Taxasida

duvvicker

Vicia hirsuta

(L.) Gray

duvvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

duvvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • duvvicker
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Vicia hirsuta
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vicia hirsuta (L.) Gray
Svenskt namn
duvvicker
icelandic
loðflækja
norwegianBokmal
tofrøvikke
norwegianNynorsk
tofrøvikke
Finskt namn
peltovirvilä
finlandSwedish
duvvicker
Danskt namn
Tofrøet vikke
Foton
Lars Efraimsson
Bergholmen, Karlstads kommun 2019-05-29
Patrik Engström
Hulta 2008-05-31
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2020-06-06
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2020-06-06
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2020-06-06
Lars Efraimsson
Bergholmen, Karlstads kommun 2016-06-07
Lars Efraimsson
Bergholmen, Karlstads kommun 2016-06-07
Lars Efraimsson
Bergholmen, Karlstads kommun 2016-06-07
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Den högsta lokalen är den i Medskogen, 650 m.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1206 Vicia hirsuta (L.) Gray

This nowadays widespread species is considered native in W. and S. Europe and parts of SW. Asia. It has been introduced and partly naturalized in several parts of the world (see the notes on the map). The species belongs today to the (almost) circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 228 and map 219).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Spridd–allm. men få lokaler meddelade från Svennevad (Kjellmert 1947), Viby (Nilsson 1978) och Skogsbygden. Duvvicker förekommer, ibland massvis i stora ymn. bestånd, i starkt påverkad vegetation, bl.a. åkrar, sandtag, banområden, vägrenar, potatisland och varp. Ibland ses den i naturlig vegetation på kalkberg och i rasbranter.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Duvvicker är en gammal, kulturberoende art. Den är ettårig och växer främst i betesmarker, åker- och vallkanter samt i trädgårdsland. Vidare är den vanlig på vägrenar, i grustag med fyllnadsjord samt på soptippar och andra ruderatmarker.

Arten har ökat under 1900-talet.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tycks förr ha uppträtt relativt ofta, senast sedd 1958. - 18 (13).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen allmän på Mälarslätten och i Nedre Skogslåglandet, högre upp spridd-sällsynt i kulturtrakter Funnen i alla regioner. Uppgift saknas hittills från Hjulsjö, Järnboås, Linde, Norberg, Ljusnarsberg, Ramsberg N, Västanfors. Är otvivelaktigt mer eller mindre sällsynt i dessa men kan, till följd av sitt förekomstsätt, antas vara något förbisedd. Visar också i Skandinavien i övrigt en sydlig utbrednings tendens, som kan antas vara temperaturklimatiskt betingad. Huruvida gynnad av styv- och mellanlera är svårt att bedöma, då åkerförekomst numera är ovanlig. Utbredningstyp: S2.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Duvvicker växer i regel torrt, på naken mark eller i gles vegetation. Vanliga ståndorter är torrbackar, markhällar på åkrar eller i betesmark, snårkanter, renar, gårdsplaner, trädgårdsland, vägkanter och skräpmark. Före den kemiska ogräsbekämpningen var duvvickern ett besvärligt ogräs i säd. Som åkerogräs har arten minskat, men den kan ännu påträffas rikligt i obesprutade åkrar på mager mark.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Duvvicker växer ofta i betade, helst lite sandiga torrängar där betesdjuren skapat luckor i växttäcket. Den är även frekvent noterad som åkerogräs och i diverse ruderatmiljöer (gamla sandtag, tippade jordhögar och stenbrott). Ibland förekommer duvvicker i vägkanter och glesare skogar, gärna tallskogar på sand. Vid ett tillfälle är den funnen i en karstspricka långt ute på Stora Alvaret.

