duvvicker

Gammal bofast art.

Den högsta lokalen är den i Medskogen, 650 m.

1206 Vicia hirsuta (L.) Gray

This nowadays widespread species is considered native in W. and S. Europe and parts of SW. Asia. It has been introduced and partly naturalized in several parts of the world (see the notes on the map). The species belongs today to the (almost) circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 228 and map 219).

Spridd–allm. men få lokaler meddelade från Svennevad (Kjellmert 1947), Viby (Nilsson 1978) och Skogsbygden. Duvvicker förekommer, ibland massvis i stora ymn. bestånd, i starkt påverkad vegetation, bl.a. åkrar, sandtag, banområden, vägrenar, potatisland och varp. Ibland ses den i naturlig vegetation på kalkberg och i rasbranter.

Duvvicker är en gammal, kulturberoende art. Den är ettårig och växer främst i betesmarker, åker- och vallkanter samt i trädgårdsland. Vidare är den vanlig på vägrenar, i grustag med fyllnadsjord samt på soptippar och andra ruderatmarker.

Arten har ökat under 1900-talet.

Tycks förr ha uppträtt relativt ofta, senast sedd 1958. - 18 (13).

Myrin 1832.

Tämligen allmän på Mälarslätten och i Nedre Skogslåglandet, högre upp spridd-sällsynt i kulturtrakter Funnen i alla regioner. Uppgift saknas hittills från Hjulsjö, Järnboås, Linde, Norberg, Ljusnarsberg, Ramsberg N, Västanfors. Är otvivelaktigt mer eller mindre sällsynt i dessa men kan, till följd av sitt förekomstsätt, antas vara något förbisedd. Visar också i Skandinavien i övrigt en sydlig utbrednings tendens, som kan antas vara temperaturklimatiskt betingad. Huruvida gynnad av styv- och mellanlera är svårt att bedöma, då åkerförekomst numera är ovanlig. Utbredningstyp: S2.

Duvvicker växer i regel torrt, på naken mark eller i gles vegetation. Vanliga ståndorter är torrbackar, markhällar på åkrar eller i betesmark, snårkanter, renar, gårdsplaner, trädgårdsland, vägkanter och skräpmark. Före den kemiska ogräsbekämpningen var duvvickern ett besvärligt ogräs i säd. Som åkerogräs har arten minskat, men den kan ännu påträffas rikligt i obesprutade åkrar på mager mark.

Duvvicker växer ofta i betade, helst lite sandiga torrängar där betesdjuren skapat luckor i växttäcket. Den är även frekvent noterad som åkerogräs och i diverse ruderatmiljöer (gamla sandtag, tippade jordhögar och stenbrott). Ibland förekommer duvvicker i vägkanter och glesare skogar, gärna tallskogar på sand. Vid ett tillfälle är den funnen i en karstspricka långt ute på Stora Alvaret.

Duvvicker är en vanlig växt på Öland men med något glesare förekomsterna på Stora Alvaret och sydöstra delen av Öland. Längs kusten växer den både på sandstränder, klapperstensvallar men främst på strandnära sandgräshedar. Duvvicker är en växt som håller ställningen på Öland och den är fortfarande vanlig som åkerogräs, speciellt i trädesåkrar kan den vara ymnig.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Duvvicker växer oftast i något kulturpåverkad ängsmark och i betesmark, men finns också i åkerkanter, vid gårdar och annan kulturmark samt på jord- och skräphögar. Troligen oförändrad eller något minskande frekvens under 1900-talet; enligt Johansson (1897) förekom duvvicker ”Allest.”.

Duvvicker växer solöppet på torr till frisk, glesbevuxen mark. Man finner den som ogräs i åkrar och trädgårdsland samt på tunt jordlager på berghällar, på åkerrenar, dikeskanter, vägkanter och skräpmark.

Duvvickern är en ettårig art som växer på bar jord i gles gräsmark, på markhällar, skräpplatser, vägrenar, trädor och trädgårdsland. Förr var den vanlig som åkerogräs, men har minskat genom den kemiska bekämpningen, och växer nu mest i obesprutade åkrar på mager mark. Duvvickern förekommer även på brandplatser tillsammans med svedjenäva som rest av äldre tiders svedjebruk.

Vid utgrävningar av husgrunder från perioden 0–600 e.Kr. i Forsa fann man frön av korn, råg, havre och lin. Bland ogräsen dominerade svinmålla, åkerspärgel och pilört. I den långa raden av ogräsfrön fanns även en vicker, troligen duvvicker (Liedgren 1992).

Duvvicker har av tidigare hälsingebotanister noterats från 22 lokaler, utspridda över hela landskapet men med tyngdpunkten i kustförsamlingarna. Arten är inte återfunnen på någon av dessa, men har under vår inventering hittats på fyra lokaler. De gamla uppgifterna är mycket kortfattade. En del av dem förefaller vara från ruderatmark. En är ”på åkrar”. En av våra lokaler är på en åker med misslyckad rapssådd, där duvvicker växte rikligt, de andra på diverse kulturmarker. En tänkbar förklaring till att arten nästan har försvunnit från landskapet är att den var ett åkerogräs och eliminerades genom frörensning eller andra moderniseringar av jordbruket. I Gästrikland är duvvicker fortfarande tämligen vanlig som åkerogräs i söder men saknas i de norra delarna (Ståhl 2016). Detta skulle tyda på att arten har en klimatisk gräns för reproduktion genom Gästrikland. Den klassades ännu av von Hofsten (1985) som åkerogräs. En sentida ny införselväg för duvvicker är med rundvirke från Baltikum och Ryssland till träindustrier längs kusten (Mascher 2001).