myggblomster

584 Hammarbya paludosa (L.) O. Kuntze

Syn.: Malaxis paludosa (L.) Sw.

This acidophilous peat-land species occurs in large parts of Europe (except extreme N and the Mediterranean region) and infrequently through S. Siberia and boreal N. America. It occurs irregularly also within the hatched area. The species is amphiatlantic (Hultén, Amphi-atl., p. 270 and map 252) but has also a circumpolar tendency. Cf. Meusel et al. 1965, map p. 111.

Myggblomster är en ursprunglig orkidé. Man kan finna den i små fattigkärr, som helst skall vara översilade av källvatten eller mera diffust framträngande grundvatten, i kärrdråg, på åmader och vid myrgölar. Den vanligen endast halvdecimeterhöga orkidén växer främst i vitmossa på tuvkanter intill fritt vatten eller på nästan naken mineraljord eller torv.

Myggblomster hotas i första hand av dikning och igenväxning.

Kärrväxt på gungflyn och i vassruggar i rester av myrgölar etc. Den har under ett par århundraden lidit av fortgående torrläggningar. Porlafyndet preciserades av Gellerstedt 1831) till ”en måsse mellan Porla och Risbålet” där den samlades 1847 (Hamnström, LD). Enl. Hamnström i Gellerstedt (1852) hade den setts ”på flere särskildta ställen, ehuru högst spars... på sednare åren förgäfves sökt på... stället... troligen emedan de djupa kärren sedan dessa blifvit till större delen utdikade, och några äfven odlade”.

Stora bestånd har setts i Trugamossen i Viby, 200 ex. 1973 (Nilsson 1978, OREB), och Markkärret i Almby, ymn. ”utefter norra sidan” 1917 (Jansson 1929).

Gammal bofast art, nu utgången.

Hardin 1838.

Inom ett efter 1965 väl undersökt område i Skogslåglandet på ömse sidor om Kolbäcksån tämligen sällsynt-spridd. För övrigt ett 20-talet strölokaler i Skogslåglandet och Bergslagen; troligen traktvis förbisedd. I nedersta Skogslåglandet och på Mälarslätten i nutiden mycket sällsynt. Klimatiskt oberoende; bunden till områden med föga kulturpåverkad myrvegetation (numera främst i barrskogsområdet). Utbredningstyp: N1.

I inlandet sällsynt, förefaller där mer krävande än i kustregionen. - 110 (25).

Först uppgiven av Dusén (1880). Belagd från Älvros: Kolsätt (16E 6j. 1879, Strömfelt i UPS). Strömfelt reste i sällskap med Dusén.

Myggblomster växer i fattiga eller måttligt rika kärr, särskilt vid grundvattenutflöden eller på ställen med genomsilning. Den påträffas oftast bland vitmossa Sphagnum i kanten av tuvor mot lösbottnar men kan även växa på öppen torvdy tillsammans med bl.a. småsileshår Drosera intermedia. Oftast växer arten i låg och gles vegetation men den kan även förekomma i hög vass, om inte själva marken är alltför igenväxt.

Myggblomstret har minskat under 1900-talet beroende på dikning och igenväxning. Det är inte nationellt rödlistat men betraktas som hotat i Jönköpings och Kronobergs län.

Det finns endast en aktuell lokal på Öland för myggblomster, ett fattigkärr på norra Öland där orkidén växer på tuvor med vitmossa Sphagnum sp. Dessutom finns ett äldre belägg men det ifrågasattes i Sterner (1986) och hamnade under Floristiskt tillägg. Fyndet av myggblomster från Tveta finns med i Sterners liggare men saknas i Sterner (1938). Ytterligare ett belägg som samlats 1905 på Öland finns i OHN. Båda beläggen har granskats och de visar myggblomster.

I Byrums dynkärr, Böda sn, upptäcktes myggblomster 1970 och har där hållit sig kvar med ett växlande men långsamt minskande antal plantor. Tyvärr har vattenståndet sjunkit i kärret bland annat beroende på att vatten letts därifrån till närbelägna sommarhus. Igenväxningen med pors Myrica gale, brakved Frangula alnus och glasbjörk Betula pubescens har fortskridit i det allt torrare kärret och i nuläget finns inte många tuvor med vitmossa kvar. Försiktiga röjningar har gjorts under 2000-talet. Från lokalen är vitag Rhynchospora alba, dystarr Carex limosa och trindstarr C. diandra redan försvunna medan tranbär Vaccinium oxycoccos och rundsileshår Drosera rotundifolia kämpar sig kvar. Myggblomster sågs senast 2013 och är därefter eftersökt utan fynd. Det är således oklart om arten finns kvar i den öländska floran.

Gammal, förr bofast, snart utgången?

Ursprunglig. Utgången.
Trots flera eftersökningar på de svåråtkomliga holmarna i Fardume träsk har myggblomster inte återfunnits. Holmarna, som tidigare betades, har vuxit igen starkt. Dessutom har vattennivån i träsket sänkts med ca 60 cm, vilket bör ha torkat upp växtmiljön. Bestånd av vitmossa finns ännu kvar, t.ex. vid Norrgårdholm, men det finns inga säkra rapporter om myggblomster från Fardume träsk sedan 1881.

Myggblomster växer fuktigt till blött bland vitmossa eller på öppen dy i fattiga till medelrika kärr, i kärrdråg och på gungflykanter vid mossgölar eller öppna myrflarkar. Den har minskat mycket kraftigt sedan förra inventeringen, även om den var ganska sällsynt också då. Förmodligen beror detta på utdikning, men försurningen kan också spela roll.

Antagligen förbisedd på grund av att den är så liten och växtplatserna ofta svårtillgängliga. Myggblomster växer i öppna fattigkärr, ibland rikkärr, gärna på gungflyn kring skogssjöar. Man finner den ofta i blötmattor med vitag, oftast i själva övergången mot de svarta lösbottnarna tillsammans med stor- eller småsileshår. På somliga lokaler, t.ex. i Pilgöljan i Björkvik och Kokärret i Floda, blommar den vissa år i tusental.

Myggblomster växer oftast bland vitmossa Sphagnum i kanten av höljor i blöta kärr, på gungflyn runt skogssjöar samt på öppna myrar. Ibland förekommer den i rätt täta bestånd av bladvass. Arten förekommer huvudsakligen på mossar och i fattig- och medelrikkärr, men kan även finnas i rikkärr.
Förändring - 13 %. – Myggblomster har minskat i likhet med många andra växter i samma miljö, sannolikt till följd av utdikningar samt igenväxning av myrmarker.

Myggblomster sprids sannolikt med frön, som likt andra orkidéfrön är mycket små och länge kan hållas svävande, men även med groddknoppar som bildas på bladkanten, särskilt nära bladets spets. Det är troligen dessa som kan ge upphov till kolonier av småplantor intill moderplantan om den växer i vitmossa. Kanske sprids de även av högvatten.

Myggblomster växer gärna på naken dy, men skyddad av ruggar av stabil starr, i kanten av torv på en myr, eller intill block. Några följearter är strängstarr, dystarr, vitstarr, snip, dytåg, dvärgbläddra och storsileshår. Den har dock även förmåga att växa i kapp med vitmossa genom att årets nya skott anläggs som en knöl en centimeter ovan den gamla.

Bladen och hela plantan är svåra att se. Trots att blommorna och blomställningen är små är det ofta de som drar till sig blicken genom sin gulaktigt gröna färg. Blommor ser man i linneans och i mjölkens tid. I ljungens tid syns plantan ändå bättre på grund av att den i sin helhet blir gulvit.