rosettjungfrulin

1290 Polygala amarella Crantz

This species is mainly restricted to N., C. and E. Europe. Some of the occurrences, at least towards the north, are adventive. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 267.

Läkeört, förr spridd i kalktrakter men nu starkt minskande genom igenväxning eller uppodling och mestadels sälls.

Arten växer på kalkberg och -hällar, i friskängar och kalkrika hagar, på sandiga åkervägar och i sandtag, skifferhögar m.m. Den är känd från flera rikkärr, bl.a. vid Herrfallsäng och Kolafallet i Hallsberg, varav åtminstone det förra återstår, samt Svartkärr i Hidinge. Enl. A. Larsson (OREB) samlades den på Gåssjömossen i Nysund 1989.

Rosettjungfrulin är en kalkgynnad art som närmast växer i Skåne, Västergötland och på norra Jylland.

Gammal bofast art.

En lokalgrupp på Salakalken, för övrigt sällsynt men bofast i skilda kalkområde Några få förekomster utanför dessa torde ha varit tillfällig Utbredning bestäms av edafiska förhållanden. Utbredningstyp: Kalk.

I det västra inlandet på fuktig kalkpåverkad ängsmark och myrmark, källvattenflöde vid rikkärr, örtrika vägkanter, skrabbslåttmark. Kalkberoende. Vid kusten troligen endast tillfälligt införd med vallfrö och eventuellt barlast. - 15 (8).

Andersson 1978.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Polygala vulgaris: vid Skarffjellet och omkringliggande nejd". Som Birger (1908a) påpekar är detta antagligen ett skrivfel för P. amarella. P. vulgaris är inte känd från Härjedalen.

Rosettjungfrulin förekommer på fuktig eller frisk, lågvuxen ängsmark i kalkrika delar av vårt land norrut åtminstone till Jämtland. Den är ganska vanlig i Västergötland och spridd i Östergötland söderut till smålandsgränsen.

Rosett, har haft en gles förekomst på ängsmark i norra Småland anslutande till den i södra Östergötland. Sannolikt var arten i stort sett försvunnen redan före 1900-talets början; de sista fynden gjordes i Virserum 1976, i Skärstad 1980 och 1990 och på Visingsö 1921. Det kan förvåna att denna kalkälskande art har varit så spridd i Småland. Gamla tiders ängs- och beteshävd utan artificiell gödsling var nog en förutsättning för artens fortbestånd i marginalområden som detta. Andra arter med liknande biotopkrav har också varit spridda i framför allt norra Småland, exempelvis honungsblomster Herminium monorchis (nu försvunnen) och majviva Primula farinosa (dröjer ännu kvar på en plats). – Lokalen i Gislaved Kållerstad är isolerad; Scheutz (1875) påpekade själv att fyndet var oväntat. I Kalmar Åby har arten troligen varit tillfälligt inkommen från Öland.

Rosettjungfrulin växer på frisk–fuktig, kalkrik och välhävdad mark. Den är en vanlig art i betade, tuviga kalkfuktängar med älväxing Sesleria uliginosa där den ofta delar växtplats med majviva Primula farinosa och ibland även honungsblomster Herminium monorchis. Slåtterängar och skogskärr kan också hysa växten. Rosettjungfrulin växer sällan på kraftigt kulturpåverkade lokaler som längs diken, på dammvallar och i vägkanter. Ibland kan den hittas påfallande torrt som i tunn alvarmo som täcker kalkstenshällen, grusalvar eller torrängar med spridda enbuskar. Däremot är den idag mycket sällsynt som åkerogräs. I Sterner (1938) anges fuktiga ödeåkrar som en viktig växtmiljö; endast två aktuella noteringar finns från åkerkanter.

Rosettjungfrulin är en vanlig växt på Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret där många lämpliga miljöer erbjuds. Många fynd finns även i Mittlandet, östra sjömarken samt västra stenkusten norrut från Alböke sn. Utbredningskartan visar hur växten undviker de kalkfattiga områdena, exempelvis stora delar av Bödas barrskogar. Rosettjungfrulin klarar sig väl i Ölands alla friska och kalkpåverkade naturbetesmarker så länge hävden fortsätter och inga näringsämnen tillförs.

Rosettjungfrulin har vanligen blommor som är mellanblåa men de kan sällsynt vara rosa, vita eller mörkblåa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Rosettjungfrulin förekommer i mycket skiftande miljöer vad gäller fuktighet, från källmyrar, kalkfuktängar och blekefält till kalkhällmarker och torrängar. Arten är ofta noterad i ängen men även i betesmark (betestålig rosettväxt). Rosettjungfrulin växer nästan alltid i ljusöppna miljöer, även i gles kalktallskog och gläntor i ängsbarrskog. Ibland ses den i kulturskapade biotoper, t.ex. dikes- och kanalkanter och grustag. Den ganska höga andelen i provrutorna är en följd av att arten förekommer allmänt över hela Gotland i olika slags biotoper. Johansson (1897) angav arten som ”Allest.”. Detta stämmer rätt bra även i dag.

Rosettjungfrulinet växer i fuktängar och källmyrar på kalkrikt underlag. Arten är en kortlivad perenn och för sin groning är den starkt beroende av markblottor. Nygrävda diken, stigar och kalkbrottsbottnar är därför vanliga fyndplatser. Fuktiga år uppträder den ibland massvis även på annars torra kalkhällmarker. Under slåtterepoken var arten betydligt vanligare än nu, även utanför kalkområdena. Den har en betydande och långlivad fröreserv i marken. Arten kan därför efter många år dyka upp på lokaler där den varit försvunnen och liknar på så sätt majvivan. Liksom denna har rosettjungfrulinet minskat starkt på grund av igenväxningen men svarar mycket snabbt på slåtter, bete och kreaturstramp.

Europa. I Sverige från Götaland till Norrland i kalkrika områden.

Rosettjungfrulin sprider sig med frö på kalkrik mark med låg vegetation. Efter tio år kan det ha hunnit drygt en meter i gräsmatta. Skotten är så tätt tryckta till mossan att även gräsklippning nära markytan i allmänhet lämnar skotten oskadade. I kalktrakter växer det ofta på vägkant, järnvägsbank och liknande grusmark. Arten börjar blomma i övergången mellan vitsippans och skogsstjärnans tid och kan fortsätta till linneans tid. Bladrosetten övervintrar grön.

I Voxna (Delin 2009b) växer arten på masugnsslagg, som är känd för sin höga kalkhalt. På lokalen i Sibo, Hanebo (Larsson & Delin 1994), klarade rosettjungfrulinet sig några år på inte särskilt kalkrik mark i närheten av de järnvägssyllar som den troligen hade kommit in med. På övriga lokaler är markförhållandena okända. Rosettjungfrulin är så starkt kalkkrävande att det är en stor raritet i det ganska kalkfattiga Hälsingland, trots att det finns rikligt både i sydost (Gävle-trakten) och i nordväst (Jämtland). Inte ens i det kalkrika området i Los är arten funnen.