Taxasida

brakved

Frangula alnus

Mill.

brakved är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

brakved är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • brakved
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Frangula alnus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Frangula alnus Mill.
Svenskt namn
brakved
norwegianBokmal
trollhegg
norwegianNynorsk
trollhegg
Finskt namn
korpipaatsama
finlandSwedish
brakved
Danskt namn
Tørst
Foton
Katarina Stenman
Vindeln 2013-07-23
Thomas Gunnarsson
Tveta vattenverk,Torslunda,Mörbylånga 2021-04-07
Thomas Gunnarsson
Tveta vattenverk,Torslunda,Mörbylånga 2016-08-19
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2009-06-16
Anders Delin
Hölesjön, Rengsjö 2013-08-16
Patrik Engström
Sangis 2013-07-18
Torbjorn Tyler
i olding i Brönnestad socken 2011-08-15
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1299 Frangula alnus Mill.

Syn.: Rhamnus frangula L.

This species is originally restricted mainly to Europe and W. Asia. It is introduced and naturalized in N. America where it is rapidly spreading. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 280.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Brakved är ursprunglig. Den ingår i buskskiktet i torra/fuktiga löv-, bland- och tallskogar samt i löv- och blandsumpskogar. Inte minst är brakveden karakteristisk för de halländska restbergens hedekskogar. Arten är också vanlig på kusthedarna i norra Halland och i de träd- och buskridåer som kantar många kärr, sjöar och vattendrag. Vidare hör den till de växter som vandrar in på fuktig, övergiven slåtter- och åkermark.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Inhemskt träd, giftig läkeväxt, allm. i hela området, i Kräcklinge dock ”ej ymnig” (Hedin 1754). Det förekommer i kärr- och fuktängar, i hagar, stenig vägpackning, gravfält m.m. Större bestånd är ovanliga, utom bl.a. på Knektön i sjön Avern i Bo 1990 där Holmer såg ”en hel liten skog”.

Lämningar av brakved från sjönötstorv har samlats i Tärnsjömyren i Skagershult och Vilstakärret i Hackvad (Post 1909a) samt bl.a. 6 000–3 000-åriga i Mosjömossen i Ekeby/Kumla (Florin 1961) m.fl. myrar (Sernander & Kjellmark 1896, Kjellmark 1899).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Örtrik skogsmark i kärr- och fuktstråk, lundmarker i sydväxtbergens rasbranter, bäckraviner, bäckkanter, randskog och randsnår vid vattendrag och tjärnar. Ofta i blockig mark och vid forssträckor utmed vattendragen. Även i klyftor ute på skärgårdsöar t ex i Nätra Skrubban 1922 (Almq. 1941), 1970! Någon gång på klipphällar såsom i Själevad vid vägen till Bergsjön (P. Edstedt 1973 r). Växer vidare i medelrikkärrens randvegetation samt i träd- och buskridåer på sluttningskärr. - 256 ( 44).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Thedenius (1839–42).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Rhamnus frangula
Brakved växer på både torr och fuktig eller rentav våt mark och i såväl näringsfattiga som näringsrika miljöer. Arten är mest påfallande i fattigkärr, särskilt mot kanterna av skogskärr, i sumpskog, i övergången mot myrar, innanför porsbältet på sjöstränder, i bäcksnår, på tuvorna i alkärr samt i fuktiga skogsbryn. Den påträffas också i ganska torr löv- och blandskog, på bergknallar och i tallskog. Växten är kulturgynnad och uppträder t.ex. på betesmarker och åkerholmar, längs vägar och på torra industritomter. Den är en av de arter som koloniserar fuktig, övergiven åkermark.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Brakved växer i fuktigare skogar och skogsbryn, betade eller obetade fuktängar, kärrkanter och vägrenar. Lokalerna är ofta magra och kalkfattiga men den klarar även påtagligt kalkrika växtplatser. Brakved är en karaktärsart i stenbundna, grunda och tillfälliga kärr i Mittlandet. Vid knappt ett tiotal tillfällen är brakved noterad i fuktiga karstsprickor på Stora Alvaret.

Kartan visar en tydlig lucka i utbredningen på sydöstra delen av Öland där skoglig kontinuitet saknas. Inom Mittlandet och Bödaskogarna är växten däremot mycket vanlig. Även på norra delen av Stora Alvaret är brakved frekvent och där växer den i mindre skogsdungar, fuktängar och som tidigare nämnts i karstsprickor. Igenväxande fuktängar och skogskärr som inte längre hävdas erbjuder lämpliga miljöer för etablering av brakved. Dagens utbredningsmönster stämmer väl med Sterner (1938). På Stora Alvaret finns idag något fler lokaler än tidigare inventeringar visat och orsaken bedöms vara minskat betestryck. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att brakved är ungefär oförändrad.