Duvvicker är en vanlig växt på Öland men med något glesare förekomsterna på Stora Alvaret och sydöstra delen av Öland. Längs kusten växer den både på sandstränder, klapperstensvallar men främst på strandnära sandgräshedar. Duvvicker är en växt som håller ställningen på Öland och den är fortfarande vanlig som åkerogräs, speciellt i trädesåkrar kan den vara ymnig.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Duvvicker växer oftast i något kulturpåverkad ängsmark och i betesmark, men finns också i åkerkanter, vid gårdar och annan kulturmark samt på jord- och skräphögar. Troligen oförändrad eller något minskande frekvens under 1900-talet; enligt Johansson (1897) förekom duvvicker ”Allest.”.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Duvvicker växer solöppet på torr till frisk, glesbevuxen mark. Man finner den som ogräs i åkrar och trädgårdsland samt på tunt jordlager på berghällar, på åkerrenar, dikeskanter, vägkanter och skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer som ogräs i åkrar, trädgårdar och rabatter samt i andra kulturmarker som grustag, bangårdar och planer. Vanlig i hela landskapet utom i de södra delarna, där den är mindre vanlig eller sällsynt. 1001 lokaler i 488 rutor (59 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Duvvickern är en ettårig art som växer på bar jord i gles gräsmark, på markhällar, skräpplatser, vägrenar, trädor och trädgårdsland. Förr var den vanlig som åkerogräs, men har minskat genom den kemiska bekämpningen, och växer nu mest i obesprutade åkrar på mager mark. Duvvickern förekommer även på brandplatser tillsammans med svedjenäva som rest av äldre tiders svedjebruk.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i den nordvästra delen av landskapet. 496 kartblad, 1144 kvadranter.
Almq. Merendels tämligen allmän (traktvis allmän), till odlingsgränsen.
Duvvicker växer på torra marker i kulturmiljöer. Den förekommer på torrbackar, i naturbetesmarker, ofta bland hällar, på åkerholmar, vägslänter och i gårdsmiljöer. Den kan uppträda som åkerogräs.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Duvvicker är en kulturföljeslagare som troligen kommit in med tidigt åkerbruk. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Den tidigaste fynduppgiften, »Gävle, åkrar«, meddelades av K.F. Thedenius 1833. Arten är i övrigt ganska sparsamt rapporterad. Totalt har elva äldre lokaler angetts.
De vanligaste följearterna är åkerviol (31%), åkerspärgel, åkerförgätmigej, harkål, pilört och våtarv.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vid utgrävningar av husgrunder från perioden 0–600 e.Kr. i Forsa fann man frön av korn, råg, havre och lin. Bland ogräsen dominerade svinmålla, åkerspärgel och pilört. I den långa raden av ogräsfrön fanns även en vicker, troligen duvvicker (Liedgren 1992).

Duvvicker har av tidigare hälsingebotanister noterats från 22 lokaler, utspridda över hela landskapet men med tyngdpunkten i kustförsamlingarna. Arten är inte återfunnen på någon av dessa, men har under vår inventering hittats på fyra lokaler. De gamla uppgifterna är mycket kortfattade. En del av dem förefaller vara från ruderatmark. En är ”på åkrar”. En av våra lokaler är på en åker med misslyckad rapssådd, där duvvicker växte rikligt, de andra på diverse kulturmarker. En tänkbar förklaring till att arten nästan har försvunnit från landskapet är att den var ett åkerogräs och eliminerades genom frörensning eller andra moderniseringar av jordbruket. I Gästrikland är duvvicker fortfarande tämligen vanlig som åkerogräs i söder men saknas i de norra delarna (Ståhl 2016). Detta skulle tyda på att arten har en klimatisk gräns för reproduktion genom Gästrikland. Den klassades ännu av von Hofsten (1985) som åkerogräs. En sentida ny införselväg för duvvicker är med rundvirke från Baltikum och Ryssland till träindustrier längs kusten (Mascher 2001).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Duvvicker är en blekt blommande, försynt ärtväxt som under senare år sporadiskt hittats på restmarker i kustområdet. I Skön sågs den i en äldre jordtäkt, i Timrå på högar vid matjordstillverkning, i Njurunda i gammal sågverksmiljö och i Sundsvall på en soptipp och vid järnvägen. I äldre tid uppträdde duvvicker också som åker- och vallogräs, troligen då inkommen med frövaror. Senast funnen så i en gammal igenväxt vall i varmt sydsluttande läge i Skön. Förr fanns den också på flera barlastlokaler, senast sedd på sådan lokal i Sundsvall 1960.