revfingerört

Gammal bofast art.

Sannolikt endast tillfälligt införd med barlast. - 3 (3).

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

1122 Potentilla reptans L.

This rather widespread species is native in Europe, N. Africa and W. Asia and has spread with settlement within and outside the distribution area. It has also been introduced into Ethiopia, N. and S. America and New Zealand. P. simplex Michx may be taken as a N. American counterpart. Its distribution is tentatively marked by a braken line.

Det är tveksamt om revfingerört är ursprunglig i området. I dag är den i varje fall starkt kulturgynnad och i hög grad bunden till järnvägsområden, väg- och åkerrenar samt ruderatmarker.

Starkt kulturgynnad läkeört, delvis allm., exempelvis noterad på 50 lokaler i Viby (Nilsson 1978). Växtplatser är vägkanter, järnvägsgrus, sandstränder, grustag, sandjordsåkrar, varphögar etc. Asplund (1925) antecknade arten från kolbottnar i Garphyttans nationalpark.

Allmän på Mälarslätten t.o.m. Arboga i V samt i östligaste Skogslåglandet upp till Möklinta. Högre upp tämligen sällsynt-sällsynt; okänd i Övre Bergslagen. Sydlig art, vilkens sparsam uppträdande i landskapets övre delar troligen beror på ogynnsamt temperaturklimat. Utbredningstyp som inhemsk: S12. Som apofyt: S3.

Revfingerört är i Skandinavien en östlig art. Den växer på frisk eller torr, öppen, grusig, kväverik mark. Naturligt förekommer den vid havet på steniga havsstränder, i strandsnår och på driftvallar. I inlandet växer den i starkt kulturpåverkad miljö, t.ex. på gårdsplaner, vägkanter och banvallar.

Revfingerört har i Sverige en tydlig östlig utbredning. Den är en karaktärsväxt på sandiga–steniga havsstränder och driftvallar, både betade och ohävdade. Frisk- och fuktängar av olika slag, gärna något näringspåverkade, är också populära. Revfingerört är vanlig i ruderatmiljöer som gamla stenbrott, tippade jordhögar och sprängda vattenhål. Även vägkanter, åkerrenar, gårdsmiljöer och gräsmattor är ofta noterade växtställen. På alvarmark är den ibland funnen i karster och vid vätar. Revfingerört är inte främmande för att växa påfallande torrt, ibland ses den i skogsbryn, betade hässlen och glesa tallskogar. Växten gynnas speciellt efter röjningar och grävningar.

Revfingerört är mycket vanlig på Öland och spridd över hela ön. Man behöver inte gå många meter för att träffa på den vilket det höga antalet rutor där den är påträffad indikerar. Att den är bestämbar under en stor del av året underlättar förstås.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst i öppna, torra miljöer: torrängar, sprickiga kalkhällar, grusiga strandvallar (ofta dominerande); även i friska till fuktiga miljöer: dikeskanter, ängen, fuktmarker, strandängar, myrar och vätar. Revfingerört trivs också i mer kulturpräglade biotoper, såsom vägrenar och gårdsmiljöer; den kan vara ett besvärligt rabattogräs. Revfingerört är spridd över hela Gotland och växer i vissa miljöer i utbredda bestånd, vilket återspeglas i den höga andelen av provrutorna. Johansson (1897) redovisade arten som ”Allest.”. Dagens situation är densamma, så artens frekvens har inte förändrats sedan slutet av 1800-talet.

Revfingerört växer på vägkanter, ödetomter och gräsbevuxna skräpmarker. Oftast är arten tillfällig och utkommen från odling. Endast i trakten av Ulebergshamn i Tossene socken något så när vanlig och bofast.

Revfingerört har hittats bara på starkt kulturpåverkad mark, huvudsakligen vid hamnar. På 1800-talet växte den på barlast. Den finns fortfarande kvar på några ställen dit den kan ha kommit på så vis. Den kan växa både i klippt gräsmatta, på glest bevuxet krossgrus och intill husgrunder m.m. Den har fortfarande efter mer än 100 års närvaro i landskapet bara begränsade förekomster.