kärrfibbla

1933 Crepis paludosa (L.) Moench

This species occurs in most of Europe (except parts of SW, S and SE). The closely related C. caucasica C. A. Mey. is also mapped.

Kärrfibbla är ursprunglig. Den växer beståndsbildande på näringsrik, fuktig och helst översilad mark - i alridåer utmed vattendrag och ibland även vid sjöar, i alkärr, lövsluttningar med källor och bäckrännilar samt då och då även i öppna kärr och fuktiga betesmarker.

Käll-, kärr- och fuktängsväxt, täml. allm. i Skogsbygdens kuperade delar, men funnen på blott 8 lokaler i Svennevad (Kjellmert 1947).

I naturlig vegetation växer arten i Norra Trolldalens bäckravin i Kilsbergen (Asklund m.fl.) och Trolldalen i Askersund (Halden 1943), på en branthylla med litet vattenfall Ö om Sånnaboda i Tysslinge m.fl. Vanligen finns den i käll- och bäckkärr, dråg och översilade sluttningar, diken, åsgropar etc., mest i löv- eller blandskog men flera lokaler sågs i översilad barrskog.

I kalkrika områden finns den även på frisk mark utan synligt dråg bl.a. ymn. i liljekonvaljlunden i Svartkärrs naturreservat i Hidinge (Löfgren 1997c). Kring ett igenvuxet dike fanns där f.ö. ett av Närkes största bestånd om 400 m² tillsammans med skogsnycklar och tvåblad 1996. Broddeson (ms) såg den i närheten 1929 ”rikl. NÖ om Lanna bruks hållplats särskilt på slåtterytor”. Massförekomster fanns också vid en översilad skogssluttning SV om Illersjön i Hammar 1995, på rotsocklarna i ett Salix-kärr vid Skepphult i Lerbäck 1991, i bäcklunden N om Södra Vissboda i Knista 1996 och i ett källkärr NNÖ om Suttarboda i Tysslinge 1995.

Gammal bofast art.

Enligt nuvarande kännedom spridd med vissa luckor i Bergslagen. I verkligheten, åtminstone i dess Västra, mest nederbördsrika del, troligen både jämnare fördelad och delvis frekventare. Sällsynt i övre Skogslåglandet, i Ö endast vid källor och på kalkmark. En gammal uppgift från Mälarområdet: Tidön (WALL 1852) bör möjligen ifrågasättas. I varje fall där tillfällig. I Kontinentaleuropa suboceanisk höglandsväxt, i Sverige likaså vanligast i trakter med mer eller mindre suboceaniskt, nederbördsrikt klimat. Utbredningstyp: N4.

IVERI (1877) frekvensuppgift, "spridd över hela florområdet", utgör en fri men missvisande omskrivning av WALLS (1852) vaga angivelse: "Här och der i provinsen".

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Hieracium paludosum.

Myrin 1832.

Vanlig i större delen av kustlandet, nedre Ådalen samt västra och nordvästra Ångermanlands kalkberikade områden. Vid den flacka nordliga delen av kusten sällsyntare. I det nordöstra inlandet glesa lokaler och här bunden till rikare marker i älv- och ådalar samt sydväxtberg. I Ångermanälvens dalgång är arten anmärkningsvärt sällsynt och tycks förvånande nog så gott som helt saknas i älvdalens frodiga nipraviner medan den ej är ovanlig vid Faxälven. Vid inventeringar i Resele och Ådalsliden påträffades arten sålunda ej av Sjörs (1960), ej heller i Resele av Sahlin (1981) m fl medan ett flertal lokaler påvisats vid Faxälven i synnerhet inom Ramsele av Holmen (1959) m fl.

Kärrfibla växer på skuggig, fuktig och mullrik mark gärna med rörligt grundvatten. På Öland är den funnen i örtrika barr- eller blandskogar, ofta utmed mindre bäckar.

Kärrfibbla har alltid varit ovanlig på Öland men har ändå en tydligt nedåtgående trend. Idag finns endast stabila förekomster längst uppe i norr, Böda sn, där den växer i fuktiga skogar nära västra kusten. Troligen kan det finnas fler lokaler för kärrfibbla i området vars skogar bitvis är svårforcerade. Ett nyfynd gjordes i en fuktig skog med en damm i Ventlinge sn men där förefaller kärrfibbla ha varit tillfällig. Kärrfibbla har försvunnit från flera västliga socknar. Orsaken är dränering av landskapet och uppodling av de mindre träddungar där den förr växte. Minskningen är fortgående även jämfört med Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Landeberg (ms 1811): från Österby strandhage i Fide (jfr Johansson 2010). Arten har ej tagits upp av andra botanister. En kollekt (E. Nordström i S) anges vara tagen i Hemse 1892; det beror sannolikt på etikettförväxling.

Kärrfibbla växer i skugga eller halvskugga på fuktig till blöt, näringsrik mulljord, ofta på översilad eller källpåverkad mark i skogskärr, sumpskogar, fuktiga löv- och blandskogar, bäckraviner och källdråg. Den förekommer gärna tillsammans med älggräs, flädervänderot och bäckbräsma. Arten har minskat sedan förra inventeringen.

Kärrfibblan är flerårig och växer vid bäckdrag, i fuktiga bäckdalar, eller i igenväxande betesmarker med högörtsvegetation och rörligt grundvatten. Kärrfibblan är betydligt vanligare i kringliggande landskap och dess sällsynthet och sporadiska förekomst i Sörmland är svår att förklara. Möjligen är det förhållandevis torra sörmländska klimatet en bidragande orsak, kalkfattigdomen kan vara en annan. Kärrfibblan är även uppgiven för Nacka Hästholmen vid Kvarnen Tre Kronor (Qvarfort 1927a). Inget belägg har återfunnits och uppgiften beror troligen på en felaktig bestämning.

Europa, Asien. I Sverige hela landet.

Kärrfibbla är perenn och stationär. I vitsippans tid har den decimeterlånga ljusgröna blad. Den börjar blomma i linneans tid och kan fortsätta in i ljungens. Liksom tortan vissnar kärrfibblan redan långt före höstdagjämningen och de första nattfrosterna. Inga gröna delar övervintrar.