Taxasida

rosettjungfrulin

Polygala amarella

Crantz

rosettjungfrulin är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

rosettjungfrulin är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • rosettjungfrulin
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Polygala amarella
Vetenskapligt namn, fullständig form
Polygala amarella Crantz
Svenskt namn
rosettjungfrulin
norwegianBokmal
bitterblåfjær
norwegianNynorsk
bitterblåfjør
Finskt namn
katkeralinnunruoho
finlandSwedish
rosettjungfrulin
Danskt namn
Bitter mælkeurt
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-19
Patrik Engström
Norrtälje kommun 2026-05-15
Peter Ståhl
Långbro, Gävle 2025-06-03
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-05-27
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-05-27
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-05-27
Patrik Engström
Häverö-Bergby 2022-06-18
Patrik Engström
Väsby hage, Munsö, Ekerö kommun 2011-05-14
Patrik Engström
Möckelmossen 2012-05-28
Mira Rawet
Österplana hed, Kinnekulle 2022-05-07
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1290 Polygala amarella Crantz

This species is mainly restricted to N., C. and E. Europe. Some of the occurrences, at least towards the north, are adventive. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 267.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeört, förr spridd i kalktrakter men nu starkt minskande genom igenväxning eller uppodling och mestadels sälls.

Arten växer på kalkberg och -hällar, i friskängar och kalkrika hagar, på sandiga åkervägar och i sandtag, skifferhögar m.m. Den är känd från flera rikkärr, bl.a. vid Herrfallsäng och Kolafallet i Hallsberg, varav åtminstone det förra återstår, samt Svartkärr i Hidinge. Enl. A. Larsson (OREB) samlades den på Gåssjömossen i Nysund 1989.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Rosettjungfrulin är en kalkgynnad art som närmast växer i Skåne, Västergötland och på norra Jylland.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

En lokalgrupp på Salakalken, för övrigt sällsynt men bofast i skilda kalkområde Några få förekomster utanför dessa torde ha varit tillfällig Utbredning bestäms av edafiska förhållanden. Utbredningstyp: Kalk.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

I det västra inlandet på fuktig kalkpåverkad ängsmark och myrmark, källvattenflöde vid rikkärr, örtrika vägkanter, skrabbslåttmark. Kalkberoende. Vid kusten troligen endast tillfälligt införd med vallfrö och eventuellt barlast. - 15 (8).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Andersson 1978.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Polygala vulgaris: vid Skarffjellet och omkringliggande nejd". Som Birger (1908a) påpekar är detta antagligen ett skrivfel för P. amarella. P. vulgaris är inte känd från Härjedalen.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt fler (ca 45) rutor vid förra inventeringen och under 1800-talet även med spridda lokaler i sydvästra halvan av landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Rosettjungfrulin förekommer på fuktig eller frisk, lågvuxen ängsmark i kalkrika delar av vårt land norrut åtminstone till Jämtland. Den är ganska vanlig i Västergötland och spridd i Östergötland söderut till smålandsgränsen.

Rosett, har haft en gles förekomst på ängsmark i norra Småland anslutande till den i södra Östergötland. Sannolikt var arten i stort sett försvunnen redan före 1900-talets början; de sista fynden gjordes i Virserum 1976, i Skärstad 1980 och 1990 och på Visingsö 1921. Det kan förvåna att denna kalkälskande art har varit så spridd i Småland. Gamla tiders ängs- och beteshävd utan artificiell gödsling var nog en förutsättning för artens fortbestånd i marginalområden som detta. Andra arter med liknande biotopkrav har också varit spridda i framför allt norra Småland, exempelvis honungsblomster Herminium monorchis (nu försvunnen) och majviva Primula farinosa (dröjer ännu kvar på en plats). – Lokalen i Gislaved Kållerstad är isolerad; Scheutz (1875) påpekade själv att fyndet var oväntat. I Kalmar Åby har arten troligen varit tillfälligt inkommen från Öland.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Rosettjungfrulin växer på frisk–fuktig, kalkrik och välhävdad mark. Den är en vanlig art i betade, tuviga kalkfuktängar med älväxing Sesleria uliginosa där den ofta delar växtplats med majviva Primula farinosa och ibland även honungsblomster Herminium monorchis. Slåtterängar och skogskärr kan också hysa växten. Rosettjungfrulin växer sällan på kraftigt kulturpåverkade lokaler som längs diken, på dammvallar och i vägkanter. Ibland kan den hittas påfallande torrt som i tunn alvarmo som täcker kalkstenshällen, grusalvar eller torrängar med spridda enbuskar. Däremot är den idag mycket sällsynt som åkerogräs. I Sterner (1938) anges fuktiga ödeåkrar som en viktig växtmiljö; endast två aktuella noteringar finns från åkerkanter.

Rosettjungfrulin är en vanlig växt på Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret där många lämpliga miljöer erbjuds. Många fynd finns även i Mittlandet, östra sjömarken samt västra stenkusten norrut från Alböke sn. Utbredningskartan visar hur växten undviker de kalkfattiga områdena, exempelvis stora delar av Bödas barrskogar. Rosettjungfrulin klarar sig väl i Ölands alla friska och kalkpåverkade naturbetesmarker så länge hävden fortsätter och inga näringsämnen tillförs.

