Taxasida

gräsull

Eriophorum latifolium

Hoppe

gräsull är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

gräsull är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • gräsull
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Eriophorum latifolium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Eriophorum latifolium Hoppe
Svenskt namn
gräsull
norwegianBokmal
breimyrull
norwegianNynorsk
breimyrull
Finskt namn
lettovilla
finlandSwedish
gräsull
Danskt namn
Bredbladet kæruld
Foton
Ingemar Gustafsson
ORSA 2017-07-21
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen,Stenåsa,Mörbylånga 2014-06-09
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen,Stenåsa,Mörbylånga 2014-06-09
Thomas Gunnarsson
Sjukällorna,Sandby,Mörbylånga 2009-06-30
Thomas Gunnarsson
Nohlmarken,Sjogerstad,Skövde 2005-06-27
Thomas Gunnarsson
Nohlmarken,Sjogerstad,Skövde 2005-06-27
Thomas Gunnarsson
Skogastorpskärret,Högstena,Falköping 2005-06-28
Patrik Engström
Vitärtskällan 2025-06-16
Anders Delin
NO om Lillstugutjärn, Ljusdal 1992-08-09
Peter Ståhl
Grinduga, Valbo 2010-07-09
Peter Ståhl
Grinduga, Valbo 2010-07-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

414 Eriophorum latifolium Hoppe

This mainly European species has calciphilous tendencies in its occurrence. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 59.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Gräsull är ursprunglig men kulturgynnad. Den kalkgynnade arten växer vanligen i små, glesa bestånd i näringsrika kärr och kärrängar som oftast är översilade av framträngande grundvatten.

Flera växtplatser är gamla slåttermarker, som numera lämnats åt långsam igenväxning, planterats med gran eller i bästa fall fortfarande hävdas, men nu genom bete. De enda växtplatserna för gräsull som fortfarande slås med lie är ängarna i Hasslöv Tjuvhult, Ö. Karup Ledtorpet och Breared Bögilt. Gräsull har minskat under 1900-talet som följd av igenväxning, dikning och skogsplantering.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Gräsull växer i kalkrika källmyrar, kärr och dråg, i bäckraviner, sumpskogar, barr- och lövskogskärr m.m. Den är sälls–täml.allm., vanligast i Skogsbygden. Mellan Skrattorp och Stabbetorp i Hallsberg sågs före igenväxningen 100-tals ex. flerst. 1972 (Dalhielm ms).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art, nu utgången.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd i Bergslagen (med anhopning i de stora kalkområdena); tämligen sällsynt-sällsynt i Skogslåglandet; förr några förekomster, sannolikt i (nu utdikade) källkärr, på Mälarslätten Den ojämna fördelningen beror på regionala, edafiska skillnader. Gynnad N-ut av växlande topografi och hög nederbörd, vilka i förening skapar lämpliga hydrologiska förhållanden, samt av kalkrikt underlag. Utbredningstyp: N4 (fdN3).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

På Kroppefjäll noterad från drygt 70 lokaler och känd från alla socknar som berör fjället. Utbredningen i NO-DalsIand är något ofullständigt dokumenterad; Hård (1935) känner ett trettiotal fyndplatser inom sitt inventeringsområde, men preciserar endast elva.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Medelrikkärr, ofta sluttningskärr, särskilt utmed rännilar och bäckstråk, kärrpartier vid bäckkanter, ibland i mycket små rikkärrstråk eller källdrag. Kan sprida sig till våta myr- och vägdiken. Kalkgynnad och synes beroende av något basiskt underlag, sällsynt i det näringsfattiga norra-nordöstra inlandsområdet. Karaktärsart för medelrikkärr, ofta tillsammans med Dactylorhiza incarnata. - 248 (29).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Som Nilsson (1976) påpekade har arten sannolikt förbisetts eller missförståtts av Smith (1920), som inte upptar arten från Härjedalen, trots att den är riklig i många områden, som måste ha genomströvats av honom. Rika lokaler för arten finns t ex på Grönfjällets sluttningar mot Skärvagsdalen (18C 4h, !) och på så välkända fjäll som Hamrafjället, Torkilstöten och Vargtjärnstöten. Som exempel på lokaler i SÖ kan nämnas Sveg: 0,5 km SV om Movallen i ett vägdike (16E 7g 4- 2-, 1989, BD i UPS).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Ett högt, slankt och resligt halvgräs. De 4–8 mm breda bladen är M-likt vikta. Rosettbladen är förhållandevis korta och jämnbreda (liknar mycket de hos slidstarr, C. vaginata, fast kortare) och ligger rätt platt mot torven Det översta stjälkbladet är plant och viker sig abrupt rakt utåt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Hela växten har helt igenom friskt grön färg (inget rött!). Ullen är mycket elegant: kritvit, mer framåtriktad, rätt smal, med rakt “avklippt” slut (“kammad och nytvättad”).
Gräsull växer i kalkrika öppna kärr, myrar och våtängar. Den är i södra Sverige en minskande och numera sällsynt art. Norrut och i fjällen är den dock traktvis fortfarande vanlig.

