paddfot

Endast funnen i Sveg (Birger 1908a). Samlad vid prästgården i Sveg av Enander 1887 (S). Arten uppmärksammades i Sveg redan 1832 (Sjöstrand 1833).

1551 Asperugo procumbens L.

This Eurasiatic species is considered to originate from the mountains of E. Europe and W. Asia. It has spread as a weed far beyond that area, to most of Europe although its occurrence in N. and W. Europe is more local or casual than the map indicates. It has also been introduced into N. America.

Paddfot är en gammal, kulturberoende art. Den är en ettårig, ljuskrävande, kvävegynnad och konkurrenssvag växt som förmodligen alltid varit sällsynt i landskapet. I äldre tid växte den i åkrar, vid gårdar och på ruderatmark.

Värme- och kvävegynnad köks-, läke- och prydnadsväxt som under 1700- och 1800-talen var täml. allm. i Sverige men är på tillbakagång genom igenväxning av gårdar efter ändrad djurhållning m.m. (Svensson & Wigren 1987).

Trädgårdar, avfallsplatser, bangård m m, sannolikt endast tillfällig. - 8 (8).

Myrin 1832.

Gammal bofast art.

Paddfot är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

27 lokaler genom åren, varav mer än hälften i Mälarområdet; nu veterligen fyra lokaler, alla i detta område. Har förr på skilda håll uppfattats som mer eller mindre bofast långt N-ut i Skandinavien, varför dess övervikt kring Mälaren ej enbart syns bero på klimatskäl. Också spridningsslump och den höga åldern hos denna kulturbygd torde spela in. Utbredningstyp: S12 (fdS2).

Paddfot anses härstamma från bergstrakter i östra Europa och västra Asien. Som ogräs har den sedan spridit sig till stora delar av Europa. Paddfot växer på kväverika och varma lokaler med glest växttäcke. Den förekommer främst i ruderatmiljöer som jordtippar, gödseldeponier, stenhögar, grustag, komposter och högar med rötslam. Men växtplatsen måste i princip ha bar och nytippad jord, så snart vegetationen sluter sig något försvinner paddfot. Den uppträder även som ogräs i trädgårdsland och vid ladugårdar. På sandiga havsstränder växer paddfot på den näringsrika tångvallen. Sällsynt hittas den som åkerogräs, längs vägkanter och i betesmarker.

Utbredningen visar att paddfot än idag är en vanlig och spridd växt på Öland. Den saknas av lätt förståeliga skäl på Stora Alvaret. Från Persnäs sn och norrut blir det betydligt glesare med fynden. Nytippade jordhögar är ingen bristvara på dagens Öland och paddfot har därför hittills klarat sig förvånansvärt bra men som medlöpare i gårdsmiljöer och åkrar är den idag ovanlig.

Paddfot är ettårig och sprids genom att delar av plantan, med sina krökta borst, hakar fast i förbipasserande djur. Blomfodret växer till under fruktmognaden, omsluter frukten och liknar med lite fantasi den utspärrade foten hos en padda.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturpåverkade, gärna något näringsrika miljöer: jord- och gödselhögar, soptippar, ruderatmark, gårdsmiljöer inklusive ladugårdar; även grottor, under överhäng i klintar och vid block, möjligen ditkommen med lamm som sökt skydd. Flera växtplatser har noterats vid Visby ringmur, t.ex. vid Visborgs slott. Arten är funnen främst längs Gotlands kustområden. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarade ungefär dagens tämligen allmän. Detta innebär att paddfot var vanligare för hundra år sedan. Minskningen beror troligen på igenväxning samt minskande näringstillförsel då djurbetet delvis har upphört.

Paddfot växer på kväverik, öppen jord, dels på åkrar, i trädgårdsland, vid ladugårdar, gödselstäder och på ruderatmarker, dels på tångvallar vid havsstränder. Den har minskat mycket kraftigt under det senaste halvseklet, förmodligen mest beroende på ändrad djurhållning, ombyggda gödselstäder och allmän uppstädning kring gårdar och uthus. Även på havsstränderna tycks den ha minskat och på flera lokaler där den funnits under inventeringen är paddfoten nu borta. Kanske missgynnas den konkurrenssvaga arten av det minskande strandbetet.

De gamla uppgifterna om paddfot ger nästan ingen upplysning om dess växtmiljö. En är vid en kvarn, en annan vid en såg. Kastellholmen är en barlastplats. På Lundnäs i Arbrå växte den på 1950-talet på en övergiven torvhög intill lagården. Det enda aktuella fyndet av arten gjordes vid en torpruin på en ödetomt, efter att någon tagit jord där. Den fanns där bara ett år och arten torde nu vara utdöd i landskapet.