Rosettjungfrulin har vanligen blommor som är mellanblåa men de kan sällsynt vara rosa, vita eller mörkblåa.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Rosettjungfrulin förekommer i mycket skiftande miljöer vad gäller fuktighet, från källmyrar, kalkfuktängar och blekefält till kalkhällmarker och torrängar. Arten är ofta noterad i ängen men även i betesmark (betestålig rosettväxt). Rosettjungfrulin växer nästan alltid i ljusöppna miljöer, även i gles kalktallskog och gläntor i ängsbarrskog. Ibland ses den i kulturskapade biotoper, t.ex. dikes- och kanalkanter och grustag. Den ganska höga andelen i provrutorna är en följd av att arten förekommer allmänt över hela Gotland i olika slags biotoper. Johansson (1897) angav arten som ”Allest.”. Detta stämmer rätt bra även i dag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig, naturlig gräsmark i kalkfuktängar, vid bäckar, vid diken och på källpåverkad mark i betesmarker och på alvar. Kalkkrävande, konkurrenssvag och gynnad av bete, minskande och hotad av kvävegödsling och igenväxning. Vanlig på Falbygden i vid mening (från Ätradalen till Nordbillingen) och på Kinnekulle, saknas i övrigt. 183 lokaler i 57 rutor (7 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Rosettjungfrulinet växer i fuktängar och källmyrar på kalkrikt underlag. Arten är en kortlivad perenn och för sin groning är den starkt beroende av markblottor. Nygrävda diken, stigar och kalkbrottsbottnar är därför vanliga fyndplatser. Fuktiga år uppträder den ibland massvis även på annars torra kalkhällmarker. Under slåtterepoken var arten betydligt vanligare än nu, även utanför kalkområdena. Den har en betydande och långlivad fröreserv i marken. Arten kan därför efter många år dyka upp på lokaler där den varit försvunnen och liknar på så sätt majvivan. Liksom denna har rosettjungfrulinet minskat starkt på grund av igenväxningen men svarar mycket snabbt på slåtter, bete och kreaturstramp.

Europa. I Sverige från Götaland till Norrland i kalkrika områden.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer i Sverige framför allt i kalkområden. Allmän i den nordöstra tredjedelen av Uppland, för övrigt sällsynt, mycket sällsynt eller saknas. 298 kartblad, 727 kvadranter.
Rosettjungfrulin förekommer i hagar och friska till fuktiga ängs- och gräsmarker: betesmarker, strandängar, vägkanter och dikesrenar, skogsvägar och vändplaner i skogen. Den är kalk- och kulturgynnad i högre grad än de övriga arterna i släktet. Förekomsterna i inlandet utanför det sammanhängande området i nordost finns ofta på vägkants- och vändplanslokaler. På Ekerö Färingsö växer den i gamla lergropar, där den kalkhaltiga varviga leran blottlagts.
Förändring - 3 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Rosettjungfrulin är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten uppgavs första gången 1810 från Järvstasältan och efter havsstranden i Gävle av Carl Johan Hartman och Claes Östling. Den har säkert fått betydande spridning med bland annat slåtter och naturbete. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863.
Den i särklass vanligaste följeslagaren är vildlin (37%), därefter följer brunört, smultron, prästkrage, ängsgentiana, blodrot, tussilago och darrgräs. Rosettjungfrulin blommar vackrast samtidigt som skogsstjärna, syren och liljekonvalj men blomningen börjar redan med hägg och gullviva och pågår i avtagande skala mest hela sommaren.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Rosettjungfrulin sprider sig med frö på kalkrik mark med låg vegetation. Efter tio år kan det ha hunnit drygt en meter i gräsmatta. Skotten är så tätt tryckta till mossan att även gräsklippning nära markytan i allmänhet lämnar skotten oskadade. I kalktrakter växer det ofta på vägkant, järnvägsbank och liknande grusmark. Arten börjar blomma i övergången mellan vitsippans och skogsstjärnans tid och kan fortsätta till linneans tid. Bladrosetten övervintrar grön.

I Voxna (Delin 2009b) växer arten på masugnsslagg, som är känd för sin höga kalkhalt. På lokalen i Sibo, Hanebo (Larsson & Delin 1994), klarade rosettjungfrulinet sig några år på inte särskilt kalkrik mark i närheten av de järnvägssyllar som den troligen hade kommit in med. På övriga lokaler är markförhållandena okända. Rosettjungfrulin är så starkt kalkkrävande att det är en stor raritet i det ganska kalkfattiga Hälsingland, trots att det finns rikligt både i sydost (Gävle-trakten) och i nordväst (Jämtland). Inte ens i det kalkrika området i Los är arten funnen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Rosettjungfrulinets skarpt blå pärlband är en god indikator på kalkrik mark. Den är liten och konkurrenssvag och fodrar lågvuxen gräsmark eller naken mineraljord. Den föredrar måttligt fuktiga lägen men ses ofta även på torrt grus. I äldre tid var den vanlig i rikområden på hävdade ängar, och då gärna i slagna, lågvuxna fuktsvackor eller i örtrika bäckkanter. I övre Liden kunde den på 1950-talet blåfärga lieslagna nipkanter (RL). Idag ser man oftast rosettjungfrulin på vägkanter, ofta gamla övergivna grusvägsstumpar som längs den gamla medeltida landsvägen i nordvästra Borgsjö. Den finns även i stigkanter och på barfläckar och kan vara pionjär i nygrävda diken. Mer tillfälligt kan den dyka upp utanför kalkområdena som på en jordutfyllnad i Byn i Torp och i en avfallsgrop i Sundsvall. Rosettjungfrulin tycks sakna en naturlig hemvist i landskapet, men i de kalkrikaste trakterna är den även funnen i fuktig granskog (Granboda, Borgsjö) och i störd strandmiljö. Däremot är den inte funnen i kalkkärr som i centrala Jämtland.