Taxasida

saltmålla

Halimione pedunculata

(L.) Aellen

saltmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

saltmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • saltmålla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Atriplex pedunculata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Atriplex pedunculata L.
Svenskt namn
saltmålla
Danskt namn
Stilket kilebæger
Foton
Patrik Engström
Tullgarnsnäs 2023-07-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art, nu utgången.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

700 Halimione pedunculata (L.) Aellen

Syn.: Obione pedunculata (L.) Moq.

This species occurs on seashores (probably extinct in England) and in saline and similar places in Europe and adjacent parts of Asia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 133.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Saltmålla är ursprunglig. Den ettåriga arten är saltberoende och växer, ibland beståndsbildande, på den nedre landstrandens tidvis översvämmade strandängar med naturligt lågvuxen eller nerbetad växtlighet. En rik och lättillgänglig lokal finns vid Vallda Sandö.

Publicerad som Atriplex pedunculata - saltmålla

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(Halimione pedunculata)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: i äldre tid känd från något fler lokaler men förefaller alltid ha varit mycket sällsynt. Nationellt rödlistad (EN).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Halimione pedunculata
Saltmållan är en gracil, lågvuxen ört som avviker starkt från andra småländska arter av släktet genom sina smalt tunglika blad och de långskaftade, tvåhornade frukterna. Arten växer i öppna fläckar i havsstrandängar; den är känslig för både upphört bete och gödsling och verkar gå tillbaka överallt. På svenska västkusten är den ännu vittspridd, och den finns även på Öland och Gotland. På Östrsjöns fastlandskust utgjorde de småländska lokalerna nordgränsen.
Saltmållan räknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Saltmålla växer på välbetade havsstrandängar med glesare växttäcke som periodvis översvämmas av saltvatten. Vanligast är den på mellersta landstranden i närheten av skonor (saltbrännor). Ofta växer mållan nära den glest, gräsbevuxna kanten av skonan eller ibland ute i själva skonan, då tillsammans med glasört Salicornia europaea och/eller saltört Suaeda maritima. Andra vanliga följeväxter är saltnarv Spergularia marina, gulkämpar Plantago maritima och kustsaltgräs Puccinellia capillaris. Sällsynt kan saltmålla växa på den nedre landstranden som översvämmas av högvatten. Arten är konkurrenssvag och beroende av att övrig växtlighet hålls kort och gles. Betesdjurens tramp underlättar etableringen för växten i de luckor som då skapas. På några lokaler förekommer intensivt gåsbete vilket också förefaller gynnsamt.

Saltmålla är ovanlig på Öland och numera försvunnen från sina lokaler längs västra kusten. Den är förgäves eftersökt på sin tidigare rika lokal söder om Röhälla, Glömminge sn. Där noterade K. F. Dusén 1897 över 100 000 plantor (belägg i UPS) och saltmålla fanns kvar 1981 på lokalen. Orsaken till tillbakagången är i de flesta fall upphörd eller för svag hävd. Längs nordöstra kusten har några av de lokaler som Åke Lundquist rapporterade på 1970-talet inte gått att återfinna. Troligen har betet åtminstone periodvis varit för svagt, vilket medfört igenväxning och att skonorna täckts med uppkastade tångbankar. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Strandängar, i grusiga skonor, beteskrävande. Undviker enligt Englund (1942) de djupaste partierna av skonorna och de lägst liggande partierna av stranden.

Saltmålla finns enbart på södra Gotland. Englund (1942) fann den vid sina inventeringar 1928–36 på 33 strandavsnitt. Utpostlokalerna, Vivesholm på västra kusten och Grötlingboudd på östra, är dock samma nu som då. Nedgången i frekvens kan troligen till en del förklaras av att Englunds inventering genomfördes med mycket stor noggrannhet. Under senare hälften av 1900-talet var saltmålla vikande på stränderna i Sproge och Eksta och påträffades inte vid Stockviken i Öja, men i stort har arten varit påfallande konstant i sitt utbredningsmönster i mer än 100 år. Sedan Englunds inventering har endast en ny lokal upptäckts, Gannarveskär i Klinte.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Saltmålla växer på leriga, fuktiga, ibland översvämmade, relativt glest bevuxna havsstrandängar. Den förekommer dels på nedre landstranden, dels högre upp i saltskonor, ofta tillsammans med glasört och saltört. Arten gynnas starkt av måttligt bete även från gäss. Det minskade betestrycket på stränderna är säkerligen tillsammans med igenväxning den viktigaste faktorn bakom artens tillbakagång, även om det vid några tillfällen iakttagits att arten försvunnit, då fårbetet varit för intensivt.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på havsstrandängar med låg och gles vegetation. Nationellt hotad art (VU sårbar). Mycket sällsynt. Funnen på en lokal.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Saltmållan växer på saltrika vegetationsfria frätytor nära medelvattenlinjen på betade strandängar. Förekomsten härstammar från några plantor från Sandö i Vallda, Halland utsatta vid ekologiska försök i slutet av 1970-talet. Den ettåriga arten har sedan hållit sig kvar och är nu fullkomligt naturaliserad och förekommer årligen i hundratals eller tusentals individer.

Europas kuster. I Sverige på västkusten samt på Öland och Gotland.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast. Inhemsk på kuster i södra Sverige men inga barlastfynd från andra landskap.