Förväxlingsrisk:
Ängsull (E. angustfolium) har helt släta (slicka!) axskaft. Bladen är V eller U formade, ofta med rödaktig bas. Axfjällen är spetsiga. Efter hand blir ullen ”ful” och ”okammad”.
Kärrull (E. gracile) (oftast sällsynt, men vanligare norrut där den ibland t.o.m. dominerar) är spinkig, ofta liten (men kan bli lång) med mycket smala blad. Översta stjälkbladet är rätt styvt, riktat uppåt längs strået, och i nästan hela sin längd trekantigt i tvärsnitt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Ullen är “liten”, jämnt och vackert framåtriktad, mycket smal, med tvärt avklippt slut.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 % (sannolikt med mer än 90 %) och en av de arter som minskat allra mest sedan förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Gräsull växer oftast i rikkärr och kärrängar, i regel vid källor eller på sluttande, översilad mark. Många av dessa lokaler har tidigare varit slåttermark men hävdas nu med bete eller växer igen. Någon gång kan den förekomma på stränderna av sänkta sjöar eller på gungflyn i igenväxta torvgravar. Arten är kalkgynnad men inte kalkkrävande och var tidigare spridd även i de kalkfattigaste delarna av landskapet, troligen gynnad av den minskade konkurrens som slåtterhävd medför.

Gräsull har gått tillbaka starkt under 1900-talet på grund av utdikningar, uppgödsling, skogsplantering och – kanske framför allt – slåtterbrukets upphörande. Exempel är artens försvinnande från Hylte Femsjö (se under Primäruppgifter) och från Tingsryd Södra Sandsjö och Älmeboda (6 lokaler i den förra socknen enligt Hård 1912, ´här och där´ i den senare enligt Elmquist ms 1874).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Gräsull växer på våt, helst kalkrik mark som är hävdad genom bete. Den ses ofta på lokaler som är påverkad av källflöden. Gräsull växer i kalkfuktängar, rikkärr med axag Schoenus ferrugineus, gamla slåtterängar, ohävdade skogskärr och alvarträsk. Växten klarar sig på måttligt kalkpåverkade lokaler men de måste då vara välhävdade. Notabelt är att gräsull till skillnad från ängsull E. angustifolium inte klarar att växa i starkt kulturpåverkade lokaler som grävda dammar, vattenhål och diken.

