Taxasida

majveronika

Veronica serpyllifolia

L.

majveronika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

majveronika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • majveronika
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Veronica serpyllifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Veronica serpyllifolia L.
Svenskt namn
majveronika
icelandic
Lækjadepla
norwegianBokmal
bleikveronika
norwegianNynorsk
bleikveronika
Finskt namn
orvontädyke
finlandSwedish
majveronika
Danskt namn
Glat ærenpris
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-10
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Patrik Engström
Halltorps hage 2025-05-11
Patrik Engström
Halltorps hage 2025-05-11
Katarina Stenman
Joesjö, Tärna 2015-07-19
Katarina Stenman
Joesjö, Tärna 2015-07-19
Patrik Engström
Noraberg, Färingsö, Ekerö kommun 2022-05-26
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Nicklas Strömberg
Mörlunda, Sm 2008-05-11
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i fukt-, frisk- och torrängsvegetation i hela området där igenväxningen inte är för kraftig. Den gynnas av gödsling i gräsmattor och kring lagårdsbackar.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Majveronika är förmodligen ursprunglig men vi har inga observationer av den i naturlig vegetation. Den mycket kulturgynnade, fleråriga arten växer både torrt och fuktigt. Vanliga ståndorter är mer eller mindre blottad jord i betesmarker, även kraftigt gödslade, samt närfållor och många andra typer av mark med hårt slitage. Vidare finner man den ofta på trädesåkrar och vägkanter samt i gräsmattor och nyrensade diken.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast underarten V. s. subsp. serpyllifolia i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Majveronika växer på fuktig till måttligt torr, gärna lerig jord, särskilt där konkurrensen från andra växter är svag. Den förekommer vid bäckstränder, i sötvattensstrandängar och kärr med rörligt markvatten samt i askängar och glesa, lövdominerad sumpskog. Arten är vanlig vid diken och dammar, i åkerkanter och gräsmattor samt på grusplaner och markblottor i torrängar. Den gynnas av tramp och gödsling och ses därför ofta på gårdsplaner, längs stigar och markvägar samt på hårt betad mark.
Funnen i 1386 rutor; tidigare uppgifter från 173 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig (men starkt kulturgynnad).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Majveronika växer på frisk–fuktig, ganska öppen mark som är mager–måttligt näringsrik. Växten anges i Sterner (1938) som ursprunglig på havsstränder och i alvarvätar; idag är majveronika nästan helt borta på havsstränder men ses ofta i alvarvätar. Många av dagens växtmiljöer är starkt kulturpåverkade som kreatursstigar, traktorvägar samt annan störd och trampad mark. Fuktiga gräsmattor, åkrar och betade friskängar med gles vegetation utgör också växtplatser. Majveronika ses ibland på ruderatmark som jord- och stentippar. Sällsynt växer den i glesare löv- eller barrskog.

Utbredningen på Öland är jämnt fördelad med mindre luckor på delar av Stora Alvaret och i Böda Ekopark. Majveronika gynnas av åtgärder i kulturlandskapet som anläggande av bevattningsdammar, grävning av diken och röjning av betesmarker.

På Öland är endast underarten vanlig majveronika subsp. serpyllifolia funnen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Frisk mark: betesängar, kulturbeten, fuktiga åkerkanter, ängen, trädgårdar, väg- och dikeskanter samt körvägar; även i bleke i vätar. Andelen provrutor med majveronika är relativt hög; arten är ojämnt spridd och är särskilt vanlig längst i söder och sydost. Johansson (1897) angav frekvensen ”H. o. d. … Helst på sandjord”. I dag har vi ungefär samma frekvens.

Endast vanlig majveronika ssp. serpyllifolia är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Majveronika växer på torr till fuktig, gärna lerig jord, som är blottad eller glest bevuxen och gärna trampad eller störd på annat vis. Man finner den i betesmarker, även gödslade sådana, i hällmarker, på åkrar och trädor, på grusplaner och utefter vägar och stigar samt i dikeskanter och annan kulturmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till frisk, oftast gles och kortvuxen gräsmark i både naturliga och kultiverade betesmarker, längs stigar och vägar, i trädesåkrar och på annan kulturmark. Mycket vanlig i hela landskapet. 741 rutor (89 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nord- och Sydamerika. I Sverige hela landet. I större delen av Sörmland allmän, i skärgården sällsynt – (76%). Majveronikan är en flerårig art som trivs på något fuktiga gräsmarker, särskilt på mer eller mindre störd mark. Den är vanlig i gräsmattor, i gödslade betesmarker, särskilt i traktorspår och på stigar, samt på åkerrenar. Arten uppskattar lerjordar, varför den är sällsynt eller saknas i rena skogsbygder.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 623 kartblad, 1819 kvadranter.
Almq. Allmän till odlingsgränsen i skärgården; i yttre skärgården sällsynt.
Majveronika förekommer i betesmarker, på fuktängar och åkermark, vägslänter, skogsbilvägar och skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Majveronika har troligen kommit in med människan men kan möjligen vara ursprunglig. Det är dock svårt att hitta naturliga miljöer där arten skulle kunna leva oberoende av människan. Den beskrivs som allmän eller tämligen allmän i tidigare arbeten.
Den vanligaste följeväxten är revsmörblomma (31%) följd av vitklöver, groblad, maskrosor och brunört. Majveronikan blommar samtidigt med skogsstjärna, syren och liljekonvalj.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Majveronika växte på jord som hade grävts upp vid en arkeologisk utgrävning vid Grannäsen, Alfta, men inte i skogen intill. Den finns i fröbanken i skog (Granström 1986) men inte i fröbank vid strand (Skoglund 1990) Den kan finnas rikligt i fröbanken i köksträdgårdsland. Majveronika börjar blomma i vitsippans tid och har omogen frukt i linneans tid, men fortsätter i mindre utsträckning att blomma till mjölkens tid. 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Majveronika är trots sin småvuxenhet ett konstant inslag i botten av nylägdor där annars kraftiga vallväxter dominerar. Den utvecklar sina blekblå blommor tidigt, innan vallgräsen hunnit upp – i Medelpad dock först i juni. De rotslående rosetterna tillväxer också på hösten efter slåttern. I äldre vallar avtar den med grästäckets slutenhet. Majveronikan finns också som ogräs i åkerkanter, trädesåkrar och andra (fleråriga) odlingar, helst på frisk till måttligt fuktig mark. Dessutom är den nästan alltid förhanden på gårdsplaner och i gräsmattor, även inne i tätorterna, gärna på nyanlagda eller störda fläckar. Den är också en av de tidigaste kolonisatörerna på öppen mineraljord, som igenlagda grävningar, utfyllnadsmassor, matjordstäkter, strandplaner osv.; man ser den även i botten av grustäkter.
Arten är vanlig i nygjorda diken men också pionjär på torra vegetationsfria vägkanter och vändplaner. Särskilt ser man den längs nyare skogsbilvägar. Mest växer den på mullfattiga jordar, och den är vanlig även i magra, sura trakter.
I naturlig vegetation uppträder majveronikan vid skogsbäckar på vegetationsfattiga ytor nära vattnet. Den tilltar vid kulturpåverkan av bäckarna, finns på fuktiga stigar i skogsmark och är vanlig t.ex. i fuktiga körskador på hyggen. Till synes naturligt växer den även på en sandig skogssjöstrand vid Torp Skallsjön och i en ravinbäck vid Liden Nilsböle. Även dessa naturliga populationer tillhör samma ras som den kulturspridda formen (enligt genomgång av insamlat material HL).