Taxasida

kärrfibbla

Crepis paludosa

(L.) Moench

kärrfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

kärrfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kärrfibbla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Crepis paludosa
Vetenskapligt namn, fullständig form
Crepis paludosa (L.) Moench
Svenskt namn
kärrfibbla
icelandic
Hjartafífill
norwegianBokmal
sumphaukeskjegg
norwegianNynorsk
sumphaukeskjegg
Finskt namn
suokeltto
finlandSwedish
kärrfibbla
Danskt namn
Kær-høgeskæg
Foton
Patrik Engström
Jebrentjårro 2011-07-26
Patrik Engström
Högsjö 2024-07-04
Ellinor Delin
Stråsjö-Långtjärn, Ljusdal 2012-07-22
Anders Delin
Hästmyrberget, Hassela 2013-09-05
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2017-06-27
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2017-06-27
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1933 Crepis paludosa (L.) Moench

This species occurs in most of Europe (except parts of SW, S and SE). The closely related C. caucasica C. A. Mey. is also mapped.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kärrfibbla är ursprunglig. Den växer beståndsbildande på näringsrik, fuktig och helst översilad mark - i alridåer utmed vattendrag och ibland även vid sjöar, i alkärr, lövsluttningar med källor och bäckrännilar samt då och då även i öppna kärr och fuktiga betesmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Käll-, kärr- och fuktängsväxt, täml. allm. i Skogsbygdens kuperade delar, men funnen på blott 8 lokaler i Svennevad (Kjellmert 1947).

I naturlig vegetation växer arten i Norra Trolldalens bäckravin i Kilsbergen (Asklund m.fl.) och Trolldalen i Askersund (Halden 1943), på en branthylla med litet vattenfall Ö om Sånnaboda i Tysslinge m.fl. Vanligen finns den i käll- och bäckkärr, dråg och översilade sluttningar, diken, åsgropar etc., mest i löv- eller blandskog men flera lokaler sågs i översilad barrskog.

I kalkrika områden finns den även på frisk mark utan synligt dråg bl.a. ymn. i liljekonvaljlunden i Svartkärrs naturreservat i Hidinge (Löfgren 1997c). Kring ett igenvuxet dike fanns där f.ö. ett av Närkes största bestånd om 400 m² tillsammans med skogsnycklar och tvåblad 1996. Broddeson (ms) såg den i närheten 1929 ”rikl. NÖ om Lanna bruks hållplats särskilt på slåtterytor”. Massförekomster fanns också vid en översilad skogssluttning SV om Illersjön i Hammar 1995, på rotsocklarna i ett Salix-kärr vid Skepphult i Lerbäck 1991, i bäcklunden N om Södra Vissboda i Knista 1996 och i ett källkärr NNÖ om Suttarboda i Tysslinge 1995.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Enligt nuvarande kännedom spridd med vissa luckor i Bergslagen. I verkligheten, åtminstone i dess Västra, mest nederbördsrika del, troligen både jämnare fördelad och delvis frekventare. Sällsynt i övre Skogslåglandet, i Ö endast vid källor och på kalkmark. En gammal uppgift från Mälarområdet: Tidön (WALL 1852) bör möjligen ifrågasättas. I varje fall där tillfällig. I Kontinentaleuropa suboceanisk höglandsväxt, i Sverige likaså vanligast i trakter med mer eller mindre suboceaniskt, nederbördsrikt klimat. Utbredningstyp: N4.

IVERI (1877) frekvensuppgift, "spridd över hela florområdet", utgör en fri men missvisande omskrivning av WALLS (1852) vaga angivelse: "Här och der i provinsen".

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Hieracium paludosum.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Vanlig i större delen av kustlandet, nedre Ådalen samt västra och nordvästra Ångermanlands kalkberikade områden. Vid den flacka nordliga delen av kusten sällsyntare. I det nordöstra inlandet glesa lokaler och här bunden till rikare marker i älv- och ådalar samt sydväxtberg. I Ångermanälvens dalgång är arten anmärkningsvärt sällsynt och tycks förvånande nog så gott som helt saknas i älvdalens frodiga nipraviner medan den ej är ovanlig vid Faxälven. Vid inventeringar i Resele och Ådalsliden påträffades arten sålunda ej av Sjörs (1960), ej heller i Resele av Sahlin (1981) m fl medan ett flertal lokaler påvisats vid Faxälven i synnerhet inom Ramsele av Holmen (1959) m fl.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Kärrfibbla växer vanligen i skugga på fuktig eller våt, näringsrik jord, oftast i anslutning till rörligt markvatten. Man finner arten vid källor, längs vattendrag, i sluttningar, ravinbottnar och kärr, särskilt alkärr, samt i skogar med lövträd eller gran. Ibland kan den påträffas på igenväxande, fuktig betesmark.
Funnen i 370 rutor; tidigare uppgifter från 133 rutor. Starkt koncentrerad till nordvästra Småland och resten av höglandet (och där vanlig), sällsynt i de sydvästra gränstrakterna (i anslutning till rikare förekomster i Skåne och Halland); saknas i övrigt nästan helt. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kärrfibla växer på skuggig, fuktig och mullrik mark gärna med rörligt grundvatten. På Öland är den funnen i örtrika barr- eller blandskogar, ofta utmed mindre bäckar.