Brakved har förr använts som laxermedel. I växten finns antrakinoner som har en kraftigt retande inverkan på slemhinnorna i tarmen och ökar tarmrörelserna. Förr togs barken tillvara och torkades under minst ett år för att bli skonsammare för patienten. Sedan kunde substansen användas för framställning av laxermedel som de populära karlsbaderpillren. Numera är samtliga läkemedel som innehåller frangula avregistrerade i Sverige.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig skogsmark, våtmarkskanter, diken; även busksnår på kalkhällar, karstsprickor, torr tallskog och ängen samt på torv och bleke i dikade myrar. Brakved förekommer ofta i utbredda bestånd i friska miljöer på ön, vilket även återspeglas i den höga andelen provrutor. Säkerligen oförändrad frekvens över åren, då även Johansson (1897) betecknade brakved som ”Allm.”.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Brakved växer i nästan alla miljöer: torrt till fuktigt och till och med blött, näringsfattigt eller rikt, öppet eller i sluten skog, i skärgården eller i inlandets magra tallskogar. Den växer i de små myrfragmenten på öar och holmar, ibland hårt tryckt, liksom spaljerad, mot klippan såväl som i kustens täta buskkratt.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till fuktig mark i löv- och barrskogar, i sumpskogar, i bergbranter, på havsstrandhedar, i hagar och på kulturmarker. Mycket vanlig i hela landskapet. 798 rutor (96 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Sibirien, Nordafrika. Större delen av Sverige utom fjälltrakterna. I större delen av Sörmland mycket allmän och jämnt spridd, mindre allmän i yttre skärgården samt i Mälarområdets helåkersbygd – (88%). Brakved växer i alkärr och kanter av öppna kärr, i sumpgranskog och i frisk hedskog och magrare ört-barrskog, ofta vid stränder, även i fuktskrevor på hällmarker, både i hedtallskog och i örtrika kalkhällmarker.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän även i skärgården, men ovanligare i de utpräglade jordbruksområdena. 657 kartblad, 2133 kvadranter.
Almq. Allmän i de flesta sjö- och skogstrakter, även på några större skärgårdsöar; eljest spridd till yttre skären.
Brakved växer fuktigt i alla typer av kärr från extremrikkärr till fattigkärr och i småmyrar på hällmarker. Den finns även i fuktiga skogar, framför allt al- och gransumpskogar, fuktiga skogsbryn, strandskogar och bäckdalar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Brakved är ursprunglig. Växten har många dialektala namn i landskapet. I Ovansjö förekommer namnen »skiton«, »brakon« och »tröske rönnbär«. I Järbo och Ockelbo kallades den förr »sprakbuske« och »spraklind«. Arten uppges förekomma flerstädes i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Arnell (1924b) bedömde den som tämligen allmän men sällan riklig. Arten är idag mycket vanlig och välspridd. Den kan ha ökat genom igenväxning med buskbårder vid tidigare öppna stränder och våtmarker.
Arten kan sällsynt bilda stora buskar eller små träd. Vid Utvalnäs udde utanför Gävle har en 8 m hög brakved noterats i strandskogen. Brakved börjar blomma samtidigt som ekorrbär men blomning pågår även senare på sommaren.
De vanligaste följeväxterna på skogsmark är gran (34%), älggräs, rönn, stenbär, glasbjörk, ekorrbär, klibbal och vitsippa. I kärr är blodrot (36%), stenbär, älggräs, tranbär, hirsstarr, tall och blåtåtel vanliga följearter.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Brakved har setts växa under ledningstrådarna i en högspänningsledning tillsammans med en, häggmispel, rönn och druvfläder. Tydligen är de alla där sådda av fåglar.
Brakvedens stammar och grenar består ofta av en lång följd av ganska korta skott. När ett längre skott förgrenar sig, uppkommer ofta en krans av tre eller fyra grenar på ungefär samma nivå, till skillnad från hos de flesta andra buskar. Det finns ett grönt skikt under barken. Veden på grövre stammar är tonad i rödviolett i centrala delar. Knoppsprickningen är betydligt senare än på hägg och björk, samtidig med aspens. I skogsstjärnans tid finns i skottspetsen ett karakteristiskt gulgrönt bladpar med mycket markerade nerver och mellan dem nästa bladpar, mindre och vinkelrätt stående. Någon gång kan en del av bladen på sensommaren bli röda men höstfärgen är vanligen lysande gul. Oftast är brakved karakteristisk, med markerade raka sidonerver på bladen, men vid tveksamhet är innerbarkens lukt till hjälp. Den har en frän arom, men luktar inte bittermandel som häggbarken.
Brakved blommar, och drar till sig rikligt med humlor i ekorrbärets eller linneans tid, efter rönn. I ljungens tid kan en buske samtidigt ha gröna, röda och svarta frukter. I lingonens tid är en del bär röda, andra svarta (Bild i Natur och vegetation, sid. 416). Då är häggens bär mogna, svarta. I höstfärgernas tid är även brakvedens bär svarta.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Brakvedens buskar blir som mest högväxta, nästan trädlika, på Ljungans stränder i väster, där de växer i brynet utanför albården. Arten är också regelbunden på stränder av åar och vissa rikare bäckar, som bäcken till Nedertjärn i Borgsjö – särskilt vid forspartier. Brakved bildar nästan aldrig rena bestånd utan uppträder enstaka och inblandad i annan lövvegetation. Arten dyker också upp vid sjöstränder, även vid skogssjöar av rikare typ. Typisk är brakved också i sluttningskärr och översilad skog på bergssidor. Så kan den växa även i mineralogent fattiga områden, t.ex. i Sättna och Indal. Den står även i rik, blöt sumpskog, gärna med vattenklöver Menyanthes trifoliata och missne Calla palustris, och är mycket karaktäristisk för blöta myrkanter och laggar i öster.
Vid havet växer brakved mest vid utflöden, någon gång t.o.m. på klippor som i Hässjö och Njurunda. Arten är mer en indikator på rörligt markvatten än en rikindikator och saknas t.ex. helt på norra Alnöns kalkområde. Den tycks också ha en klimatisk begränsning och är mer krävande mot norr och väster, där den blir mer inskränkt till åarnas strömpartier.