majveronika

Allm. i fukt-, frisk- och torrängsvegetation i hela området där igenväxningen inte är för kraftig. Den gynnas av gödsling i gräsmattor och kring lagårdsbackar.

Gammal bofast art.

Allmän

Majveronika är förmodligen ursprunglig men vi har inga observationer av den i naturlig vegetation. Den mycket kulturgynnade, fleråriga arten växer både torrt och fuktigt. Vanliga ståndorter är mer eller mindre blottad jord i betesmarker, även kraftigt gödslade, samt närfållor och många andra typer av mark med hårt slitage. Vidare finner man den ofta på trädesåkrar och vägkanter samt i gräsmattor och nyrensade diken.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast underarten V. s. subsp. serpyllifolia i landskapet.

Majveronika växer på frisk–fuktig, ganska öppen mark som är mager–måttligt näringsrik. Växten anges i Sterner (1938) som ursprunglig på havsstränder och i alvarvätar; idag är majveronika nästan helt borta på havsstränder men ses ofta i alvarvätar. Många av dagens växtmiljöer är starkt kulturpåverkade som kreatursstigar, traktorvägar samt annan störd och trampad mark. Fuktiga gräsmattor, åkrar och betade friskängar med gles vegetation utgör också växtplatser. Majveronika ses ibland på ruderatmark som jord- och stentippar. Sällsynt växer den i glesare löv- eller barrskog.

Utbredningen på Öland är jämnt fördelad med mindre luckor på delar av Stora Alvaret och i Böda Ekopark. Majveronika gynnas av åtgärder i kulturlandskapet som anläggande av bevattningsdammar, grävning av diken och röjning av betesmarker.

På Öland är endast underarten vanlig majveronika subsp. serpyllifolia funnen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk mark: betesängar, kulturbeten, fuktiga åkerkanter, ängen, trädgårdar, väg- och dikeskanter samt körvägar; även i bleke i vätar. Andelen provrutor med majveronika är relativt hög; arten är ojämnt spridd och är särskilt vanlig längst i söder och sydost. Johansson (1897) angav frekvensen ”H. o. d. … Helst på sandjord”. I dag har vi ungefär samma frekvens.

Endast vanlig majveronika ssp. serpyllifolia är känd från Gotland.

Majveronika växer på torr till fuktig, gärna lerig jord, som är blottad eller glest bevuxen och gärna trampad eller störd på annat vis. Man finner den i betesmarker, även gödslade sådana, i hällmarker, på åkrar och trädor, på grusplaner och utefter vägar och stigar samt i dikeskanter och annan kulturmark.

Majveronika växte på jord som hade grävts upp vid en arkeologisk utgrävning vid Grannäsen, Alfta, men inte i skogen intill. Den finns i fröbanken i skog (Granström 1986) men inte i fröbank vid strand (Skoglund 1990) Den kan finnas rikligt i fröbanken i köksträdgårdsland. Majveronika börjar blomma i vitsippans tid och har omogen frukt i linneans tid, men fortsätter i mindre utsträckning att blomma till mjölkens tid.