Taxasida

korsslamkrypa

Elatine hydropiper

L.

korsslamkrypa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

korsslamkrypa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • korsslamkrypa
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Elatine hydropiper
Vetenskapligt namn, fullständig form
Elatine hydropiper L.
Svenskt namn
korsslamkrypa
norwegianBokmal
korsevjeblom
norwegianNynorsk
krossevjeblom
Finskt namn
katkeravesirikko
finlandSwedish
slamkrypa
Danskt namn
Vandpeber-bækarve
Foton
Patrik Engström
Södertälje 2022-08-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1345 Elatine hydropiper L.

This species (incl. E. orthosperma Düben) occurs in large parts of Europe and, perhaps infrequently, in Asia. Its occurrence, especially in Asia, is incompletely known. For the distribution in N. Europe, see Uotila in Mem. Soc. F. Fl. Fenn. 50/1974, p. 114 ff. Uotila has also published a map of the distribution of E. orthosperma in Fennoscandia (1. cit.).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Närke (Samuelsson 1934, kartprickar); (Uotila 1974).

Askersund Askersund Viken 1870 Blomberg (LD/PUo). Djupsjön, 10 individ 1927 (Broddeson ms). Alsen, strandpromenaden i Askersund 1990 ! (OREB). Hammar Råå vid Vättern ”0,5 m djupt, enda fyndet i Hammar och Lerbäck” 1923 (Segerström 1932, S/PUo); södra stranden i viken vid bryggan 1925 (Broddeson, S/PUo). Forsa (Stålberg 1938).

Laxå Ramundeboda Stora Lassåna, bruksdammen 1914 A. Stalin (LAXÅ).

Degerfors Nysund Stora Björken 1873 C. & R. Hartman (UPS/PUo); Ölsboda, uttorkad strand 1880 Hartman (UPS/PUo).

Örebro 1873 R. Hartman (UPS/PUo). Almby Hjälmarsberg 1870 J. J. Johansson (OREB). Lännäs Vinön 1989 ! (OREB). Djursnäsön 574 962, 1990 ! (OREB). Dimbobaden 575 958 ! (OREB). Dimbo 578 975 ! (OREB). Mellösa Norra Grundholmen, västra stranden 1932 (Morander ms 1980, UPS/PUo). Södra Grundholmen samt Norra Grundholmen 1948 (Morander ms 1980). Träsnäset 672 883, 1989 ! (OREB). Norrbyås Sörön vid Kvismaren 1858 P. J. Hellbom (S/PUo). Ödeby Sånnaboda, Väringen 1976 L. Larsson.

Arboga Götlunda Humlemyrsviken, rikl. 1864 Blomberg (LD/PUo). Nyckelgrunden 1933 R. Morander (UPS/PUo). Notholmen 1929 R. Morander & E. Julin (UPS/PUo). Balgbergen 4, 1929 R. Morander & E. Julin (UPS/PUO). Valen, sydöstra hamnen 1926 (Broddeson ms); talrik 1932 (R. Morander 1986, UPS/PUo). Hjälmaren: 10 skär 1929–1948 (Morander 1986, UPS/PUo). Norra Bälgö 1982 ! (OREB). Östra Valen, Inre Franken 1932 (Morander 1986, UPS). Skär V om Foren 1948 (Morander ms 1980). Östra Valen, Änghammarsviken 1973 Nilsson (OREB). Valen, Västergården 1925 (Broddeson ms); nära Västergården 1973 S. Ryman (UPS/PUo). Nannberga, vik S om Hovgården samt vik Ö om norra hamnen 1983 ! (OREB/UMa).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Slamkrypa är en ursprunglig vattenväxt som huvudsakligen är funnen i å- och backmynningar. Den är en mycket liten, ettårig art som växer på grunt vatten eller på tidvis torrlagda bankar och stränder. Enstaka fynd har gjorts i gölar nära havet och i hällkar.

Vid jämförelse med äldre uppgifter verkar slamkrypan ha minskat. Den är t ex inte återfunnen i Stensån, Lagan och Ätran. Tillbakagången är sannolikt reell, men man kan inte utesluta risken att den lilla och oftast under vattnet växande arten blivit förbisedd.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Institutionsherbariernas belägg har granskats av Uotila (1974). Lokalerna anges ej närmare av honom men sex markeringar på karta torde motsvara ovannämnda insamlingar från Härnösand, Nordingrå, Arnäs (eller eventuellt Själevad), Gudmundrå, Bjärlrå och ässjön i Långsele

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Larsson 1851.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