Gräsull är vanligast i södra halvan av Mittlandet vid de stora våtmarkskomplexen, exempelvis Igelmossen, Torslunda sn. Trots att dessa skogskärr till stora delar är ohävdade går igenväxningen långsamt. Gräsull klarar sig kvar vid källflöden och den kalkrika marken kompenserar delvis för ohävden. Även norra tredjedelen av Stora Alvaret hyser en hel del lokaler. Norr om en linje mellan socknarna Högsrum–Långlöt är gräsull påfallande glest förekommande. Orsaken är troligen en fortgående dränering av landskapet och upphörd hävd vilket missgynnar arten. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Växer som en typisk art i miljöer med framsipprande vatten i källor, källmyrar, översilningsmyrar, sluttande agmyrkanter, axagmyrar, någon gång i kärr i åbrink samt grustag med inflöde av vatten. I samband med Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var gräsull en av de oftast registrerade arterna (plats 28 med 64 noteringar; högst antal, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Arten har ojämn utbredning på ön och förekommer nästan enbart inom öns skogs- och kalkområden, där källmyrarna finns. Den betecknades av Johansson (1897) som ”Allm.”. Detta kan innebära en viss minskning efter 1900-talets utdikningsvåg.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Gräsull växer på våt mark, som oftast är påverkad av skalförekomst eller basrika bergarter. Den förekommer i medelrika kärr, fuktängar, översilad gräsmark och diken. Arten har minskat mycket starkt sedan mitten av 1900-talet, förmodligen beroende på dikning, igenväxning och skogsplantering.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt till fuktig mark i rikkärr och källpåverkade medelrika kärr, på naturlig gräsmark i kalkfuktängar, i fuktiga slåtterängar och i ängsrester. Kalkgynnad. Gynnad av den utmagring som kontinuerlig slåtter medför liksom t.ex. loppstarr och klasefibbla, missgynnas av bete. Överallt minskande, men ännu vanlig på Kinnekulle och Falbygden, ganska sällsynt på höglandet i övrigt. 207 lokaler i 104 rutor (13 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Gräsull finns i nästan alla bevarade öppna kalkrika, särskilt källpåverkade kärr, men även mindre kalkrika källkärr och i kalkfuktängar. Arten är starkt slåttergynnad och de flesta förekomsterna finns i tidigare slåttermarker. Den var därför tidigare mycket vanligare och minskade starkt i samband med att ängarna dikades ut, odlades upp eller växte igen. De kvarvarande lokalerna har i allmänhet hållits öppna genom bete under 1900-talet men många av dessa har numera försvunnit i samband med upphörande bete. Gräsullen är sårbar och mycket känslig för dikning och igenväxning. I och med att gräsullen indikerar förekomsten av kalkkärr, är praktiskt taget alla förekomster potentiella naturvårdsobjekt där även andra skyddsvärda arter kan förväntas.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland som helhet, men vanligare i de kalkrika, norra delarna. 98 kartblad, 152 kvadranter.
Gräsull växer på fuktig till blöt kalkrik mark på fuktängar, öppna partier i glesa sumpskogar och i rikkärr, speciellt i kärrkanter med något rörligt markvatten som ger karaktär av översilningskärr. I Norduppland förekommer den även i hällkar som genomsilas av kalkrikt vatten.
Förändring - 47 %. – Gräsull är en av rikkärrens arter som minskat kraftigt, kanske därför att antalet rikkärr minskat på grund av dikningar. Igenväxning och ökad konkurrens av mera storvuxna kvävegynnade arter kan också ha spelat in, liksom upphörd myrslåtter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Gräsull är en ursprunglig myrväxt. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863. Ett stort antal gamla lokaler har genom åren rapporterats. Utöver 35 lokaluppgifter angav Johan Wiger (1965) att han noterat 10–15 lokaler i vardera Ockelbo, Järbo och Ovansjö socknar.
Gräsullen tål en viss beskuggning och kan växa halvöppet kring mindre källstråk men inte i sluten skog. Växten etablerar sig ibland längs vägdiken och någon gång i grustag, särskilt om det finns anslutande förekomster i närbelägna myrar.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (39%) följd av hirsstarr, vattenklöver, knagglestarr, kärrfräken och blåtåtel.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Gräsull blommar i skogsstjärnans tid, samtidigt med strängstarr, nålstarr, hirsstarr, hundstarr, tuvsäv och vattenklöver. Ängsull har då blommat över. I linneans tid har tuvullen nästan förlorat sina håriga frön, medan ängs- och gräsull håller på att utveckla sina fröhår. Fröna sprids gradvis under sensommaren. De övervintrande skotten, som ska blomma senare under året, har i snösmältningen breda, utvikta och nedliggande blad, som till stor del är gröna.

I Hälsingland lever gräsullen ganska gott, men i Skåne är den utrotningshotad. Den växer där på fuktängar som slås eller betas (Mattiasson 2008).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Gräsullens resliga strån höjer sig över vegetationen och liksom flaggar om rikare förhållanden – arten är kalkgynnad och typisk för rika och medelrika kärr. Den är vanligare i den mineralogent rikare västra delen av landskapet och kan där t.o.m. vara ensam rikindikator i rätt fattiga kärr. Nära kusten är den ovanligare och betydligt mer krävande. I rikkärr växer den främst i fastmattor ute på låglänta, öppna kärrplan, men ibland bland tuvor i myrkanter. Den står gärna gruppvis, ofta bland hirsstarr Carex panicea, strängstarr C. chordorrhiza m.fl. På stormyrarna ses den också på låga strängar och i flarkernas kanter. I fattigare myrar blir arten mer inskränkt till drag och bäckar. I kalkområden kan den ibland uppträda i små öppna myrsvackor i skogen.
I väster koloniserar gräsull lätt skogsbilvägsdiken och kan bilda ansenliga bestånd på grundvattenpåverkade, mosstäckta ytor.