humleblomster

Gammal bofast art.

Allmän

1091 Geum rivale L.

This widespread species is native also in N. America. In same parts of the range, especially in its periphery, the distribution is not as continuous as the map indicates. It belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 60 and map 42). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 220.

Humleblomster är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande i fuktiga lövblandskogar, särskilt på översilad mark och i anslutning till källflöden och bäckar samt i alkärr. Arten är också vanlig i fuktiga betesmarker och slåtterängar samt i anslutning till diken, dammar och märgelhålor.

Allm. i hela Närke i kärr och fuktängar samt, i mindre grad, alkärr. Broddeson (ms) kände den från bl.a. slåtterängar på 1920-talet. Ett ymn. bestånd på 100 m² noterades vid Kuggenäs i Götlunda 1975.

Trivialart men något lägre frekvens och mer koncentrerad till rikare underlag i den nordöstra landskapsdelen.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Perenn, rosettbärande, 2–5 dm hög ört med rotstock. Rosettbladen är upp till 2 dm långa med långt skaft och ytterst en oregelbundet utformad samling småblad. Ändfliken är stor, oregelbundet loberad och tandad (“hjortronblad”). Dessutom finns därunder ett par smalare, “vinglika” flikar. Ett eller flera par mindre flikar tillkommer på övre delen av bladskaftet, och dessutom oftast ett par små flikar (“humlevingar”) mellan ändfliken och de två större “vingarna”. Ändfliken är ofta djupt delad i tre, ibland ända till basen, men ofta oregelbundet så att de är sammanvuxna på ena sidan, men ej på den andra. Stängeln blir gradvis allt rödare mot toppen, och bär några strödda, rätt små, oftast 3-delade stjälkblad. Stjälkbladen har små stipler (under 1 cm). I toppen med några mycket karaktäristiska, nickande, 5-taliga, halvslutna blommor med stort, rödbrunt foder och “brunskära”, breda kronblad (liknar något humlens honblommor). Fruktsamlingen är en klotrund boll av stift med förlängd, hakförsedd näbb (“insektsben”). Hela den nedre, ansvällda delen är hårig. Den mogna fruktsamlingen sitter på ett minst 5 mm långt skaft (karpofor) ovanför fodret.

Humleblomster finns på många slags fuktig eller frisk mark, både i ängsmark och skog. Allmän i fjällen, men sällsynt och tydligt kalkgynnad i nordöstra Norrland. Det i Den nya nordiska floran avbildade exemplaret har ej välutvecklade blad. Ändsmåbladet blir senare betydligt större.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig.
Nejlikrot (Geum urbanum) (saknas i inre Norrland) har välutvecklat, 3-delat ändsmåblad med oftast smalare spetsar, men bladets övriga flikar är mindre än hos humleblomster, och de s.k. “humlevingarna” saknas oftast. Stängeln blir ej röd upptill. Stjälkbladen är större och har 1–3 cm långa, flikiga eller tandade stipler. Blomman har små, gula kronblad av “normalt” utseende (ungefär som hos en fingerört, Potentilla). Nedre delen av fruktens ansvällda del är kal och den mogna fruktsamlingen är oskaftad.
Hybriden mellan humleblomster och nejlikrot (G. x intermedium) uppstår lätt. Den är intermediär och lätt att känna igen när den blommar, men är fertil och återkorsar sig med föräldrarna, varför avgränsningen ändå kan vara svår. Kontrollera alltid humleblomster noga om nejlikrot finns i närheten!
Rosettbladen hos sträv nejlikrot (G. hispidum) (nästan enbart östra Småland) har kortare skaft och en smalare, tätare samling småblad. Ofta är flera par basala flikar bredare än ändsmåbladet, som är relativt litet, kilformigt vid basen, och har rätt utdragen spets (bladformen framgår ej väl av illustrationen i Den nya nordiska floran). Stjälkbladen är parflikiga. Blomma och fruktsamling liknar nejlikrotens.
Amerikansk nejlikrot (G. macrophyllum) (trädgårdsväxt som sällsynt kan förvildas) har rosettblad med mycket stort ändsmåblad, men de har flikar längs nästan hela skaftet. Stjälkbladen är större och 3-flikiga, blomman öppen och gul.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt humleblomster G. r. var. rivale i landskapet.

Humleblomster växer på våt till frisk, näringsrik jord. Arten förekommer på tuvorna i alkärr, i kanterna av lövkärr med rörligt vatten, i löv- och blandsumpskog samt i annan fuktig, örtrik skog. Lika ofta ses den i betade eller obetade fuktängar av olika slag och i lågvuxna friskängar. Den uppträder också vid bäckstränder, på dikes- och vägkanter samt på åkerrenar.

Humleblomster gynnas av måttligt bete men missgynnas av gödsling.

Humleblomster växer på lokaler som är måttligt betade eller ohävdade. Vanliga växtmiljöer är tuviga frisk- och fuktängar, ädellövskog, annan lövskog och hässlen. Ofta håller sig arten till skogsvägar, brynmiljöer, kärrkanter eller andra ljusöppningar i skogen; speciellt väl utvecklas den vid källflöden. Ibland ses växten i tallskog eller alsumpskog. Humleblomster växer i slåtterängar samt öppna, svagt betade torrängar. Växten gynnas när röjningar skett av betesmarker och efter skogsgallringar.

Humleblomster är mycket vanlig på Öland och spridd över större delen av landskapet. Något glesare ligger förekomsterna på de skarpaste partierna av Stora Alvaret och i fattiga barrskogar längst upp i norr, Böda sn. Humleblomster gynnas av ökad näringstillgång och viss igenväxning av landskapet.

Såvitt känt finns endast vanligt humleblomster var. rivale på Öland. I Sterner (1938) anförs en form, var. pallidum, med gulgröna foderblad som noterats på tre lokaler: Borgholm, Halltorp och Västerstad. Inga fynd med avvikande färgteckning finns rapporterade under inventeringen. Ibland finner man missbildade plantor av humleblomster med stora, upprätta och kortskaftade blommor där kronbladen är utbredda och omgivet av ett bladlikt foder; ibland växer ytterligare en blomma ur den första.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Friska till fuktiga (någon gång torra) miljöer: fuktig ängsmark, betad såväl som obetad, ängen; även skogsmark på djupare jord, myrkanter, fuktiga stigar och körvägar, bäckkanter och dikeskanter.

Humleblomster förekommer med spridda bestånd på ön, vilket återspeglas i den ganska höga andelen av provrutorna. Växten är allmän på hela Gotland, undantaget L. Karlsö samt de östra delarna av Gotska Sandön, där den saknas helt (en äldre uppgift finns dock från L. Karlsö 1970; RJ enligt Fröman 1979). Johansson (1897) angav arten som ”Allm.”, så frekvensen ändrades inte under 1900-talet.

Humleblomster växer på frisk till fuktig, näringsrik mark, både solöppet och halvskuggigt. Den förekommer i betesmarker och fuktängar, på sötvattenstränder, i diken och på vägkanter liksom i lövdungar, bryn och fuktiga, glesa löv- och blandskogar, i sumpskog och kärrkanter.

Humleblomstrets frukter krokar fast och sprids med djur, vilket ökar chansen för långväga spridning. Arten blommar i ekorrbärets tid. Grön bladrosett övervintrar. Den kräver god vattentillgång men verkar inte vara krävande i fråga om pH-värden.