Taxasida

grönfibbla

Crepis capillaris

(L.) Wallr.

grönfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

grönfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • grönfibbla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Crepis capillaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Crepis capillaris (L.) Wallr.
Svenskt namn
grönfibbla
icelandic
Fálkaskegg
norwegianBokmal
brakkhaukeskjegg
norwegianNynorsk
brakkhaukeskjegg
Finskt namn
hoikkakeltto
finlandSwedish
grönfibbla
Danskt namn
Grøn høgeskæg
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

2; Mälarslätten: Hallstahammar S Lyckebo [Näs S-ut], vägren till ny motortrafikled, 1 ex. 1968 (MALMGREN 1970; S, vid. Almquist). - Nedre Bergslagen: Västanfors Västanfors by, gräsmatta 1915 (SAMUELSSON 1925).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1930 Crepis capillaris (L.) Wallr.

This species is native and adventive in Europe (except N and NE). It has been introduced into Fennoscandia during the 19th century and into N. and S. America, Australia and New Zealand.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Grönfibbla är en kulturberoende, konkurrenssvag och vanligen ettårig art som växer på störd och vegetationsfattig mark. Den har främst inkommit med olika frövaror och uppträdde på många platser fram till 1950-talet. Därefter har den gått tillbaka, vilket sannolikt beror på att frötillförseln utifrån har minskat eller upphört.

Arten härstammar från Centraleuropa och är känd i Sverige sedan 1846.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Barlastväxt och vallfröinkomling, förvildad i Sverige sedan 1840-talet, i Närke möjligen insådd i gräsmattor och vägkanter.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art. Grönfibbla är inkommen huvudsakligen med gräsfrö och har spridit sig främst under 1900-talet.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Hamnplats troligen på barlast, gräsmatta, sannolikt tillfälligt införd. - 2 (2).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: ursprungligen inkommen som förorening i diverse frövaror, men sedan länge fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1867 från Kvistofta (BCös i LD).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Grönfibblan är ursprunglig i Mellaneuropa. Den har kommit in i Sverige med gräsfrö och vallfrö från och med mitten av 1800-talet. Arten påträffas på nyanlagda gräsmattor, vallåkrar och besådda vägkanter, på jordhögar och utfyllnader, i grustag samt på gårdsplaner och avfallsplatser, i asfaltsprickor och mellan gatstensfogar.
Funnen i 227 rutor; tidigare uppgifter från 56 rutor. Ganska vanlig i östra och sydöstra Småland (vanlig längst i sydost), i resten av landskapet sällsynt. – Sentida kulturföljeslagare; bofast åtminstone i sydost.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Grönfibbla härstammar från Mellaneuropa och har inkommit till Sverige från mitten av 1800-talet som fröförorening vid insådd av gräsmattor och vallar. Första fyndet på Öland gjordes 1864 vid Färjestaden.

Grönfibbla är starkt kulturgynnad och växer främst i nyanlagda gräsmattor, åkrar, trädor, vägkanter, gårdsmiljöer, bevattningsdammar och grusplaner. Den är vanlig i ruderatmiljöer som jordtippar, sandtag och stenbrott. Sällsynt är den funnen på klapperstensvallar och betade torrängar, i den sistnämnda miljön ofta efter röjningar.

Grönfibbla har idag liksom i Sterner (1986) en västlig slagsida, vanligast från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. På sydligaste och sydöstra Öland är den fortfarande ganska sparsam. Stora Alvaret hyser några fynd efter röjningar av torrängar. Ett observandum är att grönfibbla noterats i grusalvar längs vandringsleden till Örnkullen, Stenåsa sn. Norr om Borgholm har den expanderat tydligt. Grönfibbla är en vinnare i dagens landskap och har i ruderatmiljöer delvis ersatt släktingen klofibbla C. tectorum. Jämfört med Sterner (1986) ses en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Grönfibbla kan främst förväxlas med klofibbla C. tectorum. Grönfibbla har holkfjäll med kal insida (bra lupp behövs) och märkena är gula. Klofibbla har holkfjäll med gleshårig insida och märkena är grönbruna.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Gräsmattor, parker, gräsmark samt olika typer av ruderatmark. Inkommen med gräsfrö och vallfrö (Johansson 1897). Förmodligen har arten även spritts med järnvägstrafiken. Visbyområdet och Östergarnslandet står i dag för merparten (ca 60 %) av lokalerna. Äldre uppgifter från 22 platser; åtminstone sex av dessa är järnvägsstationer.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Grönfibbla är sent inkommen, förmodligen med vallfrö. Vid mitten av 1900-talet var arten spridd i landskapet, men sedan dess har den minskat kraftigt, troligen mest beroende på att frötillförseln upphört. Arten kan också vara något förbisedd. Funnen på vägkanter, fyllnadsmassor och skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Från västra, centrala och södra Europa. I Västergötland inkommen med gräsfrö, växer i gamla gräsmattor och på vägslänter, på banvallar, i industriområden och på gatukanter. Konkurrenssvag och föredrar något störd mark. Kraftigt minskande och verkar inte få nytillskott utifrån, kanske förbisedd. Sällsynt, eller mycket sällsynt, eftersom flera aktuella lokaler troligen är utgångna. 14 lokaler i 12 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Grönfibblan är en ettårig eller kortlivat flerårig art som sprids till nyanlagda gräsmattor med förorenat utsäde. I Sörmland är den vanligen tillfällig, men har åtminstone på någon lokal visat sig vara beständig.

Europa, Kanarieöarna. I Sverige mest i Götaland och Svealand.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt och tillfällig i Uppland, rapporterad från skräpmarker och tippar. 19 kartblad, 20 kvadranter.
Almq. Tämligen sällsynt, blott tillfällig.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Grönfibblan är en sydlig art som i huvudsak kommit in med vallfrö under senare delen av 1800-talet och som nu är bofast i södra Sverige. Den tidigaste uppgiften (publicerad av Hartman 1846 enl Hylander 1971) är dock från Gävle hamn dit den uppenbarligen anlände med barlast. Tillfälligt inkommen. Va, Furuvik 1931 (G Samuelsson i UPS); Järvsta, banvallen 1964 (LEr enl Lindberg 1979); , hamnen 1843 (Hartman 1848), 1881 (RHn & V Kas i S), »Gävle« 1897 (AE Grape i UPS).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Funnen på två lokaler före 1917; inga senare fynd.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast och i sen tid på vägkant.