och förekommer årligen i hundratals eller tusentals individer.

Europas kuster. I Sverige på västkusten samt på Öland och Gotland.