14; sällsynt i Östra Västmanland, främst kring Mälaren samt lokalt vid Arbogaån, Dalälven, Kolbäcksån och Svartån. Troligen utgången på vissa gamla lokaler. I Svealand och Norrland utpräglad låglands- respektive kustart. Troligen beror frånvaron i Bergslagen och Västra Skogslåglandet mindre på klimatskäl än på trofiska förhållanden. Sällsyntheten inom förekomstområdet till en del nog orsakad av ståndortsbrist. Utbredningstyp: S3.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit extremt sällsynt och sammantaget inte uppgiven från mer än 15 lokaler. De flesta förekomsterna tycks ha varit relativt obeständiga och endast från mynningarna av Helgeå och Rönneå känd under längre tid (sedan 1923, ORHo det. PUo i LD, resp. sedan 1918, NSyl det. PUo i LD).
Kommentar: B, granskare KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Korsslamkrypa
Nästan alla slamkrypans växtplatser utgörs av flacka sjöstränder, där den växer på ett tunt lager lerblandad dy eller slam ovanpå mineraljord. Ofta sticker bara bladskivorna upp ur slammet som små gröna, parvis ställda punkter. Arten påträffas både i grunt vatten och på ständigt genomfuktad jord i översvämningszonen. Den föredrar lugna vikar och växer ofta i skydd av stenar eller i glesa vassbestånd. Mycket sällan finner man den i dammar eller vid åar. Arten är konkurrenssvag och gynnas av faktorer som håller stränderna öppna – vattenståndsväxlingar, iserosion eller bete. Den verkar föredra något näringsrikare vatten än skaftslamkrypa E. hexandra.

Slamkrypa är i allt känd från ett trettiotal större och mindre sjöar i landskapet. Även om den har förekomster i reglerade vatten och dammar verkar den (till skillnad från släktingarna) inte ha expanderat under 1900-talet. Snarare kan den ha den blivit något ovanligare genom sjösänkningar och igenväxning. – Påfallande är att slamkrypan (numera) inte förekommer i Bolmen, där skaftslamkrypa E. hexandra har så många förekomster.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Korsslamkrypa är en liten ettårig växt som förekommer sparsamt i en stor del av Sverige men saknas bland annat på Öland och Gotland. Den växer i söt- eller brackvatten på leriga stränder av sjöar eller älvar. Korsslamkrypa finns uppgiven från Öland i samband med en inventering på uppdrag av Länsstyrelsen. Eftersom inget belägg finns kan inte uppgiften styrkas, slamkrypor är erkänt svårbestämda. Korrespondens med uppgiftslämnaren har inte lett till klarhet runt fyndet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Slamkrypa växer på liknande ståndorter som skaftslamkrypa men är något vanligare. Även denna art tycks ha minskat kraftigt sedan förra inventeringen, framför allt i Göta och Nordre älvar, men arten kan vara förbisedd.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på dyiga, leriga stränder av ganska näringsrika sjöar och åar, oftast på trampade och betade ställen. Minskande, hotas av igenväxning och upphörande bete. Sällsynt, troligen förbisedd. 10 lokaler i 10 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Slamkrypan växer på fast botten i sjöar eller utsötade havsvikar på grunt, inte alltför näringsrikt vatten. Underlaget är sand eller mjäla. Arten är ettårig men genom sitt krypande växtsätt bildar den ofta avgränsade kolonier. Växten är utpräglat konkurrenssvag och gynnas av störningar exempelvis vattenståndsförändringar, bottenfrysning och tramp från betesdjur. Arten angavs som tämligen allmän på 1800-talet (Hofberg 1852), vilket kan tyda på att den gått tillbaka. Detta tycks särskilt gälla Mälaren, där arten inte alls återfunnits i Strängnästrakten. Tänkbara orsaker är minskat strandbete och övergödning av sjöar.

Europa, Asien. I Sverige nästan hela landet, vanligare norrut.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket sällsynt i Uppland med förekomster vid Mälaren och Dalälven samt en lokal i södra skärgården. 12 kartblad, 13 kvadranter.
Slamkrypa växer liksom de båda andra slamkryporna i grunt vatten på leriga eller finsandiga öppna slamstränder och utgör en komponent i det s.k. ävjebroddsamhället.
Förändring - 81 %. – Slamkrypa har minskat kraftigt, framför allt på grund av vattnens eutrofiering, vilket leder till grumling och igenväxning av mera storvuxna arter. Den kan dock vara dåligt eftersökt, t.ex. i Mälaren, där den i sen tid påträffats på flera noggrant undersökta stränder när man sökt efter småsvalting.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Korsslamkrypan är ursprunglig. Den betecknas som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Femton gamla lokaler är kända men på nästan alla är den försvunnen. Arten har drabbats hårt av igenväxning av grunda stränder i vikar och åmynningar sedan slåtter och bete försvunnit. Även den ökade näringsbelastningen och regleringen av vattenståndet i Dalälven har säkert bidragit till korsslamkrypans minskning.
Typiska miljöer är långgrunda bottnar vid åmynningar, lagunsjöar vid älvar och liknande miljöer med kontinuerlig påförsel av slam. Arten gynnas starkt av bete och tramp och förekommer numer bara i större mängd vid betade strandängar med så kallad ävjebroddsvegetation kännetecknad av flera små ettåriga strand- och vattenväxter.
Den vanligaste följeväxten är nålsäv.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

19 aktuella lokaler i 5 församlingar. 9 gamla uppgifter från 7 församlingar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Först publicerad av Neuman (1885b) från Selånger och Alnö. Äldsta belägg från Alnö Alnösundet 1885 (L.M. Neuman i LD och UPS).