Taxasida

revfingerört

Potentilla reptans

L.

revfingerört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

revfingerört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • revfingerört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Potentilla reptans
Vetenskapligt namn, fullständig form
Potentilla reptans L.
Svenskt namn
revfingerört
norwegianBokmal
krypmure
norwegianNynorsk
krypmure
Finskt namn
suikerohanhikki
finlandSwedish
revfingerört
Danskt namn
Krybende potentil
Foton
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2017-06-17
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2021-06-23
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2021-06-23
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sannolikt endast tillfälligt införd med barlast. - 3 (3).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1122 Potentilla reptans L.

This rather widespread species is native in Europe, N. Africa and W. Asia and has spread with settlement within and outside the distribution area. It has also been introduced into Ethiopia, N. and S. America and New Zealand. P. simplex Michx may be taken as a N. American counterpart. Its distribution is tentatively marked by a braken line.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Det är tveksamt om revfingerört är ursprunglig i området. I dag är den i varje fall starkt kulturgynnad och i hög grad bunden till järnvägsområden, väg- och åkerrenar samt ruderatmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Starkt kulturgynnad läkeört, delvis allm., exempelvis noterad på 50 lokaler i Viby (Nilsson 1978). Växtplatser är vägkanter, järnvägsgrus, sandstränder, grustag, sandjordsåkrar, varphögar etc. Asplund (1925) antecknade arten från kolbottnar i Garphyttans nationalpark.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten t.o.m. Arboga i V samt i östligaste Skogslåglandet upp till Möklinta. Högre upp tämligen sällsynt-sällsynt; okänd i Övre Bergslagen. Sydlig art, vilkens sparsam uppträdande i landskapets övre delar troligen beror på ogynnsamt temperaturklimat. Utbredningstyp som inhemsk: S12. Som apofyt: S3.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Revfingerört är i Skandinavien en östlig art. Den växer på frisk eller torr, öppen, grusig, kväverik mark. Naturligt förekommer den vid havet på steniga havsstränder, i strandsnår och på driftvallar. I inlandet växer den i starkt kulturpåverkad miljö, t.ex. på gårdsplaner, vägkanter och banvallar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Revfingerört har i Sverige en tydlig östlig utbredning. Den är en karaktärsväxt på sandiga–steniga havsstränder och driftvallar, både betade och ohävdade. Frisk- och fuktängar av olika slag, gärna något näringspåverkade, är också populära. Revfingerört är vanlig i ruderatmiljöer som gamla stenbrott, tippade jordhögar och sprängda vattenhål. Även vägkanter, åkerrenar, gårdsmiljöer och gräsmattor är ofta noterade växtställen. På alvarmark är den ibland funnen i karster och vid vätar. Revfingerört är inte främmande för att växa påfallande torrt, ibland ses den i skogsbryn, betade hässlen och glesa tallskogar. Växten gynnas speciellt efter röjningar och grävningar.

Revfingerört är mycket vanlig på Öland och spridd över hela ön. Man behöver inte gå många meter för att träffa på den vilket det höga antalet rutor där den är påträffad indikerar. Att den är bestämbar under en stor del av året underlättar förstås.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Främst i öppna, torra miljöer: torrängar, sprickiga kalkhällar, grusiga strandvallar (ofta dominerande); även i friska till fuktiga miljöer: dikeskanter, ängen, fuktmarker, strandängar, myrar och vätar. Revfingerört trivs också i mer kulturpräglade biotoper, såsom vägrenar och gårdsmiljöer; den kan vara ett besvärligt rabattogräs. Revfingerört är spridd över hela Gotland och växer i vissa miljöer i utbredda bestånd, vilket återspeglas i den höga andelen av provrutorna. Johansson (1897) redovisade arten som ”Allest.”. Dagens situation är densamma, så artens frekvens har inte förändrats sedan slutet av 1800-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Revfingerört växer på vägkanter, ödetomter och gräsbevuxna skräpmarker. Oftast är arten tillfällig och utkommen från odling. Endast i trakten av Ulebergshamn i Tossene socken något så när vanlig och bofast.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkommen från södra och östra Sverige. Växer ibland som ogräs i plantskolor, rabatter och gräsmattor, oftast på annan kulturmark som banvallar, grustag och vägkanter. verkar vara under spridning. Sällsynt. 29 lokaler i 22 rutor (3 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige främst i östra Götalands och Svealands kusttrakter. I Sörmland allmän och ganska jämnt spridd, längst i väster samt i skärgården något mindre allmän – (73%). Revfingerörten växer i frisk, gärna gles gräsmark, ibland på strandängar vid havet men framför allt på störd mark utmed vägar, järnvägar, i gräsmattor och skräpmarker av olika slag, både på lera och på sandigt underlag.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland, men saknas i stor utsträckning i skärgården. 642 kartblad, 2166 kvadranter.
Almq. I kulturtrakter allestädes (även i nordväst); i skogstrakter tämligen allmän; i yttre skärgården sällsynt.
Den naturliga miljön för revfingerört är grus- och sandstränder vid sjöar och vid havet. Numera förekommer den emellertid främst i öppna kulturmarker av varierande typ. Ofta växer den i gräsmarker, t.ex. i betesmarker, på vägkanter och i gräsmattor, där den med hjälp av sina utlöpare bildar täta bestånd som kan konkurrera med gräset. Den förekommer ofta i gårdsmiljöer och på skräpmark.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Revfingerört är troligen inkommen under historisk tid. Den är först rapporterad från Gävletrakten 1818 av Carl Johan Hartman. I Gävletraktens växter 1848 anges den som tämligen allmän. Senare uppgavs den förekomma flerstädes. 18 gamla fynd motsvaras av 41 under inventeringen vilket tyder på små förändringar.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Revfingerört har hittats bara på starkt kulturpåverkad mark, huvudsakligen vid hamnar. På 1800-talet växte den på barlast. Den finns fortfarande kvar på några ställen dit den kan ha kommit på så vis. Den kan växa både i klippt gräsmatta, på glest bevuxet krossgrus och intill husgrunder m.m. Den har fortfarande efter mer än 100 års närvaro i landskapet bara begränsade förekomster.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Revfingerört inkom med barlast och noterades då vid många kajer i Sundsvallsbukten. I sen tid har den setts kvarväxande på några av dessa; dessutom är den funnen i en gräsmatta i trädgårdsmiljö i inlandet, möjligen införd med frövara.