Kärrfibbla har alltid varit ovanlig på Öland men har ändå en tydligt nedåtgående trend. Idag finns endast stabila förekomster längst uppe i norr, Böda sn, där den växer i fuktiga skogar nära västra kusten. Troligen kan det finnas fler lokaler för kärrfibbla i området vars skogar bitvis är svårforcerade. Ett nyfynd gjordes i en fuktig skog med en damm i Ventlinge sn men där förefaller kärrfibbla ha varit tillfällig. Kärrfibbla har försvunnit från flera västliga socknar. Orsaken är dränering av landskapet och uppodling av de mindre träddungar där den förr växte. Minskningen är fortgående även jämfört med Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Landeberg (ms 1811): från Österby strandhage i Fide (jfr Johansson 2010). Arten har ej tagits upp av andra botanister. En kollekt (E. Nordström i S) anges vara tagen i Hemse 1892; det beror sannolikt på etikettförväxling.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kärrfibbla växer i skugga eller halvskugga på fuktig till blöt, näringsrik mulljord, ofta på översilad eller källpåverkad mark i skogskärr, sumpskogar, fuktiga löv- och blandskogar, bäckraviner och källdråg. Den förekommer gärna tillsammans med älggräs, flädervänderot och bäckbräsma. Arten har minskat sedan förra inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig, ganska mullrik mark på naturliga, ogödslade fuktängar i betesmarker och ängsrester, kring källor och i källpåverkad mark i skogar, samt även i alkärr och rikare kärr. Mycket vanlig till vanlig på höglandet, mindre vanlig till sällsynt på lerslätterna och låglandet. 1492 lokaler i 400 rutor (48 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Kärrfibblan är flerårig och växer vid bäckdrag, i fuktiga bäckdalar, eller i igenväxande betesmarker med högörtsvegetation och rörligt grundvatten. Kärrfibblan är betydligt vanligare i kringliggande landskap och dess sällsynthet och sporadiska förekomst i Sörmland är svår att förklara. Möjligen är det förhållandevis torra sörmländska klimatet en bidragande orsak, kalkfattigdomen kan vara en annan. Kärrfibblan är även uppgiven för Nacka Hästholmen vid Kvarnen Tre Kronor (Qvarfort 1927a). Inget belägg har återfunnits och uppgiften beror troligen på en felaktig bestämning.

Europa, Asien. I Sverige hela landet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men vanlig i de norra och östra delarna av landskapet. 251 kartblad, 529 kvadranter.
Kärrfibbla växer i fuktiga skogar. Den förekommer i gran- och alsumpskogar, örtrika granskogar och i bäckraviner.
Förändring + 15 %. – Kärrfibbla har ökat, troligen på grund av igenväxning till sumpskog av tidigare öppna marker och minskat skogsbete.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Kärrfibbla är en ursprunglig skogsväxt. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. I nordvästra Gästrikland bedömde Wiger den som allmän 1965. Skogsdikning har säkert missgynnat växt-en men i vilken omfattning är svårt att säga.
Kärrfibblan är skuggtålig och kan växa under ett slutet trädskikt men utvecklas och blommar bättre i öppnare skog. Den förekommer i skog av alla åldrar och klarar en hyggesfas. I kalkområdet i sydöstra Gästrikland finns vackert utvecklade fuktskogar av gran, al och ask dominerade av kärrfibbla. Liknande kärrfibble-samhällen utan ask och med gråal istället för klibbal och prunkande ormbunkar finns också i ravinmiljöer i nordväst. Massförekomster av kärrfibbla indikerar rik flora och naturvärden. Ibland hittas restförekomster av kärrfibblor även längs diken i skogen. Arten verkar i övrigt närmast kulturskyende.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (53%), vitsippa, kärrviol, skogsfräken, gran, majbräken, hultbräken, stenbär, revsmörblomma, harsyra, midsommarblomster, ekorrbär, humleblomster och gråal. Kärrfibblan blommar med mjölkört, stor blåklocka och älggräs.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kärrfibbla är perenn och stationär. I vitsippans tid har den decimeterlånga ljusgröna blad. Den börjar blomma i linneans tid och kan fortsätta in i ljungens. Liksom tortan vissnar kärrfibblan redan långt före höstdagjämningen och de första nattfrosterna. Inga gröna delar övervintrar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kärrfibbla är en av de rika sumpskogarnas karaktärsväxter. Man kan se dess bladskott i mängd sticka upp ur mattor av viteller brunmossor. Den är typisk för kärriga grundvattenutflöden i skogen, särskilt på bergssluttningar, där den växer på ordentligt blöt men fast mark, särskilt i bäckursprung, små skogsraviner, kring källvatten och i starkt översilad skog. Den finns även i alkärr och annan lövsumpskog, följer skogsbäckar och står i skuggiga partier av åarna, gärna på sipperytor i brinkar och i kärriga partier. Däremot brukar den saknas vid större öppna vattendrag.
Dessutom finns kärrfibblan i myrkanter, helst i drag från fastmarken och i sluttande småkärr. I trädbevuxna rikkärr ses den också ute på myren i höljor och tuvkanter. Vid kusten och i dalgångarna är den ovanligare men förekommer där i älv- och bäckraviner. I mycket rik skogsmark, t.ex. på Seleboåsen i Sättna, tycks den kunna växa relativt torrt. Ibland står den mer solöppet på försumpad, sluttande ängsmark, då gärna i vitmossa. Blomningen ökar ofta efter avverkningar; annars är arten föga gynnad av ingrepp, men den kan kolonisera mossklädda sippervattenytor i diken längs nyare skogsbilvägar.