Taxasida

ormbär

Paris quadrifolia

L.

ormbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

ormbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ormbär
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Paris quadrifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Paris quadrifolia L.
Svenskt namn
ormbär
icelandic
Ferlaufungur
norwegianBokmal
firblad
norwegianNynorsk
firblad
Finskt namn
sudenmarja
finlandSwedish
ormbär, trollbär
Danskt namn
Firblad
Foton
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-07-21
Anders Delin
Bondarvsvallsberget, Järvsö 2011-09-13
Patrik Engström
Eldgarnsö, Ekerö kommun 2013-05-18
Patrik Engström
Eldgarnsö, Ekerö kommun 2013-05-18
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2012-05-29
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-07-21
Katarina Stenman
Altarliden, Lycksele 2017-08-13
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Ormbär är ursprungligt. Det växer i större eller mindre grupper på mullrik och vanligen ganska fuktig mark i lövskogar, lövdungar och lövridåer utmed vattendrag samt ibland även i blandskogar.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

157 Paris quadrifolia L.

This species is widely distributed in Earasia. Further, two closely related species are tentatively mapped, viz. P. hexaphylla Cham. (syn.: P. verticillata Bieb.) in E. Asia and P. tetraphylla A. Gray in Japan. However, the distribution pattern is uncertain in the East. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 100.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Giftig läkeväxt i mullrik torv- och blandjord, allm. utom i triviala barr- och myrområden. Växtplatser är frisk lövvegetation bl.a. hassel- och asklundar, bäckraviner, källkärr, landvinningar, ekbackar etc. Broddeson antecknade den i ”riktig löväng” utanför Örebro 1932. Segerström (1932) bedömde den vara täml. allm. på Tylöskog i Lerbäck och Hammar. Egna studier tyder på att den delvis är täml. sälls. på Tiveden och i den lövrika Ö-sluttningen av Kilsbergen.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

I Mälarområdet mestadels allmän, f.ö. spridd-tämligen allmän utom i flacka kultur- och barrskogstrakter. Ojämnheten beror av de edafiska förutsättningarna och tillgång på lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: U.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart i större delen av landskapet men glesare förekomst vid nordmalingskusten och i de näringsfattiga nordöstra inlandssocknarna där arten är mer inskränkt till utpräglade riklokaler, sydväxtberg, älvraviner etc. Dock även funnen i albård på sandstrand vid havet i Nordmaling Himmersundet 1987 (Ericsson).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Linsälls Wålar."

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, beståndsbildande (jordstam!), 2–4 dm hög, kal ört. Har endast 4 stora, ovala, otandade, spetsförsedda blad, som sitter i en krans. Bladen, som i grunden är bågnerviga, har rikt förgrenade nerver, och ger i förstone ej intryck att höra till en enhjärtbladig växt. En ensam, skaftad blomma med 4 foderblad och 4 mycket smala, gulgröna kronblad och 8 ståndare. Frukten är ett ensamt, stort, blåsvart, saftigt bär, med fodret hängande under.

Ormbär föredrar skuggiga, gärna fuktiga miljöer, men finns ej på mager mark.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Ormbär växer på frisk till fuktig, näringsrik mulljord. Man finner oftast växten i örtrik skog med lövträd eller gran, där den trivs särskilt väl på översilad mark i sluttningar eller branter och vid stränder av vattendrag. Den anträffas även i lövsumpskog, på tuvorna i alkärr och i kärrkanter. I odlingslandskapet återfinns den på åkerholmar, bryn och gammal lövängsmark. I västra Småland är arten relativt starkt bunden till grönsten.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ormbär växer på kalk- och mullrik skogsmark som gärna får vara stenbunden. Den är en vanlig vårväxt i öländska lundar och ses i hässlen, ädellövskog, annan lövskog och sällsynt i barrskog. Ibland står den kvar i små lövskogsrester som omges av åkrar som i Beteby och Smedby lundar, Mörbylånga respektive Smedby sn. Ormbär ses också i trädbärande slåtterängar, på skogsholmar i större kärr och kan klara den extrema miljö som erbjuds på högar med bränd alunskiffer.

Ormbär följer utbredningen för ädellövskogar på Öland och är vanlig i Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret växer den i några mindre, planterade skogsdungar. I Bödas ganska magra barrskogar är den sällsynt och saknas nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland. Ingen förändring i dagens utbredning kan ses jämfört med Sterner (1938).

Trots artepitetet quadrifolia = fyra blad hittas ibland plantor med både tre eller fem blad.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. Frisk till fuktig skog, mest i mullrik lövskog och ängsbarrskog, även i barrskog och sumpskog, blåbärsgranskog, ej sällan i skuggigare delar av ängen. Ofta i relativt täta bestånd. Johanssons (1897) bedömning ”Allest.” är något överdriven i dag; ormbär är inte allmän längst i norr och saknas helt på Gotska Sandön.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Ormbär växer i halvskugga eller skugga på mullrik, gärna skalblandad jord i olika typer av lövskogar och örtrika granskogar. Den föredrar fuktiga slänter och raviner, växer gärna vid bergrötter och är en av karaktärsarterna för de rika randskogarna utefter dalsidorna, ofta tillsammans med hassel och blåsippa.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till frisk, ganska mullrik mark i lövskogar, ängsgranskog, igenväxande hagar och betesmarker samt i ängsrester i bryn, lövkratt och dungar. Vanlig i större delen av landskapet, sällsynt eller saknas i de magraste trakterna. 1413 lokaler i 490 rutor (59 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Ormbär växer på mullrik jord i fuktiga örtrika skogar. Det förekommer både i lundar och rikare ängsbarrskogar ofta på genomsilad mark eller i strandalskogar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Ormbär växer på frisk till fuktig mark i örtrika barrskogar, lövskogar, strandlundar, al- och gransumpskogar, hagar och parker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Ormbär är ursprunglig. Som ett dialektalt namn i Valbo uppges »bolmört« men detta är kanske en missuppfattning. Växten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och vara tämligen allmän i landskapet som helhet 1924. Arten kan ha ökat genom igenväxning under senare delen av 1900-talet.

Den i särklass vanligaste följeväxten är vitsippa (49%) följd av älggräs, harsyra, gran, stenbär, ekorrbär, rönn, blåsippa och liljekonvalj. Ormbär blommar samtidigt som liljekonvalj, skogsstjärna, grönkulla och skvattram.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ormbär ses inte sällan växa på stora block i skuggiga partier i lövblandad skog. Dit måste det ha kommit som frö. Etablerade plantor ger intryck av att vara perenna. Växten börjar blomma i skogsstjärnans tid, samtidigt med liljekonvalj, men före ekorrbär. Det är också då aspen släpper sina frön och häggen sina kronblad och då granen släpper sitt pollen. Blomningen är emellertid ganska utdragen och kan på vissa ställen pågå in i linneans tid. Liksom hos liljekonvalj och ekorrbär gulnar bladen tämligen tidigt – före höstdagjämningen. Inget grönt övervintrar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ormbär är en av våra mindre krävande lundväxter, igenkänd av många men ofta namnlös. Arten, som är beryktad för sitt giftiga svarta bär, förekommer i nästan all näringsrik lövskog och stundtals även i granskog på brunjord. Den växer på frisk till svagt fuktig mark, ofta i djup skugga. Yppigast är den kanske längs vattendragen, särskilt i sedimentområden. I gråalskog och på ravinbottnar kan den ibland breda ut sig och helt täcka deltan och bankar. Den är regelbunden i lundartade partier längs bäckar och åar och i näringsrikare bårder vid sjöoch havsstränder, som runt Klingerfjärden. Den finns även i sydberg och andra rika granskogssluttningar och i närheten av källutflöden. I kalktrakter har den en vidare amplitud och är sedd i torr lågörtsgranskog, som på norra Alnö, och i blöta gransumpskogar och ängskärr i Borgsjö. Den saknas på trädlös kulturmark men är vanlig i igenväxande kulturlövskog. I öppna lägen, t.ex. på hyggen, blir den lätt förkrympt och missfärgad om den inte skyddas av högörter.
Där ormbär växer rikligt kan man hitta både fem- och sexbladiga skott.